Nr 437: The Rothschilds

15 Feb

The Rothschilds (1970)
Broadway 1970, 505 föreställningar
Off-Broadway, 1990, 435 föreställningar
Off-Broadway (som Rothschild & Sons), 2015

Music: Jerry Bock
Lyrics: Sheldon Harnick
Book: Sherman Yellen baserad på biografin The Rothschilds (1962) av Frederic Morton.

In 1772 Frankfurt, Germany, Jews are restricted to living in the ghetto and frequently are the victims of violence. Mayer Amschel Rothschild returns from Hanover, where he was an apprentice banker, to make his fortune in his home town. Because only twelve Jewish marriages are permitted in a given year, he is forced to come up with a plan in order to marry his fiancée Gutele. He reopens his shop, carrying goods and rare coins. At the Frankfurt Fair, he entices Prince William of Hesse with fanciful tales about rare coins, then bribes the prince in order to marry Gutele. Later, Mayer becomes agent for the court bankers, but he wants more.

By 1778, Mayer and Gutele have five sons, each of whom enters the business as soon as he is old enough. As they age, they and their father chafe at the many restrictions and indignities heaped upon Jews. In 1804, their success and their chutzpah take them to Denmark as superior court agents to the Danish king when Hesse must loan money to him to help fight a war. However, Hesse is overthrown by Napoleon, and Minister of Police Joseph Fouché takes over. When Mayer and his sons return to Germany, they find no court for which they can be agents. Mayer sends his older sons off to collect Hesse’s debts before the French can get them, and sends his younger son, Nathan, to London to invest the money.
Initially awkward in England, Nathan soon displays considerable investing talents. He falls in love with Hannah Cohen, an aristocratic English ”Jewish Joan of Arc” devoted to charitable works. He eventually wins her over by pledging to loan money to England to help win their war against Napoleon if the Chancellor of the Exchequer Herries pledges to make Germany and Austria lift their restrictions on Jews.
In Germany, Prince Metternich promises roughly the same thing if the Rothschilds make the loan. In 1818, Metternich reneges on his bargain, and old Mayer dies, broken-hearted. His sons scheme to force Metternich to come to terms by continually undercutting his price for peace bonds, although the plan brings them to the brink of bankruptcy. Metternich not only concedes but is forced to guarantee that all state bonds will be handled by the House of Rothschild. The ghetto walls are torn down, and Mayer’s dream is realized.

Den här musikalen hör till en av mina absoluta favoriter – rent musikaliskt. Har tyvärr aldrig fått chansen att se den.
I början på 1990-talet så släppte Sony ut ett stort antal av sina gamla musikaltitlar för första gången på CD, digitalt uppfräschade och ett ordentlig faktaspäckad häfte följde med i konvolutet. Jag köpte typ alla titlar som de gav ut. Just den här plattan såg ju väldigt sober ut och jag vet inte vad jag hade förväntat mig för typ av musik men inte var det denna semi pastisch på klassisk musik med tydliga judiska inslag. Jag älskade den från min första genomlyssning. Här finns strålande ensemblenummer, gripande solon och till och med lite komiska sånger mitt i allt allvar.
Just det här kompositörsparet (Harnick & Bock) har skrivit flera av mina favvomusikaler som Fiddler on the Roof och She Loves Me så det var väl inte så otippat att jag skulle gilla den här showens musik också, det som förvånade mig var snarare att det skulle ta så lång tid (2 år) innan jag öppnade CD:n…

 

Kuriosa:
Föreställningen vann 2 Tony Awards: Bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll i en musikal.

Detta blev den sista musikalen för partnerskapet Sheldon Harnick (text) och Jerry Bock (musik). De hade samarbetat sen 1958 och skapat mästerverk som Spelman på Taket, She Loves Me och Fiorello! Anledningen till att samarbetet dog med denna produktion var att regissören som anlitades för att regissera musikalen, Derek Goldby, fick sparken från produktionen innan den hade sin premiär. Goldby var en god vän till Bock. När Harnick tog  producenternas sida och höll med om att Goldby skulle kickas så kände sig Bock sviken av sin partner och de började glida ifrån varandra.

2015 så hade en kraftigt bearbetad version av verket premiär Off-Broadway. Nu presenterades den som enaktsföreställning och koncentrerade sig mer på relationen mellan Mayer och hans söner än grundandet av deras bankvälde. Även några tidigare strukna sånger lades till.
En anledning till att man valde att bearbeta revivaln av verket så kraftigt  var att folk hade klagat på att bara första akten i originaluppsättningen, som koncentrerade sig just på Mayer, var intressant. Sönernas öden under andra akten ansågs inte så engagerande och man saknade även Hal Linden som spelade Mayer. Detta ledde till att man skrev in en sång åt Hal i andra akten och lät sönerna hela tiden skriva brev till honom så man fick anledning till att ta in honom på scen. Detta trots att Mayer rent historiskt var död under den tid andra akten utspelade sig.

Den Oscarnominerade skådespelerskan Jill Clayburgh gjorde sin Broadway debut i rollen som Hannah Cohen.

Press:
För originaluppsättningen:
This lead-footed and overstuffed musical, oldest of old fashioned, only represents the vulgarity of money and the vulgarization of Jewishness. It also represents the vulgarization of musical theatre.

It is ludicrously expensive, naive and misled.

Not only is there no coordination between dance and drama, there isn’t even a connection. There is nothing musical about the dramatic sequences and nothing dramatic about the musical ones.
– Martin Gottfried, Women¨s Wear Daily

 

Yet it is interesting, in parts very witty, has a certain moral force and, best of all, it has style.

The Rothschilds is a good and solid start for the musical season. Wonder of wonder I think it might even make money. But the Rothschilds always have.
– Clive Barnes, The New York Times

 

It is possible that The Rothschilds has succeeded in becoming exactly what it meant to be: an unhappy musical comedy. Do your eyebrowes lift? What else was to be got out of an account, very lightly dusted by powdered wigs and twirled parasols, of a Jewish family that fought its way up out of the ghetto, servile blow by servile blow, until it had amassed enough money to help finance the Napoleonic wars and to extract promises (of freedom) that would never be kept? Joy unconfined, or even temporary satisfaction? And that is the truth of the matter. But is it a truth with much music in it?
– Walter Kerr, Times

För 2015 års revival:
Sherman Yellen’s book looks hard for heart and warmth, but this is still the story of a man who decides that the only way to escape oppression is to make lots of money. And the way to get even with powerful people who betray you is by sabotaging their bond offering. Bankers are not particularly fashionable as heroes right now.

Mayer’s musical number “In My Own Lifetime” comes close to thrilling, and “Everything” is at least rousing, but most of the songs are only pretty. Maybe it’s too much to expect another “Sunrise, Sunset” or “If I Were a Rich Man,” but what’s a musical for?
– Anita Gates, The New York Times

Videosar:
Trailer till Rothschild & Sons
Meet The Creators
Hal Linden om sin Tony vinnande roll i 1970 års uppsättning
In My Own Lifetime med Sammy Davies Jr.
I’m in Love

 

 

Annonser

Nr 436: On Your Feet!

13 Feb

 

 

On Your Feet (2015)
Broadway, 2015, 746 föreställningar
Utrecht, Nederländerna 2017

Music: Gloria Estefan, Emilio Estefan, Miami Sound Machine
Lyrics: Gloria Estefan, Emilio Estefan
Book: Alexander Dinelaris Jr. baserad på Gloria Estefans liv och karriär.

Föreställningen handlar om Gloria Estefan och hennes resa från att vara en blyg psykologistudent  som övertalas att sjunga i gruppen Miami Latin Boys till att bli frontfigur för Miami Sound Machine och världsartist. Den tar också upp hennes kärlekshistoria med Emilio Estefan, hennes bråk med sin mor samt bussolyckan som höll på att göra henne förlamad. Föreställningen avslutas med  hennes triumfartade comeback på American Music Awards 1991.

Om man gillar den här plattan och musikalen beror nog på hur mycket man gillar Gloria Estefan och Miami Sound Machine. Själv gillar jag många av deras sånger och de är en del av min ungdom, så jag blir både glad och lite sentimental när jag hör dem. Det låter bra om alla som sjunger och lirar på inspelningen men det går inte att komma ifrån att det trots svänget bara är en slags coverplatta, på gott och ont. Sätter nog hellre på en ”Greatest Hits” platta med originalen.

Det här är en live-inspelning och publiken är minst sagt enormt entusiastiska och jag kan tänka mig att det här är en medryckande föreställning som vinner på att ses live. 

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1. Outer Critics Circle Award för bästa koreografi
1. Theatre World Award för bästa debutant till Ana Villafañe som Gloria Estefan
1. Fred and Adele Astaire Award för bästa koreografi.

Alexander Dinelaris Jr. som skrev manuset till musikalen var en av fyra Oscarvinnande mansuförfattarna till filmen Birdman

När föreställningen spelats färdigt på Broadway så skeppade man över all scenografi och alla kostymer till Utrecht i Nederländerna, där musikalen fick sin premiär 17 oktober 2017.
Rollsättningen i den nederländska uppsättningen var kontroversiell då samtliga huvudroller spelades av vita personer istället för latinos. När folk kritiserade producenterna för beslutet så svarade de med att de hade castat ”färgblint” och att det var en slump att det blev den rollsättningen det blev för de hade enbart gått efter vilka som varit bäst på audition. Gloria och Emilio Estefan godkände rollsättningen.

Press:
The recipe may be familiar, but the flavor is fresh in this undeniably crowd-pleasing musical.

the musical neatly showcases the boppy dance-floor hits and swoony ballads that made Ms. Estefan and the band Miami Sound Machine a radio and MTV staple in the 1980s.

‘On Your Feet!’ roars through the up-tempo numbers, choreographed with swirling skirts and swiveling hips by Sergio Trujillo. The very air in the room seems to vibrate when the crackerjack band strikes up. But with an often mechanical book, moving through its rags-to-riches paces as if to a rigid percussive beat, ‘On Your Feet!’ ultimately falls somewhere in the middle of the hefty pack of jukebox musicals that have plugged in to Broadway’s power strip.
– Charles Isherwood, The New York Times


Just try keeping the grin off your face when two massive human chains—of cast and audience members—flood the aisles of the Marquis Theatre… Charting the rise to international superstardom of Gloria Estefan, and her triumphant re-emergence after near-tragedy struck, On Your Feet!is an infectious account of the lives and careers of the Latin music crossover sensations … featuring a star-making lead performance from radiant newcomer Ana Villafane.

It’s impossible to deny the production’s generosity of spirit. … the story is packed with heart, above all in its tender depiction of the couple’s sustaining love. And there’s such genuine joy — plus a refreshing suggestion of modesty — in the telling of this Cuban-American success story. The show’s arrival at a historic point in the renewal of diplomatic ties between Cuba and the U.S. makes its timing serendipitous.
– David Rooney, The Hollywood Reporter


If the producers of “On Your Feet! The Story of Emilio and Gloria Estefan” know what’s good for them (odds are, they do), they’re ad-bombing Spanish-language media outlets and pitching group sales 24/7. That’s the way to go with a surefire audience pleaser like this jukebox musical built around the life and career of Cuban-American superstar Gloria Estefan. Newcomer Ana Villafane is a knockout in the leading role, the dazzling centerpiece of this flashy, splashy spectacle helmed by Jerry Mitchell.


 It’s exhausting, and at times it makes you long for the bittersweet salsas of the Old World — but you can’t say it isn’t fun.
– Marilyn Stasio, Variety

Videosar:
Från The Tony Awrds med Gloria Estefan
High Lights
Hits Medley fr The View
Final Mega Mix/Curtain call
Trailer Nederländska versionen
Gloria på American Music Awards Comeback

 

on-your-feet-tour-company

Nr 435: Lady Day at Emerson’s Bar & Grill

10 Feb

Lady-Day-Cover-copy

Lady Day at Emerson’s Bar & Grill (1986)
Off-Broadway, 1986, 281 föreställningar
Broadway 2014, 173 föreställningar

Music & Lyrics: various
Book: Lanie Robertson baserad på Billie Holidays liv

“When I die, I don’t care if I go to heaven or hell, as long’s as it ain’t in Philly.”

The time is 1959. The place is a seedy bar in Philadelphia. The audience is about to witness one of Billie Holiday’s last performances, given four months before her death. More than a dozen musical numbers are interlaced with salty, often humorous, reminiscences to project a riveting portrait of the lady and her music.

Det här är inte en konventionell musikal utan kanske snarare en pjäs med musik. Vid prisceremonier och i pressen så har den både behandlats som en pjäs och som en musikal, så ingen verkar helt säker på hur den ska klassificeras.
Själv tycker jag att musiken spelar en så viktig del i berättandet och är dessutom så integrerad i historien att jag räknar den som en slags musikal och tar upp den i denna blogg. Lägg till det att man även givit ut ett cast album – en liveinspelning – med sångerna.
Intrigen och upplägget är simpelt, egentligen får vi bara bevittna en av Lady Days sista framträdanden på en skitig, nedgången klubb i Philly. Hon är full, har abstinens från sitt heroinberoende, blir hög, försvinner bort i tanken, berättar och minns episoder från sitt liv och sjunger ett dussintal av sina hits.
Genom hennes små, bitvis osammanhängande, berättelser kan vi pussla ihop delar av hennes liv, var hon kom ifrån och hur hon fick sin start i branschen och även hur hon fastnade i heroinberoendet. Intressant och gripande. Men de starkaste bitarna är hennes anekdoter om den rasism som fanns (finns) både inom och utanför branschen mot färgade artister. De berättelserna är både fruktansvärda och fruktansvärt galghumoristiska. För mitt i allt elände så verkar hon ha både humor och självdistans. Hon beskriver aldrig sig själv som offer och det är uppfriskande.

Om jag har nån kritik så är det nog att det blir väldigt mycket elände och missbruk hela tiden, inget nämns om hur hon slog igenom eller om alla hennes framgångar. Ska man gå på vad denna show berättar så kan den här artisten aldrig haft mer än en högst medioker artistkarriär.
Men oavsett min kritik så är det en gripande och fruktansvärd föreställning. ”Enkel”, naken och drabbande. Audra McDonald gör ett virtuost porträtt och hennes sätt att gestalta fylla på scen är en master class i ämnet.
För mig är de 2 musikaliska höjdpunkterna den fylleglada tolkning av What a Little Moonlight Can Do  och den fruktansvärt starka, nattsvarta, versionen av Strange Fruit.

Föreställningen filmades av HBO och finns att se på HBO Nordic.

Kuriosa:
Off-Broadway föreställningen vann en Outer Critics Circle Award för bästa manus (för en Off-Broadway föreställning)
Broadwayversionen vann:
2 Tony Awards: Bästa kvinnliga skådespelare i en pjäs samt bästa ljuddesign.
1 Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs.
1 Outer Critics Circle Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Audra McDonald är en klassiskt utbildad sångerska. Hon har varit en av Broadways mest lysande och prisbelönta artister sen debuten 1992.
1994 fick hon sin första Tony för sin tolkning av Carrie Pipperidge i revivaln av Carousel.
1996 fick hon en Tony för bästa biroll i en pjäs för Master Class.
1998 fick hon en musikalbirolls-Tony för sin tolkning av Sarah i Ragtime.
2004 fick hon ännu en biroll i en pjäs Tony för revivaln av A Raisin In The Sun.
2012 fick hon en Tony för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för revivaln av Porgy and Bess.
2014 fick hon en Tony för Lady Day.
Eftersom man ansåg att Lady Day var en pjäs med musik snarare än en musikal så fick hon alltså Tonyn för bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs. Detta medförde att hon inte bara är den mest Tony belönde skådespelaren i Broadways historia utan också den enda som vunnit en Tony i alla fyra kvinnliga rollkategorierna: Bästa kvinnliga huvudroll i en pjäs, bästa kvinnliga huvudroll i en musikal, bästa kvinnliga biroll i en pjäs och bästa kvinnliga biroll i en musikal. Imponerande!

Billie Holiday (1915-1959) var en jazz- och bluessångerska och låtskrivare. Hon anses ha en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största jazz- och blues-sångerskorna.
Namnet hon döptes till var Eleanora Fagan Hennes mor var ensamstående.
Hon tog sitt artistefternamn Holiday efter jazzmusikern Clarence Holiday  som troligen var hennes pappa.
Förnamnet Billie tog hon efter sin favoritskådespelerska Billie Dove (1903 – 1997).
Hon fick sitt smaknamn Lady Day av sin vän och kollega saxofonisten Lester Young.
Hon upptäcktes när hon sjöng på nattklubbar i Harlem, New York. Det ledde bland annat till att hon turnerade med Count Basie och Artie Shaw och deras respektive orkestrar.
Hon kom att spela in över 200 skivor och var under en period otroligt populär.
Men från mitten av 40-talet så eskalerade hennes drog och alkoholproblem och det ledde så småningom till att hennes röst påverkades.
Hon framträdde fram till bara nån månad innan sin död 1959.
Läs en längre biografi här.

Press:
“Lady Day at Emerson’s Bar & Grill,” Lanie Robertson’s elegiac lament for the jazz singer Billie Holiday at the end of her broken-down life, has been knocking around forever in regional theaters.  But in all those years, this intimate bio-musical was waiting for a great singer  like Audra McDonald to reach out and bring this tragic figure back from the grave.

It’s a known fact that McDonald is a majestic singer.  In more than a dozen songs, she captures the plaintive sound, the eccentric phrasing and all the little vocal catches that identify Billie Holiday’s unique style. But it’s her extraordinary sensitivity as an actor that makes McDonald’s interpretation memorable.

It’s a grueling monologue to sustain for an hour and a half, but McDonald pulls it off with style and grace and a helluva set of lungs.
– Marilyn Stasio, Variety

 

Mr. Robertson has created a persuasive voice … salty and sassy, occasionally flaring into hot bursts of anger, and prone to gin-fueled digressions. Ms. McDonald moves between the moods with a jittery sharpness, conveying the warmth and humor in bright, glowing bursts that can quickly subside into dark, bitter ruminations on the wayward, reckless groove into which her life gradually fell.
The play’s conceit is, frankly, artificial and a bit hoary. A victim of severe stage nerves, Holiday preferred to sing in a tight spotlight so she couldn’t even see the audience, and would at no point in her career have been likely to dish up her life for public consumption in such a way.

Ms. McDonald’s career has been in many ways a blessed one (five Tonys at just 43, when Holiday was nearing her end), but by burrowing into the music and channeling Holiday’s distinctive sound, she has forged a connection with the great, doomed artist she is portraying that feels truthful and moves well beyond impersonation into intimate identification. When she sings, there appears before us the ghostly image of an artist who could only find equilibrium in her life when she lost herself in her music.
– Charles Isherwood, The New York Times

 

Videosar:
High Lights
God Bless the Child
Audra i Master Class

Audra McDonald as Billie Holiday in Lady Day at Emerson's Bar &

Nr 434: A New Brain

8 Feb


A New Brain (1998)

Off-Broadway 1998
City Centers Encores! Off-Center konsert 2015

Music & Lyrics: William Finn
Book: William Finn & James Lapine, delvis baserad på William Finns egna upplevelser

Gordon Schwinn, a talented young songwriter, works at his piano to meet a deadline. Gordon is irritated because he must write a song about Spring for a children’s television entertainer who dresses as a frog. He takes a break from his writing and meets his friend Rhoda at a restaurant for pasta. During lunch, Gordon clutches his head and falls face first into his meal. Rhoda calls an ambulance, and Gordon is taken to the hospital. They first suspect that he has a brain tumor  but after an MRI they find that he has a arteriovenous malformation and fluid build-up in his brain. Gordon needs an operation ASAP, and if he doesn’t have it, he could die or never regain the use of his faculties.
While in the hospital, Gordon contemplates his situation. His greatest fear is dying with his greatest songs still inside of him; and so from his hospital bed, and in while in a coma, and all throughout his ordeal, he begins writing the songs. He also has several hallucinations that involve various people whom he has encountered. In particular, a homeless lady that he met on his way to get pasta with Rhoda continually pops up.
Gordon eventually has the surgery and recovers completely. The creative block he was experiencing before his ordeal lifts, and he gains new insights. His near death experience encourages him to re-evaluate and better appreciate the people and relationships in his life.

Första gången jag hörde nått av William Finn var när jag köpte hans off-Broadway musikal March of the Falsettos 1981. Jag var inte så imponerad. Tyckte han kändes som en typisk Sondheim wannabe men utan den talang som hade behövts. Visst hittade jag en del melodier jag gillade och några sångtexter också men på det stora hela tyckte jag verket kändes krystat och slarvigt skrivet. Herr Finn hittade ingen fan i mig då.
Så när jag slängde in A New Brain i min cdspelare så hade jag inga högre förväntningar, Jag tänkte att den kunde gå i bakgrunden medan jag jobbade på datorn, bara så jag kunde säga att jag hade lyssnat igenom den i alla fall.
Till en början lät det hela ungefär som jag blivit van att en Finn-musikal skulle låta men så plötsligt började sången Heart and Music. Jag reagerade och stannade upp från mitt skrivande. Här hörde jag en låt som gick direkt till mitt hjärta. Det här var bra och inte bara bra utan riktigt, riktigt jäkla bra. Jag lyssnade på sången om och om igen och blev bara mer och mer förtjust. Nu stängde jag av datorn, tog fram texthäftet som kom med cd:n och började ägna mig åt att bara lyssna på plattan. Och jag hittade sång efter sång efter sång som jag gillade. Jag blev fullständigt förälskad i detta verk. Visst kände jag att intrigen kanske inte var den bästa men musiken var det.
Wow, tänkte jag, han kanske är en bättre kompositör än jag trodde ändå. Jag gick tillbaka och lyssnade på alla verk skrivna av honom som jag hade i min ego och jag hittade så mycket bra. Helt plötsligt gick han från att vara en kompositör som jag i stort dissat till att bli en av mina favoriter.
Får väl erkänna att han är otroligt ojämn som kompositör och många av hans sångtexter känns både slarvigt skrivna och krystat rimmade men hans verk är fyllda av en otrolig passion och känns dessutom alltid väldigt personliga och det är det som gör att, åtminstone jag, förlåter det mesta.
Sen den dagen i slutet på 90-talet har A New Brain konstant haft en plats på min favorit musikal lista

Kuriosa:
William Finn är en av de få musikalkompositörerna som inte bara är öppet gay utan också skriver gaytematiska musikaler. Mest känd är hans off-Broadwaytrilogi om Marvin: In Trousers (1979), March of the Falsettos (1981) och Falsettoland. (1990). De 2 sista musikalerna slogs ihop och förvandlades till Broadwaymusikalen Falsettos (1992).
Han använder sig ofta av självbiografiska inslag i sina verk och förutom gayteamtiken så tar han även upp hur det är att leva som Jude i dagens Amerika.

A New Brain är baserad på Finns upplevelser när han i början på 90-talet fick reda på att han led av, vad man trodde var, en hjärntumör. Nu visade det sig att det inte var det utan  att han hade interkraniella arteriovenösa missbildningar och de lyckades åtgärda det hela genom en hjärnoperation. Under den långa perioden av undersökningar, osäkerhet, dödsskräck och slutligen rehabilitering så började han fundera på sitt konstnärskap och vad det innebär att skapa och att våga leva i nuet. Hans många insikter och alla erfarenheter han fick under denna period ville han dela med sig av. Han började komponera sånger medan han låg i sjukhussängen och flera av dem hamnade så småningom i showen.
Till en början så hade han tänkt att sångerna skulle ingå i en slags sjukhusrevy men i samarbete med regissören och dramatikern James Lapine förvandlades de istället till musikalen om Gordon Schwinn. 

Interkraniella arteriovenösa missbildningar är medfödda blodkärlsanomalier i hjärnan, kännetecknade av hoptrasslade tunnväggiga artärer med direktkommunikation med vener utan mellanliggande kapillärer. Missbildningarna visar stora variationer i storlek och läge och ger upphov till symtom genom bristning, masseffekt och kärlavledningseffekter. Den kliniska bilden visar sig ofta inte förrän i det fjärde eller femte årtiondet i livet, när drabbade individer kan utveckla huvudvärk, krampanfall och fokala neurologiska svaghetstecken. Stora blödningar kan leda till koma eller död.

Encores! Off-Center was founded in 2013 with the mission of presenting Off-Broadway musicals that pushed creative boundaries when they were first produced. Filtered through the lens of today’s artists, these shows are presented not as historical documents but as living, vital works that speak to audiences both new and old.

Press:
Om Off-Broadwayversionen 1998

When it comes to considering their own mortality, there’s no people like show people.

The problem is that for Mr. Finn (and probably, alas, for most people), happiness is definitely a blander muse than anxiety. A New Brain, which has been directed with wit and elegance by Graciela Daniele, has moments of captivating eccentricity. But watching it is often like passing a group of animated, slightly drunken revelers on the street: you’re glad they have something to celebrate, but it’s a private party, and you walk on by with a faint smile. Mr. Finn originally conceived what became A New Brain as a series of revue numbers, and it might have worked better in that format. As a story, shaped by Mr. Finn and his longtime collaborator, James Lapine, the show has a spliced-together feeling, a disjunctive quality at odds with the holistic spirit it seems to be aiming for.
– Ben Brantley, The New York Times

 

“A New Brain,” William Finn’s new musical about a songwriter’s sudden and life-threatening bout of illness, sets a tale of MRIs, hospital beds and brain fluid to a peppy, palatable pop score that’s consistently fleet, flashy and charming. In fact the musical succeeds almost too well in the unlikely task of making a complicated medical crisis musically nimble. Bending over backward to make the grim story of a life-and-death struggle with illness entertaining, Finn & Co. almost succeed in rendering it innocuous. And while the musical is likable from moment to moment, its insistent perkiness and a cast of scene-stealing secondary characters overwhelm what should be a quietly moving story at its core. We’re amused, we’re sometimes mildly wowed, but we’re never moved to the kind of emotional involvement musicals dealing with much less weighty matters can evoke. The whole of “A New Brain” somehow adds up to less than the sum of its often engaging parts.
– Charles Isherwood, Variety

 

Om Encores! Off-Centerkonsertversion 2015:

Given an attractively abstract, shadow-filled production directed by Mr. Lapine, the show remains, as it was, what is essentially one long, harmonious thank-you note for second chances in life.

The specter of imminent mortality, it seems, brings out the sweetheart in Mr. Finn, a songwriter who is best when spiky.

The numbers are “And They’re Off” and “Gordo’s Law of Genetics,” and they deal with the prickly legacy of being part of a family. … These songs make astute use of the full ensemble… . And as these various voices clash and meld, a very specific and surprisingly complete family portrait emerges. Both eccentrically individual and universal, these songs evoke the original, piquant talent of a composer whose singular style otherwise feels strangely absent.
– Ben Brantley, The New York Times
What makes A New Brainso satisfying, and this production of it so revelatory, is that its almost relentless humor and cynicism are used to promote a very serious and often sad inquiry into key human questions. What do we make of our time here? What do we make of our abilities? Finn’s answer is the obvious one, but no less generous for that. If your brain is wired for it, you make music.
– Jesse Green, Vulture

Videosar:
High Lights från Encores! Konsertversion 2015
Preview från Encores! Off-Center konsert
2015 Cast Recording
Från 1998 Original Cast!
Today’s Specials med bl a Kristin Chenoweth innanhon slagit igenom

0626NEWBRAIN-master1050

Nr 433: Forbidden Broadway

6 Feb

 


Forbidden Broadway (1982)

Musikalrevy
Off-Broadway, 2 332 föreställningar
Sammanlagt 20 olika shower 1982 – 2014

Music: många, många olika upphovsmän/kvinnor
Lyrics & Book: Gerard Alessandrini, baserad på de musikaler och pjäser som gått på Broadway under de olika spelperioderna showen haft.

Forbidden Broadway är en revy som driver friskt med allt som spelas eller har spelats på Broadway sen tidigt 1980-tal. Och när jag säger allt så menar jag allt. Man tar upp musikaler, talteater, enmansshower, revyer, trender och  alla som på något sätt är inblandade framför eller bakom ridån: skådespelare, regissörer, koreografer, författare, kompositörer och scenografer. Ingen kan känna sig säker. Man parodierar sånger, rollfigurer, intriger och stjärnorna som uppträtt där.
Det här är elakt men kärleksfullt, otroligt skickligt genomfört, på pricken och bitvis helt jäkla hysteriskt roligt. Det är en kärleksförklaring till allt ”Broadway” och hela dess absurda, underhållande, framgångsjagande, vinsthungrande och fullständigt hänsynslösa och underbara värld.
Showerna har blivit så framgångsrika att om en Broadwayshow inte parodieras så känner man sig kränkt.

Nu låter det kanske som att det här borde vara en stor, spektakulär show men det är det inte. Det är en liten intim historia med 4 personer på scen, 2 män och 2 kvinnor, och med bara ett piano som ackompanjemang. 

Upphovsmannen bakom hela konceptet och alla showerna är Gerard Alessandrini. Han skriver sångtexterna,  manusen och regisserar. I början så spelade han också själv med på scen.

Med ojämna mellanrum så skriver han nya versioner av showen. Vid det här laget är man upp i 21 olika om man räknar med de specialskrivna upplagorna som skapats för Hollywood och Londons West End.

Kuriosa:
Forbidden Broadway har framförts över 9 000 gånger om man räknar ihop alla versionerna.
Den har spelats över hela USA samt i London, Tokyo, Singapore och Adelaide, Australien. I Adelaide så kompades gänget för första och hittills enda gången av en orkester. 

I Hollywoodversionen gjorde man parodier på filmer istället för Broadwayshower men det misstänkte ni väl säkert redan…

Forbidden Broadway har vunnit:
En Drama Desk Award för bästa sångtexter 1996 och för Outstanding Revue 2001, 2005, 2008. 

En Drama Desk Special Award 2009 för Its Satire and Celebration of Broadway.

Gerard Alessandrini fick specialpriset The Tony Honors for Excellence in Theatre 2006.

Press:
Om 2014 års upplaga

Anybody who got through this Broadway theater season alive deserves to see “Forbidden Broadway Comes Out Swinging!” — the latest edition of the irreverent satirical revue that has no scruples and knows no shame. Forget the Tony nominations. Gerard Alessandrini and his clever cohorts have come up with winners in their own special categories of Most Pretentious, Most Ridiculous, Most Expensive, Most Cynical, Most Derivative, and, in their inspired salute to the show they call “More Miserable,” (The World’s) Most Miserable Musical.

There is always a point to the satire, which is why we always come back for more.  “Rocky” is about the triumph of technology over song, content, and sense.  “Aladdin” is about the endless flow of cash from the Disney cornucopia. “Book of Mormon” is about the cynicism of vulgar schoolboy humor.  “Cabaret” is about the impossibility of making money on any show but a tried-and-true revival.  And the chilling final number, “Tomorrow Belongs to Me,” is a view of Broadway caught in the act of selling its soul.
– Marilyn Stasio, Variety

Om Londonupplagan:
This is a show in which theatre talks, or rather sings, to itself. Don’t even think of going unless you have seen Wicked several times and are looking forward with breathless anticipation to the revival of Cats. It’s all very current, with musical jokes about the inadequacies of Miss Saigon and Charlie and the Chocolate Factory. It begins brilliantly with a Matilda send–up of stage-school brats: “My mummy says I’m a triple threat.” Director Matthew Warchus is reincarnated as Miss Trunchbull: “You are not triple threats, you are vermin. Vermin with Oliviers.”

In an age when improvised shows such as Showstoppers! demonstrate on-the-hoof wit, ingenuity and musical skill, Gerard Alessandrini’s script can seem a trifle stodgy. The material is uneven: the first half is definitely stronger than the second, and it would benefit from losing 15 minutes.
– Lyn Gardner, The Guardian

Videosar:
Miss Saigon
Forbidden Broadway in Concert
West End Live
Exploited Children
Ambition!
Into The Words
Chita/Rita
See Me On A Monday
Greatest Hits 2
Spotlight on
Forbidden Broadway Comes Out Swinging
Trailer
Forbidden Broadway live at Barnes & Noble

Nr 432: The Wild Party #2 (LaChiusa)

3 Feb

Unknown
The Wild Party (2000)
Broadway 2000, 68 föreställningar
Off-West End 2017

Music & Lyrics: John Michael LaChiusa
Book:  George C. Wolfe & John Michael LaChiusa, baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The show is presented as a series of vaudeville sketches, complete with signs at the beginning and the end (but abandoned for most of the show) announcing the next scene propped on an easel at the side of the stage.
The company recounts the story of Queenie, a blonde who works as a showgirl in the Vaudeville, who is attracted to ”violent and vicious” men. She is currently living with a man named Burrs, who works in the same vaudeville, as the act after her.
One Sunday, Queenie wakes up restless and she and Burrs soon come to blows. To try to put less strain on their relationship (and to convince her to put a knife down), Burrs suggest they throw a huge party and invite ”all the old gang”, a motley assortment of has-beens and wannabes . Queenie is ecstatic and they get prepared for the evening.
The guests who arrive to party include Dolores, a stage diva hanging on by her nails to the remnants of a glamorous career; Kate, Queenie’s best friend and rival; Black, Kate’s boy toy, who has an eye for Queenie; Jackie, a self-destructive ”ambisextrous” rich kid who has an eye for everyone, including the incestuously devoted D’Armano brothers, who sing naughty, name-dropping songs about high and low society; lesbian stripper Miss Madelaine True and her morphine-addicted girlfriend Sally; colored prizefighter Eddie, his white wife Mae and Mae’s underaged Lolita-like sister, Nadine.
The party is fueled by bathtub gin, cocaine, and uninhibited sexual behavior. It quickly devolves into an orgy that culminates with attempted rape, beatings, more cocaine and murder…

Precis som med Lippas Wild Party (see inlägg Nr 431) så är jag lite kluven till denna musikal. Men om Lippa delvis bjuder på partymusik som fastnar direkt så kräver LaChiusa mer av sina lyssnare. Denna musikal var i alla fall jag tvungen att ge ett flertal genomlyssningar bara för att se om nått skulle fastna eller ens bli intressant i mina öron. För att vara musikal så är det här bitvis rätt så ”svår” musik.
Nu är den värd att ge flera chanser för sakta men säkert så nästlar den in sig hos en. För varje lyssning så hittar jag fler och fler nummer som jag tycker om. Det gemensamma för mina favvisar är att de är skrivna i en vass, jazzig 20-tals stil, en ganska hård men melodiös variant med starka suggestiva beats.  Det är mycket sex i musiken. Den känns svettig, het och depraverad – precis som den ska vara på en vild fest. Det är när den är som bäst alltså. Sen finns här en hel del sånger som är mördande tråkiga och som jag inte har lyckats ta till mig alls.
De flesta av numren har dialog insprängda i sig vilket gör att melodiernas bågar ofta blir svåra att urskilja. 
Jag hade säkert kunnat ta till mig fler av sångerna men det finns ett stort problem för mig på denna platta, hans namn är Mandy Patinkin. Han är en stor Broadway stjärna som bl a gjorde Che Guevara i originaluppsättningen av Evita på Broadway och var original ”Georges” i Sondheims Sunday in the Park with George och han är en duktig skådespelare och sångare men… Jag hatar hans röst! Jag hatar hans manierade och självgoda sångstil där han älskar att kasta sig mellan mycket låga partier och extrem falsett och liksom bara pågår och är för mycket hela tiden. Hans sångstil och röst är nått som man antingen älskar eller hatar, för jag tror inte att den lämnar nån oberörd. Jag hatar den alltså och det gör att de flesta av de sånger han sjunger är i det närmaste olyssningsbara för mig.
Men det finns flera jag känner som älskar hans röst, så ladda ner plattan från Spotify, ge showen en ordentlig genomlyssning och avgör själv. För som sagt, det finns mycket bra att hämta här det är bara ganska så väl dolt…

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under våren 2000 i New York.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #2, inte för att den inte är min favorit version (fast det är den inte) utan för att den hade premiär som nummer 2.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man använde sig av nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Toni Collette vann en Theatre World Award för sin insats som Queenie.

Rollen som Queenie var från början tänkt att spelas av Vanessa Williams men rollen gick till Toni Collette när Vanessa blev gravid.
John Michael LaChiusa: ”I don’t think of it as something that was lost in the piece, but it would have been fascinating to see how an audience responded to a black Queenie. The show is all about the masks that we wear culturally and the removal of those masks over the course of the party. So it’s all there…”

I produktionen gjorde Eartha Kitt sin Broadway come back som den falnande stjärnan Dolores. Den förra gången hon stod på en Broadwayscen var 1978 och musikalen hette Timbuktu!
I Londonversionen spelades samma roll av Donna McKechnie som var original Cassie i A Chorus Line på Broadway 1975, en roll hon fick en Tony Award för.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood.

Press:
The chief flaw of “The Wild Party,” Michael John LaChiusa and George C. Wolfe’s dark, glittering new musical, is one it shares with the gathering it so vividly depicts — it goes on too long. The musical has reportedly been shortened by at least a half-hour during an angst-plagued preview period, and further ruthless cuts and a sharper focus on the show’s central themes might have transformed an impressive but uneven show into a stellar one. As it is, “The Wild Party” is a restlessly percolating, stylish romp through a smoky world of vices and their prices — but one that lacks the emotional punch it could carry.
– Charles Isherwood, Variety


If ”Wild Party I” (Lippas Off Broadwayversion se Nr 432) seemed to be a party with no personalities, ”Wild Party II” feels like a parade of personalities in search of a missing party. Actually, the shows are equally effective at guaranteeing that a good time is had by no one. And both carry with them a heavy weight of professional disappointment.


It must have sounded like such a sexy proposition once upon a time. … And what promising subject matter: sex (of several varieties), murder, showbiz, drugs, booze and jazz, all set in a percolating moment in Manhattan … Yet what has wound up on the stage is a portrait of desperation that itself feels harshly, wantonly desperate.

Yet even singing the jauntier examples of Mr. LaChiusa’s vaudeville and jazz pastiches (with Stravinsky hovering in the background, natch), they tend to be as whiny and overstimulated as a party of 2-year-olds with no videos to watch.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The Wild Party at the Tony Awards
Moving Uptown med Eartha Kitt
High Lights
Lowdown-Down
Breezin’ Through Another Day/Uptown
Black Bottom/Best Friend
Love Ain’t Nothin’/How Many Women
Trailer för Londonversionen 2017
Trailer för filmversionen 1975

 

Nr 431: The Wild Party #1 (Lippa)

1 Feb

1200x630bb
The Wild Party (2000)

Off-Broadway, 54 föreställningar
Sverigepremiär: 2010 på Teater Aftonstjärnan i Göteborg

Music, Lyrics & Book: Andrew Lippa baserad på Joseph Moncure March (1899-1977) narrativa dikt med samma namn från 1928.

”Gin, skin, sin, fun.”

“Queenie was a blonde, and her age stood still
And she danced twice a day in vaudeville”

The Wild Party tells the story of one wild evening in the Manhattan apartment shared by Queenie and Burrs, a vaudeville dancer and a vaudeville clown, who are in a relationship marked by vicious behaviour and recklessness.
Queenie is fed up with the life she lives and the pain Burrs puts her through, so she decides to throw the party to end all parties to shake things up a little. Burrs agrees.
After the colorful arrival of a slew of guests living life on the edge, Queenie’s wandering eyes land on a striking man named Black and she sets out to use him to make Burrs jealous. But Queenie goes a little too far and begins to fall in love with Black.
After a long night of decadence, Burrs’ jealousy erupts and sends him into a violent rage. Gun in hand and inhibitions abandoned, Burrs turns on Queenie and Black. The gun gets fired, but who’s been shot?
In the stark light of a new day, Queenie moves out into a brighter world, although not necessarily a brighter future, leaving the passed-out revelers in her wake.

 

Det här är en musikal som jag har lite dubbla känslor för. Å ena sidan älskar jag drygt hälften av den men å andra sidan tycker jag den sista tredjedelen är fruktansvärt seg och tråkig. Så oavsett hur uppåt och entusiastisk jag är när pausen kommer, jag tappar intresset snabbt i andra akten och det slutar med att jag tycker att musikalen är typ ”meh”. Det gäller både när jag bara lyssnar på musiken eller om jag ser en uppsättning (har sett 3 olika vid det här laget). När den är bra så är den mycket bra men när den tappar fart så tvärdör den.
Men bitar av musiken är fullständigt outstanding, tycker jag. Lippa blandar friskt bland rock, jazz, gospel, lite latino, pianoballader och Broadwayaktiga showstoppers. Så musiken är inte problemet. Problemet är att man inte bryr sig om människorna på scen. Så länge festen är i full sving och det sups, raggas, dansas, drogas och knullas hej vilt så är det kul men när natten glider mot morgon och festfolket tappar ork och somnar lite överallt så tappar man även som publik intresset och triangeldramat som ska vara verkets klimax känns bara som en onödig och lång transportsträcka till applådtacket.
Men som sagt stora delar av musiken är fantastisk partymusik.

Av en slump eller p g a klantig planering av producenterna för respektive verk, så hade 2 olika musikalversioner av Joseph Moncure March episka diktberättelse The Wild Party premiär under samma säsong i New York, våren 2000.
Andrew Lippas version fick sin premiär i februari på The Manhattan Theatre Club (dvs off-Broadway) och John Michael LaChiusas i april på Broadway.
Jag har kallat denna version av The Wild Party för #1, inte för att det är min favorit version (vilket den faktiskt är) utan för att den hade premiär först.
Läs om LaChiusas version på blogginlägg Nr 432.

Det är stora skillnader mellan de båda verken:
Lippa koncentrera sig i huvudsak på kärlekstriangeln mellan Queenie, Burrs och Black. Även om alla de större birollerna har solonummer de med.
LaChiusa har självklart också med kärlekstriangeln men alla biroller här har dessutom tydliga egna bågar och story-lines som berättas parallellt med den övergripande intrigen. Dessa sidointriger tar upp ämnen som sexism, rasism, anti-semetism, bisexualitet och The American Dream.
LaChiusa har även med flera figurer som inte finns med i Lippas version och en del av dem som finns med i bägge versionerna får större plats i hans version. Som exempelvis Dolores som blev en saftig roll för Eartha Kitt på Broadway.
Vad gäller musiken så är Lippas sånger mer lösrykta och inte helt beroende av intrigen, vilket gör att de kan förstås även utanför showens sammanhang. Vilket är toppen för oss som söker efter sånger att framföra på konserter, här finns ett gäng bra nummer.
LaChiusas musik är mer integrerad och intrigdriven och därför svårare att framföra utan att först förklara i vilken situation/sammanhang de sjungs i verket.
LaChiusas musik är mer traditionell musikteatermusik än Lippas. Lippas  är anakronistisk i sin blandning av rock, gospel, jazz och latino medan LaChiusas är mer ”20-tal” med sin blandning av jazz, Tin Pan Ally låtar, torch songs, blues och burlesquenummer.

Vilken version man tycker är bäst är verkligen en smaksak. Men jag kan hitta fantastiska toppnummer i bägge och även en hel del bottennapp. För mig vore den ideala versionen av The Wild Party en version där man blandade nummer från bägge versionerna.
Det skulle bli en fantastisk musikal det!

Kuriosa:
Föreställningen vann:
1 Drama Desk Award för bästa music
1 Outer Critics Circle Award för bästa off-Broadway föreställning
1 Obie Award för bästa koreografi

Idina Menzel, blivande Tony winnande Elphaba från Wicked, spelade Kate i denna version. Hennes blivande kollega i Wicked, Kristin Chenoweth, spelade Mae i den första workshopproduktionen av showen 1997.

The poem, told in syncopated rhyming couplets, chronicles a sex-infused, liquor-soaked Prohibition-era party that degenerates from hedonism into murder. The poem — improvised by March at age 26 after he resigned as managing editor of The New Yorker — was considered too risque to publish until 1928, when a limited edition was released and then banned in Boston. After producing another poem, ”The Set-Up,” March went on to write documentaries and to contribute many articles to The New York Times Magazine until his death in 1977.

1975 gjordes en film baserad på dikten  med James Coco och Raquel Welsh. Fast där hade man flyttat platsen för festen från en sunkig Manhattan lägenhet till en lyxig villa i Hollywood. 

Press:
Now we have the feverish creatures who are slinking their way through Andrew Lippa’s ”Wild Party,” the Jazz Age musical tale of lust, death and substance abuse that opened last night at the Manhattan Theater Club. There they are, so true to the trends of the moment, swiveling their hips in their underwear and garter belts and bowler hats amid clouds of cigarette smoke. O Bob Fosse, what hast thou wrought?
The guests at ”The Wild Party,” however, suffer from their own particular afflictions: the identity crisis that comes from being shaped in the image of something superior (e.g., ”Chicago,” ”Cabaret”), for starters. They also appear to be taking themselves as seriously as the tragic sopranos do in Verdi operas.

As long as the ensemble is dancing as fast as it can … the show can be entertaining, although its choreography nearly always feels secondhand.
It’s when ”The Wild Party” zeroes in on individual characters that your attention strays. 

(the score)  … has a jittery, wandering quality, conscientiously shifting styles and tempos as if in search of a lost chord . . . The ballads . . . are of the high-decibel, swooning pop variety made popular by Frank Wildhorn. Mr. Lippa fares better with pastiches of jazz, vaudeville and gospel vintage, although these, too, suffer by comparison to the Kander-Ebb songs for Chicago.”
– Ben Brantley, The New York Times


The first challenge facing the creators of these musicals is how to win over an audience with such nasty material. One alternative is to serve it up in all its sordidness, garnished with the cool comic panache that characterizes “Chicago” or Brecht and Weill’s “Threepenny Opera.” Another is to soften it up for easier consumption by fans of the heart-tugging Broadway musical. Andrew Lippa, the composer, book writer and lyricist of this first “Wild Party,” is nothing if not ambitious — he tries to do both. … One room, one night, one conflict — a small canvas for a full-fledged musical. Let alone two. … Lippa is a very facile composer, and he seems to have had no trouble creating music to fill out every corner of his small canvas. The show is virtually sung-through, with minimal dialogue bridging musical numbers, and nary a reprise in sight.


His music is very accessible indeed. But that’s the problem — it’s accessible because you feel you’ve heard it all before. Lippa’s two and a half hours of music boasts little of real distinction or originality. He’s a skilled student of musical theater history, but where is his own voice?

The result is a hard-working, ambitious musical that makes a negligible impact. Just as it’s hard to exude decadence when you’re so obviously trying to please, it’s hard to make a memorable impression with forgettable material.
Charles Isherwood, Variety


The Wild Party
may not be the perfect musical we’ve all been looking for but it’s great fun to watch and puts enough talent on display to have warranted a longer run than it will have.

– Elyse Sommer, CurtainUp

Videosar:
The Wild Party
Den Vilda Festen med Kulturama elever
High Lights från Encores! konsertversion 2015
Light Of The Party med Idina Menzel
The Juggernaut
Reviewer’s reel
The Wild Party in rehearsal (2015)
Make Me Happy (animerad)
The Wild Party på Fria Teatern 2017
Trailer till filmversionen (1975)

%d bloggare gillar detta: