Dag 47: Kitty’s Kisses

21 Jan

61FSC0nyjhL._SL500_AA300_

Kitty’s Kisses (1926), 170 föreställningar
Musik: Con Conrad
Sångtexter: Gus Kahn
Libretto: Philip Bartholomae & Otto Harbach

En typisk 20-tals musikal: massor av glada sånger,  dansnummer och komiker som kör sina specialiteter och allt hålls samman med hjälp av den tunnaste av intriguer.
Den här gången handlar det om Kitty som tappat sin handväska och därför inte kan checka in på det hotell hon tänkt att övernatta på. Men hon får tipset att låtsas vara gift och att ”hon vill checka in innan hennes man anländer.” Nattportiern tror då att hon är frun till en man som snart ska komma till hotellet och installerar henne därför i en svit. Kitty tror att hon bara lyckats dupera portiern och går och lägger sig och somnar direkt. Döm om hennes chock och förvåning när hon morgonen därpå upptäcker att hon delat säng med den gifte mannen, som lagt sig i sängen utan att upptäcka att det inte är hans fru som ligger där. När sen den riktiga och oerhört svartsjuka frun dyker upp så blir det kaos och förväxlingar och hustrun kallar på en advokat och vill skiljas.
Men allt slutar lyckligt och Kitty får inte bara tillbaka sin handväska utan han som hittat den (det är passande nog advokaten) är förälskad i Kitty och hon blir kär i honom och allt blir glädje och gamman.

Det här är inget annat än fluff, charm  och ren nonsens. Men det är svårt att inte ryckas med i de glada tonerna och fnissa förtjust över de osannolika och fåniga turerna intrigen tar. Jag faller för sånt här direkt.
Här finns svängiga ”charlstons”, ljuva romantiska ballader, flera komiska nummer och massor av underbart synkoperad musik.

Detta är ännu en sån där kärleksfull rekonstruktion, för musikalen spelades aldrig in på sin tid och ingen av sångerna blev mer än tillfälliga hits. Och det är lite förvånande för det är bra låtar, väldigt bra.
Allt framförs med en orkester som låter genuint 20-tal, plus perfekt castade Broadway stjärnor och en rekonstruktion av materialet som som vanligt är superbt.
Detta är inte bara bra utan ett nödvändigt tillskott till alla sanna musikalnördars samling. För vilken samling kan vara komplett utan åtminstone en sån här 20-talare.

Favvisar: Walkin’ The Track, Choo Choo Love, I’m In Love, I Don’t Want Him

Kuriosa:
Drottningen av Rumänien, född Marie av Edinburg (1885-1938) var tydligen oerhört förtjust i titelsången till denna musikal.

Igen så är det slumpen som gjort att man hittat materialet för på 20-talet så var det ju lite ”slit och släng” mentalitet vad gäller musikaler. Ingen ansåg att sånt här var nått att spara, det var rena förbrukningsvaror. Man måste betänka att under samma säsong som Kitty spelades så hade 45 musikaler till premiär på Broadway. 46 olika musikaler på ett år!!! Och alla var nya för man hade inte k0mmit på att göra nyuppsättningar av gamla shower än. Lite skillnad mot nu.
Hur det gick till när man fann denna och andra shower berättar här skivans producent Tommy Krasker;
”I first stumbled upon the material for Kitty’s Kisses back in 1986, when I was cataloguing a treasure trove of vintage musical theatre manuscripts unearthed at the Warner Brothers Music warehouse in Secaucus, NJ. There were two folders of material from Kitty’s Kisses. I’d never heard of the show, and didn’t know anything by Con Conrad except for the two great songs he wrote for ‘Gay Divorcee.’ But the title hooked me instantly: it was so ‘Twenties.’ And the score was delightful — full of sweet ballads and rollicking rhythm tunes. I couldn’t get the songs out of my head. Music historian Bob Kimball, whom I was assisting at the time, always joked that my favorite show to emerge from all the Secaucus findings was Kitty’s Kisses. Well, it took about 25 years, but I finally got around to recording it. Philip [Chaffin, PS Classics co-founder] and I knew at some point we wanted to record something that was quintessentially Twenties, and something obscure — because the truth of it is, of course, is that there are so many wonderful shows from that era that are totally forgotten. Kitty’s Kisses fit the bill perfectly.”

Den första sång som vann Oscarn för årets bästa sång i en film var The Continental som var skriven av Kitty’s kompositör, Con Conrad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: