Dag 42: Hard Times

16 Jan

MI0002386052

Hard Times (2000) Inga uppgifter på antalet men ca 72 skulle jag tro. Detta är baserat på att den spelades i ca nio veckor och normalt har man 8 föreställningar i veckan.
Musik, sångtexter & libretto: Christopher Tookey & Hugh Thomas. Baserad på Charles Dickens roman Hårda tider från 1854.

Handling:
Föreställningen utspelar sig i mitten av 1800-talet. Herr Samuel Slearys kringresande cirkus har anlänt till stan för att underhålla massorna. Herr Dickens övertalar dem till att framföra hans berättelse Hard Times.
Eftersom Dickens berättelser alltid har ett myller av människor och sidohandlingar så tänker jag inte försöka mig på att återge handlingen. Men som ofta med Dickens så handlar den om sociala och ekonomiska missförhållanden, här med betoning på den tidens fruktansvärde fabriksmiljöer.

Om jag igår skrev om en av de längsta cast-cderna jag har så blir det om en av de kortaste idag.
Det här är en sampler cd med fem låtar ur föreställningen. Jag har ett par sådana och de gavs ofta ut i samband med att föreställningen skulle ha premiär, med förhoppningen om att det senare skulle komma ut en fullängds cd. I de andra fallen blev det så men inte här. Fem låtar är allt jag har.

Första sången The Greatest Show On Earth är en glad cirkusmusikinspirerad sak som kunde ha varit med i cirkusmusikalen Barnum. Glad och medryckande.
Tvåan är en ballad, en standard uppbyggd sådan, låter som hundratals liknande som kan hittas i var och varannan musikal. Här heter den One of These Days.
Nummer tre heter When I Was A Boy är rätt så trist och jag tolkar det som att den sjungs av Dickens själv som här har Brian Blesseds (Old Deuteronomy / Bustopher Jones i originaluppsättningen av Cats) djupa baryton röst.
Spring, är en up tempo sång av klassiskt musikal stuk. Trallvänlig och lätt att nynna med i och samtidigt ganska så anonym. Men småcharmig är den och nog den bästa sången här.
Cd:n avslutas med Another Town Tomorrow,  lite vemodig och sentimental och känns som finallåten.

Favvisar: The Greatest Show On Earth, Spring

Kuriosa:
Föreställningen spelades på Theatre Royal Haymarket i London, en teater där faktiskt Dickens själv en gång, för 150 år sedan, stod på scenen.

Den ena av upphovsmännen, Christopher Tookey, både regisserade och producerade showen. Detta är hans enda äventyr bland tiljorna, han var filmrecensent på The Sunday Telegraph och The Daily Mail egentligen. Bland sina recensentkolleger är han kanske mest känd för sin upprördhet över att David Cronenbergs film Crash (som handlar om folk som blir sexuellt upphetsade av bilolyckor) inte blev totalförbjuden i England. Han ansåg att filmen var omoralisk och skrev många och långa artiklar i pressen där han varande om att filmen kunde inspirera folk till att härma händelserna i filmen och ”also have a far more insidious longterm effect by eroticising sado-masochism and orthopaedic fetishism for people previously unaware of being turned on by acts of mutilation.”

Pressklipp:
I have to say that I thoroughly enjoyed this comedy musical which is full of delightful characters and charming songs. It does not have many memorable tunes, but nevertheless the tunes are still catchy and certainly capture the era. The show lasts nearly three hours but the pace and enjoyment never wavers. It has an excellent cast that simply shine with enthusiasm.
– Darren Dalgliesh, London Theatre Guide

” I particularly relished the moment when Mrs Gradgrind got up and performed an energetic tap dance after her big death scene – dramatic energy burns at a dismally low wattage.”
-The Daily Telegraph

”What we see is an engaging but overlong mixture of music hall, circus and the kind of British musical that fell out of fashion in the seventies.”
– Peter Hepple,  The Stage

”This show has an intimate scale, a sense of humour and a respect for such old-fashioned virtues as a narrative you can follow and tunes you could, in theory hum.”
– Dominic Cavendish, Time Out

”This three-hour Hard Times could do with major surgery”.
Nicholas De Jongh, Evening Standard

”The story of Stephen Blackpool’s goodness against the terrible factory conditions is reduced to a highly embarrassing sub-plot, sung and acted by leading ladies who have found time to varnish their nails beautifully. When Hard Times moves into serious mode the effect is completely bogus, with music that is totally anonymous and lacking in colour or melody. My companion and I could not recollect a single line of the score we had endured for three hours. It’s an unforgivable achievement.
– Musical-Theatre.net

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: