Pipe Dream (1955), 245 föreställningar.
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II. Baserad på romanen Sweet Thursday av John Steinbeck
Många har kallat Pipe Dream för den tommaste showen som Rodgers & Hammerstein skapade ihop. Och då menar de intrigmässigt för det händer inte så mycket i den här showen.
Ramberättelsen handlar om en flicka som kommer till ett litet kustsamhälle i Kalifornien. Hon träffar på marinbiologen ”Doc”. Hon blir kär. Hon och ”Doc” går på en date. Den går bra. Suzy försöker visa ”Doc” att hon är intresserad av honom genom att uppträda på en fest iförd bröllopsklänning och sjunga ”Will You Marry Me?”. ”Doc” blir förbannad och går. De träffas inte på ett tag. Hon får jobb på ett hamburgerhak. Han inser så småningom att han faktiskt älskar henne. Lite förväxlingar och så får de varandra!
Det händer lite annat också men till och med i en förkortad Wikipediaversion är storyn trist.
Bland de olika människorna som bor i hålan finns också en ”madam” som driver The Bear Flag Café, där det finns en massa kvinnor och där det ”festas” mycket… Visst handlar det om en bordell och Suzy är en gatflicka men det är bara tydligt i romanen där bordellen och dess ägarinna har en central roll. I musikalen är Hammerstein medvetet väääääldigt vag över vad Caféet är för ställe.
Jag har både originalinspelningen från 1955 och den rekonstruerade konsertversionen från 2012 och har lyssnat på bägge.
Om man ska välja en av dem så rekommenderar jag den senare inspelningen. Anledningen till det är flera: För det första så sjungs bordellmammans sånger i den korrekta, skrivna originaltonarten. I originaluppsättningen hade man höjt tonarten med ett par steg för att passa operasångerskan Helen Traubels sopran. Leslie Uggams som gör rollen i den nya versionen har en betydligt mörkare och jordigare röst och känns mer sensuell.
Men den viktigaste anledningen är att man får mer musik på den nya versionen. Man får en del av dansmusiken, mellanaktsouvertyren, ett par sånger som inte fick plats på LP-versionen och dessutom längre versioner av alla sångerna. Plus att orkestreringen är vassare och roligare. Och de har en större orkester också. Och så låter det hela modernare.
I den nya versionen så kan den här showen komma att bli en ny favorit och det skulle den knappast bli om jag bara hört den gamla…
Fast helst ska man naturligtvis äga bägge, för det är både kul och intressant att lyssna på likheterna och skillnaderna dem emellan. Ja, så tycker jag, men så är jag också en redig musikalnörd…
Favvisar:
A Lopsided Bus, Sweet Thursday, Fauna’s Song, The Next Time It Happens
Kuriosa:
Det här var den enda av Rodgers & Hammersteins sammanlagt 9 Broadwaymusikaler som spelades under 300 föreställningar och kan därför betraktas som deras största flopp.
En hitlåt levererade showen: All At Once You Love Her.
Rodgers genomgick behandlingar för cancer i käken medan han skrev musiken och hade konstant svåra smärtor.
Enligt Steinbeck är Sweet Thursday dagen mellan Lousy Wednesday och Waiting Friday. Bara så ni vet.
Duke Ellington och Billy Strayhorn skrev verket Suite Thursday 1960, även den inspirerad av Steinbecks bok.
Presscitat:
The people are capable, the material keeps promising to turn into a party. But someone seems to have forgotten to bring along that gallon jug of good, red wine. – Walter Kerr, Herald Tribune
Videosar:
Tagna från Encores! konsertversion från 2012:
Snuttar från olika sånger (rep bilder)
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera