Dag 1: Saratoga

6 Dec


Bild

Saratoga (1959), 80 föreställningar
Musik: Harold Arlen
Sångtexter: Johnny Mercer.
Libretto: Morton DaCosta. Baserad på Edna Ferbers bok Saratoga Trunk.
I ensemblen hittade man namn som Carol Lawrence (original Maria i West Side Story) och filmstjärnan Howard Keel.

Redan från låt ett så förstår jag att det här är en standard musikal. Inte dålig men inte heller bra. Musiken är en blandning av jazziga låtar, lite blues och en del låtar i My Fair Lady-stil. En intressant blandning, speciellt med tanke på att själva showen utspelar sig på 1880-talet. Så man kan väl säga att det är tidstypisk musik men mer från upphovsmännens tid än musikalhandlingens.
Edna Ferber är kanske mest känd för att ha skrivit boken Teaterbåten som förvandlades till musikal 1927. Den blev ju som bekant en megasuccé och ansågs helt nydanande. Med dess stora episka uppbyggnad, med en handling som spänner över närmre 50 år, mod att ta upp ”svåra” ämnen som alkoholism och blandäktenskap, i kombination med svepande, magnifik musik är den en av de riktigt stora klassiska musikalerna. Och den blev startskottet för det som så småningom skulle bli den moderna, berättelsedrivna musikalen. En total motsats till de tidigare mer komiska och lättvindiga, i de närmaste revyliknande, musikaler som gick på Broadway. Jag kan tänka mig att man hoppades få till en lika stor succé med Saratoga. Men det fick de inte. Handlingen om kärlek och hämnd, var inte så inspirerande och på det stora hela ansågs föreställningen väldigt seg. Den ende som fick en Tony för sitt arbete var Cecil Beaton som gjort både scenografin och de över 200 kostymer som användes.
Och musiken, ja, den känns väldigt anonym. Det här kunde varit vilken som helst av ett dussintals olika liknande shower från fyrtio- eller femtiotalet. Spridningen på musikstilarna gör att stycket inte får en egen karaktär och ingen låt fastnar. Inte för mig i alla fall.
Jag älskar ju en god flop men måste erkänna att även på den punkten misslyckas den för musiken är inte konstig, dålig, udda (fast den latinodoftande You or No One ligger på gränsen) eller speciell nog för att väcka intresse. Intressant är att Howard Keel som på film har en så vacker baryton här låter som om han försöker leka bas och det är inte så kul att höra. Carol Lawrence har en vacker och intressant röst, synd bara att hon inte fick roligare saker att sjunga med den.
På det hela taget en ganska så ointressant musikal.
En tvåa får den i betyg och den lär nog inte plockas fram på det närmaste taget. Synd för Arlen och Mercer brukar ju leverera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: