Coco (1969)
Musik: André Previn
Libretto & sångtexter: Alan Jay Lerner
Föreställningen spelades 329 gånger och var den dyraste produktionen i Broadways historia på sin tid (kostnad $ 900 000).
I titelrollen: Katharine Hepburn.
Dessutom fanns Ann Reinking (koreograferade och spelade Roxy i den ”nya” versionen av Chicago) och Graciela Daniele (har koreograferat bl a Ragtime, The Rink och Once on this island) med i ensemblen.
Musikalen handlar om Coco Chanel och hennes återkomst till den franska haute couturevärlden i Paris 1953.
Redan när overtyren börjar så känner jag att det här är en musikal som är lite annorlunda. Det jag hör är som en blandning av klassisk musikal, episk filmmusik och kitschig tv-seriemusik à la Dynasty. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är André Previn står för musiken.
Det här var en musikal som jag nästan bestämt mig för att ogilla redan innan jag satte på den – jag menar Katharine Hepburn? I en musikal? Kvinnan kan ju knappt tala normalt hur tusan ska hon klara av att sjunga? Svar: Det gör hon inte. Hon pratsjunger à la Rex Harrison i My Fair Lady. Och det är faktiskt rätt okej. Helt okej kan det inte vara med tanke på hennes wobblande, kraxiga och oerhört affekterade röst men på nått sätt så är det ändå precis som det ska va. Hon ska låta så här. Annars vore hon ju inte Hepburn. Gestaltar hon Chanel? Ingen aning, tror mest hon gestaltar Katharine Hepburn men det är gott nog, för det var ju för hennes skull publiken kom i alla fall. Så fort hon lämnade föreställningen så tog det inte lång tid innan den fick läggas ner…
Jag har sett ett långt avsnitt från föreställningen på en samlingsdvd med nummer från Tonygalan och det man såg där var inte det roligaste. Så, som sagt, jag var lite småneggig i min inställning till den men… jag blev faktiskt positivt överraskad. Visst, ett antal av sångerna är för långa, för tråkiga och hiskeligt illa framförda av fröken Hepburn men ett par av dem funkar, speciellt The Money Rings Out Like Freedom. Vad gäller de sånger hon inte sjunger med i… Ja, det finns ett par som jag kom att gilla på direkten, alltid ett bra betyg. Och ett par som jag skulle kunna tänka mig att lägga till min egen repertoar, ett ännu bättre betyg. Speciellt gäller det A Woman Is How She Loves, till och med Lerners text funkar här. Annars så hör hans texter i den här produktionen till hans mer ansträngda och krystade. Den mannen har verkligen levererat både mästerverk (My Fair Lady, Camelot) och otroliga pinsamheter (Dance a Little Closer, 1600 Pennsylvania Avenue).
Det här är en kuriositet som nog hade varit helt glömd om inte filmstjärnan, legenden och den i det närmaste mytiska Katharine Hepburn varit med. Men den har sina förtjänster och jag kommer nog att återkomma till den, för den är värd att återupptäckas.
En stark tvåa på gränsen till trea blir det.
Den sattes upp i London på Sadler´s Wells för ett par år sedan, i deras Lost Musicals serie, och den fick väldigt bra recensioner. Där pratade man om en bortglömd pärla till musikal. Så kanske att den lyfter ännu mer med en riktig sångerska i titelrollen.
Kuriosa:
1. Hepburn krävde att temperaturen på teatern skulle ligga på 15 grader Celsius (60 F) och att ytterdörrarna skulle lämnas öppna.
2. Föreställningens final är en stor modeshow i vilken man får se Chanel klänningar från 1918 – 1959.
3. Cecil Beaton var ansvarig för kläder och scenografi även på denna produktion, precis som han var på den jag skrev om igår. Och även för denna vann han en Tony…
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera