Nr 400: Holiday Inn

31 Jan hi_1000x387_cast

hi_1000x387_cast1. Holiday Inn (1942), film
Screenplay: Claude Binyon bearbetad av Elmer Rice, baserad på en idé av Irving Berlin
Music & Lyrics: Irving Berlin

2. Holiday Inn – The New Irving Berlin Musical (2016)
Broadway, 117 föreställningar
Music & Lyrics: Irving Berlin
Book: Gordon Greenberg, Chad Hodge baserad på filmen Holiday Inn från 1942

Jim Hardy leaves the bright lights of show business behind to settle down on his farmhouse in Connecticut.
He quickly discovers life isn’t the same without a bit of song and dance.
Jim’s luck takes a spectacular turn when he meets Linda, a spirited schoolteacher with talent to spare. Together they turn the farmhouse into a fabulous inn with dazzling performances to celebrate each holiday, from Thanksgiving to the Fourth of July.
But when Jim’s best friend Ted tries to lure Linda away to be his new dance partner in Hollywood, Jim does his best to salvage his latest chance at love.

Intrigen och de flesta av sångerna är identiska i bägge versionerna och det inkluderar även delar av koreografin. Till scenversionen har man dock valt bort ett par låtar och det är fullt förståeligt, speciellt i fallet med ”Lincoln’s Birthday” sången Abraham som framförs i ”black face” och som faktiskt fick mig att känna mig lite illamående, så obehaglig var den att se på – man kan se en snutt ur den i filmtrailern.
På Broadway har man istället slängt in ett par av Berlins största hits som Blue Skies och de får ”production number” behandling och det är underbart. Men även i filmen la man in  några gamla Berlinfavvisar som Easter Parade – som ursprungligen skrevs för As Thousand’s Cheer 1933 (se dag 320).

Att filmen känns lite ålderstigen idag är förståeligt, den har trots allt 75 år på nacken, men att scenversionen känns lika gammal är ett problem och förmodligen en orsak till att den floppade. Det är okey att se en lite småfånig, småcharmig nostalgisk rulle gratis hemma i vardagsrummet men att betala typ 900 spänn per biljett för att se samma sak på scen…
Och faktum är att filmen känns som den fräschare av de två.
Men här finns massor av Irving Berlinsånger och de är det bästa med bägge versionerna  – och så Fred Astaires dans i filmen förstås. 
Även scenversionen har en fantatisk steppare och dansare i Corbin Blue men han har inte Astaires charm i talscenerna och dessutom gillar jag inte hans sångröst men sånt är en smaksak och tar inte ifrån honom att han är ett proffs ut i fingerspetsarna. Bryce Pinkham spelar Crosbyrollen och gör det bra, han är en bättre och charmigare skådespelare än Crosby, men det kanske också är en smaksak för jag har aldrig förstått mig på Bing Crosbys storhet.

Det finns några riktigt superba showstoppande nummer i scenversionen, bland annat Shaking the Blues Away där man steppar samtidigt som man hoppar hopprep med julgirlander. Det finns ett antal fantastiska nummer till men problemet är att föreställningen är så ointressant och förutsägbar under transportsträckorna mellan dem, och det gör att föreställningen trots dem känns seg och småtrist.  Manuset är helt enkelt inte tillräckligt intressant, skämten känns lika gamla och dammiga som grundmaterialet och intrigen är så förutsägbar att ingen spänning nånsin uppstår.
Så snygg produktion, bra insatser, härliga shownummer, ljuvliga sånger men helheten fungerar bara inte. Synd på så rara ärtor.

Kuriosa

Berlin tyckte att den svåraste sången att skriva var den som skulle vara till julfirandet eftersom han med sitt judiska ursprung inte hade nån direkt relation till den helgen.
Melodin till White Christmas skrevs ursprungligen 1935 under inspelningen av Fred Astaire/Ginger Rogersfilmen Top Hat
.
White Christmas var inte den sång man trodde skulle bli filmens stora hit utan det var istället Be Careful, It’s My Heart som framförs under Alla Hjärtans Dag firandet.
White Christmas vann en Oscar som årets bästa sång 1942.
White Christmas i Bing Crosbyversionen är den mest sålda singeln i skivhistorien – omkring 100 miljoner exemplar har den sålts i. Om man räknar med andra inspelade versioner av sången så hamnar försäljningssiffran på ca 150 millioner.

Hotellkedjan Holiday Inns namn refererar till filmen. The name ”Holiday Inn” was coined by the architect Eddie Bluestein as a joke during construction of the first hotel.

Press:
Om 1942 års film
”all very easy and graceful; it never tries too hard to dazzle; even in the rousing and topical Fourth of July number it never commits a breach of taste by violently waving the flag. Instead it has skipped back over the year in an affectionate and light-hearted spirit.”
Theodore Strauss, The New York Times

”a winner all the way” with ”sterling performances by the male leads”
– Variety

”a most delightful entertainment… The performances of the leading players are very good.”
-Harrison’s Reports

”a completely satisfying musical filled with crisp comedy, fetching music, snappy dance routines, first-rate acting, smart story touches and lavish and beautiful settings.”
– Film Daily

Om Broadwayversionen:
Actually, “Holiday Inn” wore out its welcome for me well before the inevitable reprise of “White Christmas” that comes toward the close. As a familiar Broadway exercise in nostalgia — or a familiar Broadway exercise in holiday exploitation — it’s polished and pleasant. But a great gift to the theater season aborning it’s not. More like a prematurely hung Christmas stocking smelling faintly of mothballs.

– Charles Isherwood, The New York Times


Director Gordon Greenberg and co-writer Chad Hodge (TV’s “Good Behavior,” “Wayward Pines”) have significantly rethought, reshaped and revitalized the script, giving the show more heart, a slightly modern sensibility and a joyful spirit. Engaging performances, dynamic dancing and a lively orchestra make it the feel-good show of the fall.

This clever musical should have longer legs than the Yule-centric stage version of “Irving Berlin’s White Christmas,” especially for those yearning for an old-fashioned respite from political angst
– Frank Rizzo, Variety

For those hoping that the Roundabout Theatre Company had ambitions more challenging than perky audience bait to compete with the other moneymaking holiday offerings, well, hope elsewhere.

If walls had ears, what would Studio 54, disco home of ’70s debauchery, make of this hokey, wholesome new occupant? If the walls had eyes, I suspect they would roll.
– Linda Winer, Newsday

Videosar:
Filmtrailer (1942)
High Lights fr Broadway
Rehearsal clip
High Lights from The Goodspeed Opera House original production
Blue Skies
Let’s Say It With Firecrackers
You’re Easy To Dance With
Shaking The Blues Away
White Christmas med Bing Crosby o Marjorie Reynolds 1942 års filmversion

whitexmas-holidayinn_1942

Nr 399: Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge

22 Jan

annie-2-cd-omslag

Annie 2 – Miss Hannigan’s Revenge (1990)
Washington, 36 föreställningar. Lades ned sen och kom aldrig till Broadway.
Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsstrippen Little Orphan Annie och musikalen Annie från 1977

It’s 1934, six weeks  after the end of Annie.
The curtain rises on the Women’s House of Detention in Greenwich Village, with Miss Hannigan in prison scheming for revenge. She soon escapes during a fire.
Meanwhile, Congresswoman Marietta Christmas, who is head of United Mothers of America, tells Warbucks it is illegal for an unmarried man to adopt an 11-year-old girl and unless he marries within ninety days she will see to it that Annie is removed from his custody. He decides to hold a contest for a wife – any single woman interested in a bald, middle-aged man with protruding ears and $900 million is eligible.
Miss Hannigan reads about the contest and decides to disguise herself and try to win. There’s just one little catch: Mrs. Christmas insists that Annie judge the contest along with Warbucks and Hannigan is certain Annie will recognize her.
How to solve this dilemma?
Well, Miss Hannigan discovers another orphan, who looks just like Annie and who will be trained to impersonate Annie and take her place. The fake Annie will then choose Miss Hannigan as her mother. Cue the song You, You, You (could be Annie too) – get the pun?
Well, that’s the plan anyway.
Hannigan kidnaps Annie and let’s the other kid take her place. And she plans to kill Annie after she is married. Hannigan wins the contest, but just as she and Warbucks are about to be married, Grace (Warbucks secretary) figures out the plot and rescues Annie.
Warbucks realizes that he loves Grace and they get married.
Annie get’s her ”parents” and everybody is happy.

Except the audience that is…

Sällan har väl en musikal varit så efterlängtad, upphaussad och omskriven för att sen få ett sånt iskallt mottagande av en publik som Annie 2.
Publiken hatade föreställningen.
Pressen hatade föreställningen.
Till och med upphovsmännen hatade föreställningen – eller, ja, de insåg att de hade en riktig praktkalkon till show i alla fall.

Vad var det som gick fel?
Ja, till en början så fick berättelsen om lilla föräldralösa Annie ett helt klart tillfredsställande slut i första musikalen så det fanns ingen riktig anledning (förutom ekonomiska) till att skapa en del 2.
Sen gjorde man misstaget att låta berättelsen centreras runt Miss Hannigan och hennes hämndbegär. Publiken som kom ville se Annie och hennes föräldralösa vänner på scenen och det fick de inte. Saknaden från publiken av de övriga småflickorna var så stark att man snabbt ordnade en audition, anställde några små töser och skrev in dem i handlingen utan att de egentligen fyllde nån funktion eller fick nått att göra mer än att stå på scen och se bedårande ut.
Sen så ville de göra en ”vuxnare”, mer satirisk och mindre sötsliskig musikal än originalet varit men sarkasmen och den självironiska tonen uppfattades bara som småsint och direkt elak och osmaklig av de betalande åskådarna.

Upphovsmännen satte sig ner och skrev om stora delar av manuset, mildrade elakheterna (Hannigan vill exempelvis inte längre döda Annie utan bara se till att hon hålls borta från Warbucks så att hon inte kan avslöja vad som ska hända), pillade på intrigen, gav Annie fler sånger att sjunga, skrev nya sånger, skrev om sånger, skrev om manuset ännu en gång, skrev fler nya sånger, ändrade på rollkaraktärerna och bytte miljöer i showen.
Kort sagt de gjorde allt vad de kunde för att rädda showen men till ingen nytta. Efter 36 föreställningar lades den ner och fortsatte inte till Broadway som det varit tänkt.

Men berättelsen om Annie 2 tar inte slut här för upphovsmännen hade gett sig den på att det skulle bli en uppföljare och det blev det också så småningom: Annie Warbucks, men den tar jag upp i ett annat blogginlägg…

Säga vad man vill om denna musikal men en hel del bra musik innehåller den. Charles Strouse kan det här med att skriva catch-iga melodier. En del av dem kan man hitta på Spotify om man söker efter 30-årsjubileumsinspelningen av Annie, för som bonus har man lagt med ett antal sånger från Annie 2. Och Carol Burnett berättar som ”miss Hannigan” vad som händer mellan sångerna. Väldigt kul.
På same cd får man också tre olika textvariationer på samma sång så man får en känsla av vad som kan hända med material under en try-out. Det är Martin Charnin som berättar om de olika varianterna och varför de skrevs. Både informativt och underhållande. Att en av varianterna sjungs av Andrea McArdle är en extra bonus, för oss nördar, för det var ju hon som var original Annie i Broadwayuppsättningen 1977.

Tyvärr så har de valt bort ett otal sånger som skrevs, testades, ratades eller behölls under de 36 föreställningarna i Washington. Fast det är klar en del av dem dök upp (4 närmare bestämt) i Annie Warbucks så det kanske är därför.
Som extra, extra bonus får man 3 strukna låtar som jag inte är säker på vilken Annie de kommer ifrån – jo, Don’t Mess With Mother hör definitivt till Annie 1.

Press
‘Almost every ingredient that made Annie such a delight for both children and adults is missing.”
Variety

 

… ”preposterous.”… ” Annie was a musical to take to your heart, but you’ll want to take a paddle to Annie 2.

”What was so disarming the first time around, has become witless and belabored.”
David Richards, The Washington Post

 

Martin Charnins egna kommentarer till Washington Post recensionen:
The review is accurate. I think I would have been appalled had he decided in print that what we were doing didn’t need to be worked on. The most unfortunate aspect of the review will be its impact on the company and on the audiences, because the audiences who read it are going to come in looking at it through the filter of the criticism.
There is also the word-of-mouth on Broadway – many people on the street are going to be jumping up and down with glee, thrilled that we got creamed, because that’s the way things are on Broadway.

Later in the evening, he will tell the cast that he was responsible, and the performers should not feel bad. He will say that he got them into the hole and that he and the rest of the creative team will get them out. ”Never forget that you are talking to the man who wrote ‘Tomorrow.’ The sun will come out tomorrow. Bet your bottom dollar.”


Videosar
You, You, You
My Daddy – Andrea McArdle
But You Go On
Love

Nr 398: The King and I

17 Jan 81lr9j5hal-_sl1061_

81lr9j5hal-_sl1061_
The King and I
 (1951)

Uppsättningar i urval:
Broadway 1951, 1 246 föreställningar

West End 1953, 946 föreställningar
Malmö Stadsteater 1958

Broadway Revival 1977, 696 föreställningar
Malmö Stadsteater 1982

Broadway Revival 1985, 191 föreställningar
Broadway Revival 1996, 780 föreställningar
Slagthuset, Malmö, 1999

Broadway Revival 2015, 538 föreställningar

Music: Richard Rodgers
Book & Lyrics: Oscar Hammerstein II baserad på boken Anna and the King of Siam (1944) av Margaret Landon i sin tur baserad på Anna Leonowens (1831- 1915) memoarer. Hon var guvernant till Kung Mongkut av Siams barn på det tidiga 1860-talet. 

It is 1862 in Siam when an English widow, Anna Leonowens, and her young son arrive at the Royal Palace in Bangkok, having been summoned by the King to serve as tutor to his many children and wives. 
The King is largely considered to be a barbarian by those in the West, and he seeks Anna’s assistance in changing his image, if not his ways. 
Though Anna enjoys an instant connection to the students, she struggles with cultural differences and with the headstrong King. 
Through her kindness and persistence, she eventually connects with the King. With both keeping a firm grip on their respective traditions and values, Anna and the King grow to understand and respect one another.
The relationship between the King and Anna is marked by conflict through much of the piece, as well as by a love that neither can admit.  This leads to plot turns both tragic and comic.

En av de mest klassiska bland klassiska musikaler.
Musiken är storslagen, magnifik och helt fantastisk. Och sångtexterna! Lyriska, roliga och fyllda med en humanism, genuin ”wit” och förståelse för människans alla svagheter och rädslor.

Det finns flera olika inspelningar av denna show att välja bland på Spotify. Själv valde jag den senaste, inspelningen från 2015 års Lincoln Center revival, dels för att jag tycker om Kelli O’Hare som Anna och dels för att den är en av de få inspelningar där man får med musiken och berättelsen till baletten The Little House of Uncle Thomas. Den finns också med på en komplett inspelning av showen från 1994 med Christopher Lee som Kungen men jag tycker att just den versionen är ganska så trist.
Kan också vara kul att lyssna på originalinspelningen från 1951 med Gertrude Lawrence och den då ännu okända Yul Brynner.
Sen finns filmversionen där Marni Nixon dubbade Deborah Kerrs sångröst.
Även Julie Andrews har gjort en studioinspelning av musikalen.
Det finns en uppsjö av inspelningar till och det, om något, visar väl på vilken otroligt älskad klassiker denna musikal är.

En sån här gammaldags musikal trodde jag, lite fördomsfullt, skulle kännas ålderstigen och mossig men den gör inte det. Tvärtom. Den känns både modern och dessutom väldigt ”i tiden” (intrigmässigt, för musiken är mer åt det storslagna och lite operettiska hållet) för den tar upp saker som kulturkollisioner av just den typen som vi upplever idag. Fast tvärtom liksom.
Här får vi följa med på Annas resa som går från att hon tror sig vara en överlägsen ”civiliserad”
 västerlänning som kommer till ett främmande land för att där civilisera en ”barbarisk, despotisk” kung och lära honom västerländsk (d v s korrekt) ”vett och etikett”, till att hon kommer till insikt och förståelse om en annan, för henne, främmande kultur och lär sig att respektera deras regler och lagar även om hon inte alltid håller med. Typ.
Blev en extremt lång mening det här men jag hoppas ni hängde med.

Musikalen handlar helt enkelt om respekt för andra kulturer och deras sätt att leva och att våga vara öppen för dem och att mötas över gränserna. Att värna om humanism och medmänsklighet alltså. Och det kan vi inte bli påminda för mycket om – speciellt inte i dessa dagar.
Och att sen få ett sånt budskap förpackat i så vacker musik och med så bra texter… Bliss!

Man har inte rätt att kalla sig för en riktig musikalbörd utan att ha hört, eller ännu hellre sett, denna show. Så enkelt är det.
Det överflöd av magnefika melodier, den välskrivna intrigen och dialogen, de underbara sångtexterna och de fullödiga orkesterarrangemangen gör det här till en riktig pärla. Och att det sen i 2015-års version är en stor ensemble och en stoooor orkester som kompar blir liksom grädde på moset.

I’m in musical heaven!

Kuriosa:
Originaluppsättningen på Broadway vann 5 Tony Awards: Bästa musikal, kvinnliga huvudroll, manliga biroll, scenografi och kostym.
1996 år revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, scenografi och kostym.
2015 års revival vann 4 Tony Awards: Bästa revival, kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll och kostym.
Filmversionen från 1956 vann 5 Oscars: Bästa manliga huvudroll, scenografi, kostym, Music – Scoring of a Musical Picture och bästa ljud.

Denna musikal var det 5:e samarbetet, av 9, mellan Rodgers och Hammerstein.

Det var Gertrude Lawrences business manager och jurist, Fanny Holtzmann, som föreslog att Landons bok skulle kunna bli en bra musikal för Gertrude att spela huvudrollen i. Hon var nämligen rädd för att Gertrudes karriär var i dalande eftersom hon inte spelat i nån musikal sen 1943  (Lady in the Dark).
Från början ville man att Rex Harrison skulle spela kungen, han hade nämligen gjort det i 1946-års filmversion av Landons bok, men han var upptagen. Sen frågade de Noël Coward men inte heller han hade möjlighet.
Tanken var att Cole Porter skulle skriva musiken men han avböjde.

Yul Brynner är nog den man mest förknippar med denna musikal. Han gjorde rollen som Kungen till sin och spelade den i flera revivals förutom originaluppsättningen och filmversionen.
Han fick Tony Awarden för Bästa Manliga biroll i originaluppsättningen trots att han spelade den manliga huvudrollen. Anledningen till det var att han var så gott som helt okänd innan denna föreställning och att hans namn stod under titeln när showen hade sin premiär. På den tiden hade the American Theatre Wing (som är dem som står bakom priset)  regeln att bara namn som stod ovanför föreställningens titel när den hade premiär kunde nomineras för huvudrollspriserna. Den regeln har tagits bort sen dess och efter att recensionerna kom ut så hamnade Yuls namn ovanför titeln men då var det för sent…
Han fick en Oscar som bästa manliga huvudroll för sin insats i filmen.
1985 fick han en heders Tony Award för sin insats som Kungen, han hade då spelat rollen 4 525 gånger och skulle hinna med att spela den 100 gånger till innan sin död 10 oktober 1985.
Så här beskrev Richard Rodgers Yuls audition: ”They told us the name of the first man and out he came with a bald head and sat cross-legged on the stage. He had a guitar and he hit his guitar one whack and gave out with this unearthly yell and sang some heathenish sort of thing, and Oscar and I looked at each other and said, ”Well, that’s it.”

Sången Getting to Know You hette från början Suddenly Lucky och ströks från Rodgers & Hammersteins musikal South Pacific, men med ny text så blev den perfekt för Anna att sjunga tillsammans med kungens barn.

Regissör till originaluppsättningen var John van Druten som också var en framgångsrik pjäsförfattare, hans pjäs I Am a Camera (1951) bildade tillsammans med  Christopher Isherwoods novellsamling Goodbye to Berlin (1939) underlaget för Joe Masteroffs manus till Kander och Ebbs musikal Cabaret (1966). När I Am a Camera hade premiär på Broadway 1951 skrev The New York Times teaterkritiker Walter Kerr en berömd 3-ords recension: ”Me no Leica.”

Anna Leonowens sa att hon var från den engelska överklassen men sanningen var att hon var halv-indisk och dotter till en indisk soldat. Sin mörka hudton förklarade hon med att hon var född i Wales.  Hon sa också att hon var änka efter en Brittsik officer men hennes döde man, Thomas Owens, var egentligen kontorist.
Allt det här har framkommit på senare tid och var inte känt när musikalen skrevs.

*SPOILERVARNING* I musikalen är Anna närvarande när kungen dör men det var hon inte i verklighet. När han dog hade hon tagit tjänstledigt ett halvår och rest till England för att bl a besöka sin dotter som gick på internat där. Hon återvände aldrig till Siam.

1999 gjordes det en tecknad långfilmsversion av musikalen som är alldeles förfärlig.

Press:
Om uruppsättningen:
This time Messrs. Rodgers and Hammerstein are not breaking any fresh trails, but they are accomplished artists of song and words in the theater; and The King and I is a beautiful and lovable musical play.
–  Brooks Atkinson, The New York Times

Even those of us who find (the Rodgers and Hammerstein musicals) a little too unremittingly wholesome are bound to take pleasure in the high spirits and technical skill that their authors, and producers, have put into them.
John Lardner, The New Yorker

Musicals and leading men will never be the same after last night … Brynner set an example that will be hard to follow … Probably the best show of the decade.
-Otis Guernsey, The New York Herald Tribune


Om 2015-års revival:

Besides, what makes The King and I a five-handkerchief masterpiece isn’t its quaint portrait of mores at odds, but its portrayal of the varied forms and content of love, an abiding theme of Rodgers and Hammerstein. This score, given the full velvet touch by a sublime orchestra, contains some of their lushest ballads.
– Ben Brantley, The New York Times


So daring in its day 65 years ago, as it tackled slavery, tyranny, sexism, racism, feminism and anti-intellectualism, The King and I feels all too fresh returning to us now just as the world seems to be regressing.

Seductive performances, timeless music and timely themes make Sher’s production of The King and I as compelling and important today as it ever was.
– Deborah Wilker, The Hollywood Reporter

If Sher has a fine sense of humour, he keeps it well concealed. What jokes there are in the script fall flat, and Western People Funny isn’t, nor is it especially scathing. This certainly isn’t a version that interrogates or alleviates the Orientalism of the original. And The Little House of Uncle Thomas is still very, very long. But the music is so entrancing, the lyrics so enchanting, the characterisations so rich, that it’s no puzzlement why The King and I endures.
– Alexis Soloski, The Guardian

Videosar:
2015 års Tony’s
Montage
Shall We Dance från 1956 års filmversion
March of the Siamese Children
Trailer för den tecknade versionen
Shall We Dance tecknade versionen

 

p22759_p_v8_aa

Nr 397: The Broadway Melody

11 Jan

broadway_melody_poster
The Broadway Melody (1929), Film
Manus: Norman Houston and James Gleason, baserad på berättelsen Whoopee av Edmund Goulding
Musik & Sångtexter: i huvudsak av Arthur Freed & Nacio Herb Brown, 1 sång hade text & musik av Willard Robison
Regi: Harry Beaumont

Eddie, a smalltime vaudeville hoofer, writes a hit song and is hired by Broadway producer Zanfield to perform in one of his revues. Having long been in love with ”Hank” Mahoney, the older member of a vaudeville sister act, Eddie persuades her to leave her current show and come to New York with her sister, Queenie.
When Eddie sees Queenie he immediately falls in love with her and she falls for him. But since Eddie is engaged to Hank and Queenie doesn’t want to steal her sisters boy friend they try to ignore their feelings.
Queenie, who is the younger and prettier of the sisters, catches the eye of one of the backers – a very nasty man. He promises her a Rolls Royce, an apartment and jewels if she is ”nice” to him. Since she can’t have the man she loves she decides that she’ll do what he wants…
But by that time Hank has discovered that Eddie and her sister are in love and persuades Eddie to take Queenie away from the backer.
Eddie saves Queenie and they get married.
Hank, who is broken hearted, leaves New York to start touring in Vaudeville again with a new ”sister”. But she swears that in 6 months time she’ll be back and playing The Palace!
The End.

Oj, oj, oj en riktigt gammal klassiker med betoning på gammal. Denna film har inte åldrats så hiskeligt bra.
Fast inledningen är strålande med flygfoton över New York till George M Cohens klassiska låt Give My Regards To Broadway. Och inledningsscenerna från ”Tin Pan Alley” där filmens manlige hjälte för första gången framför Broadway Melody är underbara. Speciellt de ”diggade” åhörarna – just love them! Och presentationen av de två systrarna när de checkar in på sitt hotellrum är både rolig och vass.
Det är tyvärr sen som filmen börjar sin långsamma resa från kul ”back stage-are” till seg kärleksmelodram och det mår den inte så bra av.

Tempot i filmen känns sååååå långsamt för oss moderna människor men man ska veta att 1929 var publiken fascinerad av hur effektivt och snabbt filmen berättade sin historia. Och det är nått man hela tiden måste komma ihåg, att det som känns segt, klichétyngt och uttjatat faktiskt var nytt och fräscht när filmen hade sin premiär.
Nu ansågs det väl inte vara en jättebra eller ens originell film när den kom men tekniskt var den ett mirakel och folk älskade sångnumren och att den var en helt igenom ljudlagd film – fast det är en sanning med modifikation för det finns ett par transportsträckor som är ljudlösa men i övrigt så. Och ljudet var ovanligt bra för att vara en så här tidig film – man kunde både höra allt som sades och rösterna lät så gott som normala.

Även skådespeleriet är bitvis riktigt hyfsat, speciellt Bessie Love som storasystern ”Hank”. Hon har en scen mot slutet av filmen där hon ska sminka av sig efter att hon förstått att hennes trolovade är förälskad i hennes syster och hon bryter samman och pendlar mellan skratt och gråt på ett både gripande och trovärdigt sätt.

Det här är dessutom en ”pre-code” film (det vill säga innan man började hårdcensurera filmernas innehåll) så språket och handlingen är ganska (för sin tid) fräck. Älskar speciellt slangen de använder sig av, som like cream in a can om nått man tycker är riktigt positivt. Fast det fanns kritiker som tyckte att det var osmakligt att se vackra flickor ta såna vulgariteter i sin mun…

Kuriosa:
Den här filmen har ett gäng ”1:a gången” på sin lista:

1. Det var den första musikalen som filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer producerade.
2. Det var den första filmmusikal som hade ljud genomgående både vad gäller dialoger och sång. Fram till denna film så kunde ”ljud”filmerna vara mer som stumfilmer men med några längre eller kortare ljudsekvenser inlagda lite här och var.
3. Det var den första ljudfilmen som vann Oscarstatyetten för Bästa film.
4. Det var därmed också den första musikal som fått det priset.
5. Det var till denna film som PR-avdelningen kom på den tidens mest legendariska, klassiska och använda filmslogan: All Talking! All Singing! All Dancing!
6. Den var också den första musikalfilm där man använde sig av playback i ett sångnummer. Numera är det ju standard att köra playback i musikaler men i ljudfilmens barndom så spelades musiknumren in ”live” med en orkester som satt vid sidan av scenen. Det gjorde man även i denna film men när producenten Irving Thalberg såg hur shownumret The Wedding of the Painted Doll hade filmats så sa han ifrån. Man hade nämligen bara filmat av numret rakt framifrån, som om man filmat en scenföreställning,  med bara en kamerainställning och det ansåg han var tråkigt och inte ”filmiskt”. Han ville att numret skulle filmas ur flera olika vinklar så det blev dynamiskt och intressant. Man beslöt sig för att göra en nyinspelning. Men ljudteknikern, Douglas Shearer, ansåg att det inte var nått fel på ljudinspelningen de hade gjort och eftersom sångaren inte syntes i bild så föreslog han att de skulle bara filma om numret utan sångare eller orkester och sen lägga på det ljud de redan hade. Det gjorde de och så blev det det första playback numret på film. Man fortsatte med ”live” inspelning av sång och musik ett tag till bland filmmakarna men så småningom tog playbacken över och blev det rådande sättet att spela in musikalnummer på.
7. Sen var det också den första filmen där alla de tidiga musikalfilmernas, så småningom,  otroligt uttjatade klichéer dök upp för första gången. Exempelvis: den okända flickan som får hoppa in istället för en stjärna som skadat sig (i det här fallet en ung halvnaken kvinna som faller ner från fören på en båt i filmens absolut tråkigaste sångnummer) och direkt blir showens stora nya sensation. Här hittar vi den avundsjuka kollegan som gör sitt bästa för att sabotera för våra unga hjältinnor. Vi har den komiska ”side kicken”, i det här fallet en hysteriskt stammande teateragent och sist men inte minst så har vi den fjolliga påklädaren. I originalmanuset så skulle en av tjejerna säga till sina kolleger, när han stod och  var hysterisk över hur de behandlade hans hattar,: Don’t mind him! She’s just one of us. Fast den repliken kom inte med i slutversionen. Men han blev den första, och därmed den standardiserade, urtypen för ”teaterfjollan” på film.

På den här tiden så delade man ut Oscars för filmer som var släppta från augusti till juli året innan. Så 1930 belönades filmer som var släppta mellan 1 augusti 1928 och 31 juli 1929. Det var först 1935 som man ändrade det till att ge priserna till filmer som släppts det senaste kallenderåret så som vi är vana vid numera.

Filmen släpptes i 2 versioner, en med ljud och en stum, detta för att många biografer på den här tiden ännu inte hade hunnit eller haft råd att installera ljudanläggningar.

I början kallades ljudfilmer för ”talkers” det var först efter nått år som begreppet ”talkies” blev det vanliga.

Från början fanns det färgsekvenser i filmen men tyvärr så har de förlorats och man kan numera bara se den i den svart/vita versionen.

Filmen var en megasuccé och spelade in över $4 miljoner (i den tidens penningvärde), en sanslöst stor summa på den tiden. Och den var den mest inkomstbringande filmen för hela 1929.

Filmen fick 3 uppföljare, om inte till innehåll så till namn. Berättelserna var nya men temat detsamma för alla var back-stage musikaler. De 3 är: Broadway Melody of 1936, Broadway Melody of 1938 och Broadway Melody of 1940.
1944 så gjorde man en nyinspelning av Broadway Melody som då döptes till Two Girls on Broadway.

Press:
It has everything a silent picture should have outside of its dialog. A basic story with some sense to it, action, excellent direction, laughs, a tear, a couple of great performances and plenty of sex.
– Variety

This picture is great. It will revolutionize the talkies. The direction is an amazing indication of what can be done in the new medium.
– Edwin Schallert, Motion Picture News

Although the audible devices worked exceedingly well in most instances, it is questionable whether it would not have been wiser to leave some of the voices to the imagination, or, at least to have refrained from having a pretty girl volleying slang at her colleagues.Om Anita Page som spelade Queenie skrevs detta:
Her acting, especially her voice, does not enhance her personality. Notwithstanding, it must be admitted that there are girls who talk as she is made to for the screen. Miss Page, however, fails to give one an impression of spontaneity, for she recites rather than speaks her lines.
Mordaunt Hall, The New York Times

The stage background allows opportunity for one or two musical interpolations, and no one is more glad than we that the talkies charmingly succeed in a very pleasant ballet. Because of that we shall try to forget the dialogue of the play, and that James Gleason ever wanted to take any credit for it.
John Mosher, The New Yorker

Videosar:
Broadway Melody – Broadwayvarianten
Boy Friend
The Wedding of the Painted Doll
Broadway Melody – Tin Pan Alley varianten 

Nr 396: Once on This Island

9 Jan

logo-once-on-this-island

Once on This Island (1990)
Broadway 1990, 469 föreställningar
West End 1995

Music: Stephen Flaherty
Book & Lyrics: Lynn Ahrens baserad på Rosa Guys roman My Love, My Love: or, The Pleasant Girl (1985), i sin tur inspirerad av H C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun.

There is a violent storm raging around a small Caribbean island, thunder booms, making a small girl cry in fear. To comfort her, the village storytellers tell her the story of Ti Moune.

Ti Moune, a peasant girl, sees the handsome Daniel Beauxhomme (a city boy) passing by in his fine car. The car crashes and Ti Moune rushes to his rescue. By cheating the Demon of Death, Ti Moune saves Daniel’s life but at a terrible price – her soul.
Ti Moune and Daniel become lovers.

As Daniel recovers, he remembers that he is going to marry the rich Andrea Devereaux and that the announcement of their engagement is going to be made at a grand ball. He realises his responsibilities and goes back to the city.
When she pursues Daniel, Ti Moune is shunned because of her lowly status. Her determination and capacity to love is not enough to win Daniel’s heart, and Ti Moune pays the ultimate price – she dies.
But the gods turn Ti Moune into a tree that grows so strong and so tall, it breaks the wall that separates the societies and ultimately unites them.

A fairy tale celebration of life, love, pain, faith, grief and hope.

En ljuvlig liten enaktare, bara 90 minuter lång. Och dessutom berättad med ett minimum av scenografi och rekvisita. Det är verkligen berättarteater som sätter fart på åskådarens fantasi. Vem behöver mastodontscenografier med fallande ljuskronor och helikoptrar på scen (även om sånt kan vara väldigt kul också) när det räcker med lite väldesignat ljus, nån liten rekvisita och människor. Att exempelvis gestalta en bil som kör genom natten med bara ett par ficklampor. Magiskt!

Musiken består av Calypso, world music, pop och lite R&B. Det är härligt livsbejakande musik med lite starka, väldigt vackra och emotionellt laddade ballader insprängda här och var. Men mest svänger det!

Det här är en perfekt liten musikal som gjord för att spelas av skolor och mindre teatergrupper eftersom den har en ensemble som kan varieras i storlek, kompbandet kan vara liten och scenografin är i det närmaste obefintlig.
Så dags för en uppsättning här i Sverige snart??? 

Kuriosa:
LaChanze som spelade Ti Moune på Broadway vann en Theatre World Award för sin insats.

Den brittiska uppsättningen vann en Olivier Award som årets bästa nya musikal.

I den amerikanska originaluppsättningen utgick man från skådespelarnas hudfärg när man rollsatte. De med mörkare hudtoner spelade de fattiga bönderna medan de med ljusare hud spelade de ”fina” i staden.

Press:
In Once on This Island, the stage has found its own sugar-and-cartoon-free answer to The Little Mermaid. A 90-minute Caribbean fairy tale told in rousing song and dance, this show is a joyous marriage of the slick and the folkloric, of the hard-nosed sophistication of Broadway musical theater and the indigenous culture of a tropical isle.

Once on This Island has the integrity of genuine fairy tales, in that it doesn’t lead to a saccharine ending but to a catharsis, a transcendent acceptance of the dust-to-dust continuity of life and death. Why We Tell the Story is the concluding song for the evening’s storytellers, and one of those reasons is that ”our lives become the stories that we weave.” As the story and its tellers at last come full circle in Once on This Island, the audience feels the otherworldly thrill of discovering the fabric of its own lives in an enchanted tapestry from a distant shore.
Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Waiting for Life
Snuttar från Paper mill Playhouse uppsättning
We Dance

 

Nr 395: Shrek

11 Sep

615QZamnRVL

Shrek – The Musical (2008)
Broadway 2008, 441 föreställningar
West End 2011, 715 föreställningar
Värmlandsoperan i Karlstad 2013

Music: Jeanine Tesori
Book & Lyrics: David Lindsey-Abaire, baserad på filmen från 2001 som i sin tur var baserad på William Steigs bok Shrek! från 1990.

Shrek har bosatt sig i ett träsk för att leva långt från människornas pikar och hat. Till hans förtret avbryts plötsligt hans ensamma, lugna liv genom att en massa sagofigurer invaderar hans träsk. De har fördrivits från kungadömet Duloc på Lord Farquaads order. 
I ett försök att bli kvitt sina inkräktare ingår Shrek ett avtal med Lord Farquaad: Han ska befria prinsessan Fiona som är inspärrad i ett högt torn som vaktas av en eldsprutande, människoätande drake, så att Farquaad kan få gifta sig med henne. I gengäld ska Shrek få tillbaka rätten till träsket. 
Tillsammans med sin ”bäste vän” (enligt åsnan i alla fall) den talande åsnan Donkey befriar han prinsessan som visar sig ha en hemlighet hon med, en hemlighet som hon gör sitt bästa för att dölja. 
Under resan tillbaka till Duloc börjar känslor att växa fram mellan Shrek och Fiona. Även Donkey har fått en kärlekskrank beundrarinna: Draken som även hon har längtat efter lite kärlek under alla år.
Som alla sagor så slutar denna lyckligt men inte innan missförstånd uppstått, hemligheter avslöjats,  prinsessor räddats och onda skurkar har bränts ihjäl. 

Detta är en riktig spektakelmusikal med massor av häftig scenografi, roliga karaktärer, fantastiska kostymer, kul special effekter och en fantastisk drake – som, i Londonversionen, flög genom salongen. Det är en grymt påkostad historia och det är synd att musiken inte riktigt når upp till förpackningens fantasi och standard. Det är inget direkt fel på musiken men den är ganska så blek, ”bland” som man skulle säga på engelska, utan några riktigt starka melodier och sångtexterna känns ofta mer krystade och konstruerade än kvicka. Fast det finns åtminstone 2 riktigt bra nummer dels Morning Person där Prinsessan Fiona bland annat dansar med ett gäng steppande råttor och så den ”romantiska” duetten mellan henne och Shrek I Think I Got You Beat.
Flera låtar känns dessvärre överflödiga då de inte fyller nån riktig funktion. Det fanns tillfällen då jag stönade inombords då jag förstod att det var dags för ännu en sång där lite kort dialog hade räckt. I moderna musikaler förväntar jag mig att sångerna ska driva handlingen framåt och inte få den att tvärstanna. 

Detta betyder inte att man inte har kul när man ser den, för det har man och ett par av låtarna växer faktiskt ganska redigt när man lyssnar på castinspelningen men… Som helhet känns den rätt så medelmåttig.

Kuriosa:

Broadwayföreställningen vann 1 Tony Award för bästa kostymer, samt
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll, scenografi och kostym.
Londonupplagan fick en Laurence Olivier Award för Bästa manliga biroll

Broadwayversionen av Shrek spelades in och finns att köpa på DVD. Det är extrakul att de gjorde det med hela originalensemblen intakt.

Det är rätt så stora skillnader mellan Broadway och den version som jag såg i London. Londonversionen var lite mer sparsmakad vad gäller scenografi men hade en betydligt häftigare och rörligare drake som med hjälp av ett flertal dockspelare kunde förflytta sig över hela scenen och verkligen jaga Shrek och de andra. Och på slutet så kom hon från salongen för att spruta eld in mot scenen och där bränna ihjäl den elake Farquaad – en sekvens som var både häftig och ganska så brutal, speciellt för en barnmusikal.

Den lilla sångslingan Welcome to Dulac fanns med i filmen i övrigt är all musik nyskriven, ja nästan… Avslutningssången I’m a Believer är en cover på en sång som Neil Diamond skrev för popgruppen The Monkees 1966. Den avslutar filmen och från början så spelade orkestern den medan publiken lämnade salongen efter föreställningens slut men sången har blivit så förknippad med filmen Shrek att man till sist la in den som ett slags extranummer i föreställningens final.

Shrek är en av de dyraste musikaler som producerats på Broadway, slutnotan hamnade på ca $25 millioner.

Namnet Shrek är baserad på det tyska och jiddiska ordet för skräck eller rädsla: Schreck (Jiddisch שרעק)

Press:

Om Broadwayföreställningen:

… Shrek does not avoid the watery fate that commonly befalls good cartoons that are dragged into the third dimension. What seems blithe and fluid on screen becomes lumbering when it takes on the weight of solid human flesh.

…with a whole phalanx of bedtime-story archetypes …  as well as a giant pink dragon puppet with rolling eyes, the show starts to feel like a Christmas panto, one of those silly seasonal shows beloved in Britain and bearable because, like Santa Claus, they come around only once a year. That’s one parallel that came to my mind. The other, when I was feeling less charitable, was of seeing out-of-work actors dressed up as tacos and French fries in a mall food court.

..if Shrek had more generally heeded its own advice about substance versus surface, it might have come closer to casting the spell that lets Broadway shows live happily ever after.
– Ben Brantley, The New York Times

 

For the most part, the dialogue and jokes are as you remember them from the movie, and if the show doesn’t quite rise above its source material—and it doesn’t rise from consistently entertaining to enrapturingly joyful—it’s worth remembering that that source was pretty good. The families surrounding me were contentedly chuckling for two and a half hours, even if they rarely guffawed. “I don’t know,” a happy dad goofily joked to his son in the men’s room during intermission. “It’s all green to me.” That’s what has DreamWorks seeing green, too.
– Jesse Oxfeld, New York Magazine

 

För Londonversionen:

… it is genuinely theatrical, generous-spirited and mercifully free of the sensory bombardment that afflicts some of its rivals. What it lacks is memorable tunes.

The chief appeal of the show lies in the fact that it reverses Oscar Wilde’s dictum that ”it is better to be beautiful than to be good”. What it proves is that there is hope for all of us, however ill-favoured.

It says a lot that the climactic song designed to send everyone out on a high is I’m a Believer, which dates back to 1966.
– Michael Billington, The Guardian

 

Fairytale meets panto meets Monty Python. That is roughly the mix of Drury Lane’s musical adaptation of the American animated film Shrek.

It has double entendres laced with absurdist sarcasm and striking stage effects. Beware a low-flying dragon and three blind mice with sexy stockings and white sticks.

Children under ten may gawp at the spectacle with all its primary colours and plasticky sets, but they may not be transported to the kingdom of fantastical delight one finds at the best musicals.
– Quentin Letts, Daily Mail

 

Videosar:
At the
Tony Awards
I Know It’s Today
I Think I Got You Beat/Freak Flag
Morning Person
Trailer

220px-Shrekcover
Omslaget till första utgåvan

Nr 394: Song & Dance/Tell Me On A Sunday/Variations

7 Sep


Song & Dance (1982)
London 1982, 781 föreställningar
Broadway 1985, 474 föreställningar
Föreställningen består av 2 delar:
1. Song
Lyrics: Don Black
(Richard Maltby Jr:  American adaptation + additional lyrics for Broadway)

Music: Andrew Lloyd Webber
2. Dance 
Music: Andrew Lloyd Webber, består av variationer på Niccolò Paganinis Caprice No. 24 i a-moll: Tema con Variazioni (Quasi Presto)

Song:
A one-act, one-woman song cycle.
It tells the story of an ordinary English girl from Muswell Hill, who journeys to the United States in search of love.
Her romantic misadventures begin in New York City where she becomes involved with a man but soon discovers that he has been cheating on her with numerous other women. They argue and decide to break up.
Next she meets Hollywood producer Sheldon Bloom, who takes her to Los Angeles. But he’s all about his own career and not so much about their relationship so she gets bored of both him and Tinseltown and returns to Manhattan.
In Greenwich Village she meets a younger man, a salesman, but soon realises that his business trips out of town actually means that he’s seeing  other women…
Lastly she hooks up with a married man. She’s happy until he announces he plans to leave his wife and marry her instead. She is horrified because she does not love him. She sends him away.
In the end she decides that it isn’t the end of the world to have no one.

Dance:
Explores the story of the younger man, his various relationships and his commitment issues. At the end, the man sees the girl, and they make up, joining both at last in Song and Dance.
Dance
innehåller en blandning av olika dansstilar som stepp, jazz, klassisk och tidig street.

Den här föreställningen såg jag på Palace Theatre i London sommaren 1982. Marti Webb hade precis gått på semester och jag fick se den med Gemma Craven istället. Jag var grymt besviken för jag hade hört skivan med Marti och ville verkligen se originalet och inte en ersättare. När jag beklagade mig för henne som skulle riva min biljett så svarade hon att jag skulle skatta mig lycklig för att jag fick se Gemma för hon var sååååå mycket bättre än Marti. Och hon var verkligen bra, det var hon. Jag var salig i pausen och mer än nöjd och sen när andra akten satte igång och jag fick se Wayne Sleep dansa… Oj, oj, oj, jag hade aldrig sett nått liknande i hela mitt liv förut och lämnade teatern med ett av mitt unga livs första stora teaterupplevelser.

Jag såg om föreställningen för nån månad sen, har tv-inspelningen på VHS, och det var kanske inte så smart gjort. Vissa saker ska man behålla minnet av och inte försöka återuppleva för Song & Dance har inte åldrats bra. Tycker fortfarande att det finns en hel del bra låtar i den och älskar vissa av ”variationerna” men koreografin… Så aerobicspassaktigt, skickligt och mediokert på en och samma gång. Bitvis är det rent plågsamt att titta på. Och Sarah Brightman… ”Dödare” aktris får man leta efter. Hennes ansikte utstrålar inget, hon är stel som en pinne och går vokalt ibland över från nån typ av rock/popaktig röst till nån slags semiklassisk variant som bara är fel, liksom.

Min gamla dubbel lp som spelades in live på premiärkvällen är dock fortfarande klart njutbar och den rekommenderar jag verkligen.

Kuriosa:
På Broaway vann Bernadette Peters både en Drama Desk Award och en Tony Award för sin insats som ”the girl” i Song delen.

Marti Webb spelade ”the girl” i London.
Bland hennes efterträdare hittar vi bl a  Lulu och Sarah Brightman.

Song & Dance spelades in för tv med Sarah Brightman och Wayne Sleep i huvudrollerna.

Song delen började sitt liv som en sångcykel specialskriven för Marti Webb. Den hette då Tell Me On A Sunday och fick sin utrpremiär på the Sydmonton Festival 1979.
Den spelades in och gavs ut på skiva och förvandlades året efter till en 1-timmas tv-specialare för BBC

Dance delen började sitt liv som en samling variationer på Paganinis 24:e Caprice. Andrew skrev dem åt sin bror Julian Lloyd Webber som är en klassisk cellist.
Anledningen till att Andrew skrev dem var för att han förlorade ett vad till sin broder.
Musiken är en fusion mellan klassisk musik och rock och verket framfördes första gången 1977 på Sydmonton Festival.
Den spelades in och gavs ut som skiva 1978 och hamnade som bäst på 2:a plats på försäljningslistan.
Variation 5 förvandlades så småningom till Unexpected Song med text av Don Black.

Sydmonton Festival är en sommarfestival som har anordnats varje år på Andrew Lloyd Webbers ägor sen 1975.
Målet med festivalen är att presentera nya verk för en liten inbjuden publik bestående av personer med anknytning till teater-, tv- eller filmvärlden och där utröna verkets potential, utvecklings- och kommersiella möjligheter.
De flesta av Lloyd Webbers olika produktioner har haft sina  första offentliga presentationer där.

Tell Me On a Sunday fick en revival i London 2003 fast nu utan Dance delen. Denise Van Outen spelade ”The girl”.
Denna version var kraftigt bearbetad och hade 5 nya sånger med sångtexter av Jackie Clune. Den spelades i dryga 10 månader. Marti Webb tog över rollen efter Denise och turnerade sen runt hela England med showen.
Denna version finns att lyssna på på Spotify. Själv gillar jag den inte alls. Tycker att bearbetningarna faktiskt får materialet att kännas ännu mossigare och klyschigare än det redan var och de nya låtarna… Ja, inte är de bra inte, om jag säger så. Men ta er en lyssning och bestäm själva. Kanhända är jag för färgad av originalet för att kunna uppskatta en ”uppfräschning”… 

Niccolò Paganinis 24 Capricer för soloviolin, Op.1, skrevs mellan 1802 och 1817 och publicerades 1819. Capricerna är övningar som behandlar olika violintekniska moment, t.ex. dubbelgrepp, lägeväxlingar och flygande spiccato.

Press:
Om Londonuppsättningen:

It is a long time since I have sat through a more ostentatious, less theatrically coherent evening.

Michael Coveney,  Financial Times 


Om Broadwayuppsättningen:


In Song & Dance … the star Bernadette Peters and the choreographer Peter Martins all but break their necks trying to entertain us. In the first act, Miss Peters belts and sobs and shimmies her way through a solo song cycle that runs for a full hour. After intermission, Mr. Martins takes over, sending nine admirable dancers, led by Christopher d’Amboise, into a non-stop, 40-minute exhibition of pyrotechnics. So why is Song & Dance grating (Act I) and monotonous (Act II)? The mystery isn’t hard to solve. No one has given Miss Peters anything to sing about or Mr. Martins’s dancers any reason to leap. Empty material remains empty, no matter how talented those who perform it.

– Frank Rich, The New York Times

(Om Song) …the unseen men seem nebulous and unreal, so too, does the seen woman…

Miss Peters is an unimpeachable peach of a performer who does so much for the top half of this double bill as to warrant its immediate rechristening ”Song of Bernadette”. She not only sings, acts, and (in the bottom half) dances to perfection, she also, superlatively, ”is”.
(Om Dance) … things go from bad to worse…
John Simon, The New York Magazine

Videosar:
Unexpected Song med Bernadette Peters
Tony Awards
Variations  – dans Wayne Sleep och ensemblen
Sarah Brightman: Take That Look of Your Face
Tell Me On a Sunday
Marti Webb
Dansklipp från Londonversionen
Denise Van Outen: Somewhere, Someplace, Sometime
Hela Song & Dance och hela Tell Me On A Sunday finns på Youtube men dem får ni hitta själva… 


%d bloggare gillar detta: