Dag 44: Lost In The Stars

18 Jan

Lost in the Stars - 1949 Original Broadway Cast

Lost In The Stars (1949), 281 föreställningar
Musik: Kurt Weill
Sångtexter & libretto: Maxwell Anderson. Baserad på Alan Patsons roman Cry, the Beloved Country (1948).

Stephen Kumalo, en svart man och präst i den lilla byn Ndotsheni i Sydafrika, åker till Johannesburg för att hitta sin son Absalom som han vet har råkat illa ut.
Absalom sitter i fängelse anklagad för att ha gjort ett inbrott och i samband med det skjutit en vit man. Det visar sig att mannen han sköt var en god vän till hans far. Kumpanerna som var med vid inbrottet har ljugit för rätten och blivit frisläppta men Absalom, som känner sann ånger för sitt brott har erkänt dådet. Detta resulterar i att han döms till döden. Fadern blir förkrossad när han hör detta, han börjar ifrågasätta sin egen tro och Guds existens. När han återvänder till sin by, i sällskap med hans sons gravida fru, så avsäger han sig sitt prästerskap, han anser att han med sin tvivel inte längre kan predika Guds sanna ord.
I sista scenen så är klockan fyra på morgonen, det är dagen och tidpunkten för hans son hängning, och Stephen möter fadern till den skjutne. Denne ser Stephens förtvivlan och inser att de bägge har förlorat en son. Mannen inser då att rastillhörighet inte spelar nån roll, att smärtan går lika djupt hos alla och utifrån deras gemensamma sorg så erbjuder han Stephen sin vänskap.

En musikal med ett stort budskap. Det här var nog det första mötet för de flesta åskådare på Broadway med Sydafrika och apartheidsystemet. Rasmotsättningar är inte den centrala delen i stycket utan det är nog snarare tro och ifrågasättandet av tro. Men rasismen finns med som en väldigt viktig del och den visades mer öppet än vad som var brukligt på en teaterscen i USA på denna tid.

Det här är vad man brukar benämna ”Broadway-Opera” och det här verket, liksom liknande verk som Porgy & Bess, platsar nästan bättre på en operascen än på en musikalscen. Lost In The Stars skulle även passa bra att framföras i en kyrka för i mångt och mycket är det ett oratorium med insprängda dialogpartier. Kören har samma funktion som kören i ett grekiskt drama, den står utanför handlingen och kommenterar, förklarar och förtydligar. Även flera av solistpartierna känns mest som inre dialoger och funderingar då de är väldigt stillsamma och inte för handlingen framåt.
På den här inspelningen är sångarna till största delen klassiskt skolade och det är nog så det bör vara.

Stycket har överlag en väldigt högtidlig känsla. Och att det är en tragedi råder det inga som helst tvivel om, det hörs från den första ödesmättade kören till den sista sörjande och klagande tonen.
Musiken drar åt det modernt klassiska hållet,  ibland åt det atonala, inte alltid så vacker men spännande och intressant. Det finns ett par lättare, mer Broadwayaktiga nummer med jazz- och bluesinfluenser insprängda bland de tyngre styckena, och de behövs för annars vore detta ett djupt deprimerande verk.
Det här är inte riktigt i min smak men verket berörde mig, till min förvåning, ganska så starkt och när det så förutbestämda slutet kom så fick jag en liten tår i ögat.
Den här kräver många återbesök och jag hoppas att jag ska kunna hitta en modernare inspelning än den här från 1949. För med vassare orkestreringar och modernare röster så tror jag att det här kan bli fantastiskt.
Vilken svensk kyrka vågar vara den första att sätta upp detta verk?

Favvisar:
The Train To Johannesburg, The Little Grey House, Stay Well, Big Mole

Kuriosa:
En av Weills lärare i komposition var Engelbert Humperdinck (Obs inte den engelska popsångaren utan kompositören till bl a operan Hans & Greta) och en annan Ferruccio Busoni.

Det här blev Weills sista verk. Han gick bort i en hjärtattack ett år senare endast 50 år gammal.

Maxwell Anderson skrev pjäsen som Bogartfilmen Key Largo (Stormvarning utfärdad) från 1949 är baserades på.

Titeln Lost In The Stars syftar på en berättelse som Stephen berättar för sin systerson: ”En dag skapade Gud alla stjärnorna och de rann som sand mellan hans fingrar. Ja, alla utom en. En liten stjärna föll helt ensam. Gud gav sig då ut och letade efter stjärnan. När han så småningom fann den så lovade han att ta hand om den och att den aldrig mera skulle vara ensam och vilse.”
Men ibland känner Stephen att Gud har glömt sitt löfte och att vi är ensamma och vilse bland stjärnorna.

Todd Duncan som spelade prästen Stephen Kumalo spelade Porgy i originaluppsättningen av Porgy & Bess

Bobby (Don’t Worry, Be Happy) McFerrins  far var med i denna föreställning.

Videosar:
Snuttar från Encores! konsertversion av Lost 2011.
Snuttar från The Glimmerglass Festivals version
Bobby McFerrin: Don’t Worry, Be Happy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: