Minnie’s Boys (1970) 80 föreställningar
Musik: Larry Grossman
Sångtexter: Hal Hackady
Libretto: Arthur Marx, Robert Fisher
Här hade vi ett uppslag som verkade som gjord för att nå framgång: Berättelsen om hur ”Bröderna Marx” blev till. Om fyra (från början fem) brorsor som försöker slå sig fram inom showbiz, först som sångkvartet, The Four Nightingales, sen som komiker. Om hur de tar sig via Vaudeville ända till Broadway (och så småningom Hollywood). Den berättar om hur de skapade sina berömda karaktärer. Men framförallt så berättar den om deras mamma Minnie som även var deras manager och drivkraften bakom deras framgång.
Det låter som det kunde ha blivit en kul liten show men det blev den inte…
Det finns många olika teorier till varför den misslyckades: för mycket osammanhängande lösrykta episoder ur brödernas liv, ett förvånansvärt humorbefriat manus (de äkta, rekonstruerade Bröderna Marx sketcherna ansågs vara enda behållningen och det enda som faktiskt var genuint kul), att de som gestaltade bröderna mest kändes som dåliga kopior av originalen och så Shelley Winters förstås, Hollywood stjärnan som man anlitat för att spela Minnie. Shelley ansågs vara den största anledningen till fiaskot eftersom hon inte kunde sjunga…
Så hur håller musiken när man lyssnar på den 42 år senare?
Jorå, den är inte så illa. Inget bortglömt mästerverk direkt men ett hyfsat hantverk är det.
Och Shelley?
Ja, hon har ingen stor röst men så illa låter det inte. Hon skriker kanske mer än sjunger men det funkar i rollen. Hon låter lite som en gammal Ethel Merman. En ganska så vettig jämförelse för Minnie’s Boys påminner i mångt och mycket om Ethels gamla succémusikal Gypsy från 1959. Bägge föreställningarna handlar om ”stage mothers” som driver på sina barn och får dem att nå ”the big time” och bägge musikalerna är baserade på verkliga (ja, i mer eller mindre grad) händelser. Och bägge musikalerna har bra ouvertyrer även om Gypsys är den starkare av dem.
Hiten i den här föreställningen (jorå, det fanns en hit) hette Mama, A Rainbow och finns med i massor av sångböcker med Broadwaylåtar.
Sen finns det en kul Vaudevillemedley, några komiska sånger som Where Was I When They Passed Out Luck, ett par stora ”catch-iga” Broadwaynummer som Minnie’s Boys och så mina favvisar.
Inget mästerverk som sagt men helt okej.
Favvisar: Rich Is, You Don’t Have To Do It For Me, You Remind Me Of You, Be Happy
Kuriosa:
Arthur Marx, som var delaktig till librettot, var Grouchos son.
Marvin ”A Chorus Line” Hamlisch gjorde dansarrangemangen i föreställningen samt skrev en del av bakgrundsmusiken.
En väldigt Groucho-isk sångtext ur föreställningen: ”You remind me of you, cold sober or blind, up front or behind, you’ll always remind me… of you”
När bröderna föreslår att de ska döpa sig till The Four Marx Brothers svarar Minnie: ”What’s the matter? The audience can’t count?”
Shelley var inte populär i ensemblen. Hon fick ofta stora utbrott och körde med divalater. Så här kommenterade en medverkande om henne: “she was a person who demanded to be difficult, as a means of exhausting the world around her.”
Grouchos kommentar till Shelley på premiären: ”I never thought when I saw you at SAKS buying a sweater for your big knockers that someday you’d wind up playing my mother”
S J Perelman, som skrev manus till flera av Marxfilmerna och även till ett par musikaler, sa följande efter att ha sett föreställningen: ”a scalding descent into a tub of such merde as hasn’t been seen outside a Catskill Summer Camp show”
Den viktigaste teaterkritikern i New York, Clive Barnes, sågade föreställningen jäms med fotknölarna och avslutade med att skriva: ”You would be better at home watching the old movies”.
Shelly och pojkarna:
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera