Dag 52: Love Story

26 Jan

Love Story OLCR

Love Story (2010), 80 föreställningar
Musik: Howard Goodall
Sångtexter: Stephen Clark & Howard Goodall
Libretto: Stephen Clark, baserad på Erich Segals roman och filmmanus med samma namn.

Den klassiska snyftaren i musikalversion.
Rik pojke möter fattig men levnadsglad och underbar flicka. Pojke och flicka blir häftigt förälskade. Pojke och flicka gifter sig mot pojkens föräldrars önskan. Pojke blir arvlös. Men pojken och flickan lever lyckliga ihop tills flickan får leukemi och dör bara 25 år gammal. Inget öga torrt.

Det är kanske en både uttjatad och rätt så banal historia men musiken till denna musikalversion är smart och känns perfekt. Ingen stor orkester utan bara ett piano och en stråkseptett vilket ger ett sprött, känsligt och emotionellt laddat soundtrack. Kände mig lite förvirrad först men jag behövde bara öppna upp lite för den och så kastade den sig in och tog plats i mitt hjärta.
Det är oerhört vacker musik.
Kanske att några låtar är lite för lika varandra och att det hade varit bra med lite större skillnad i tempi mellan dem men på det stora hela så gillar jag det här.
Filmversionen innehöll en sång som vann en Oscar  Love Story (Where Do I Begin?) och de har lagt in det musikaliskatemat som en slags underscoring till en av sångerna. Funkar grymme bra.
Jag brukar inte vara så förtjust i sentimentala och romantiska musikaler men måste erkänna att jag föll totalt för denna vackra kammarmusikal. Rekommenderas.

Favvisar:
What Can You Say?, Winter’s Night, The Recital, Pasta

Kuriosa:
Love Story startade som ett filmmanus av Erich Segal. När Paramount Pictures givit klarteccken till inspelningsstart så bad de Erich att skriva en romanversion av manuset som skulle bli en slags förhandsreklam för filmen. Romanen gavs ut 14:e februari (Alla Hjärtans Dag) 1970 och blev det årets bäst sålda bok i USA och översattes till över 20 olika språk. Så manuset kom innan boken och inte tvärtom som jag alltid trott.

Erich Segal skrev också manuset till den tecknade Beratlesfilmen Yellow Submarine.

Ali MacGraw som spelade Jennifer i filmen såg så vacker ut när hon låg för döden att filmkritikern Roger Ebert ansåg att det uppkommitt en ny sjukdom: ”Ali MacGraw’s Disease” den beskrivs som ”a movie illness in which the only symptom is that the sufferer grows more beautiful as death approaches.”
En annan recensent ansåg att hon drabbats av ”some kind of Elizabeth Arden disease”.

Pressklipp:
I now write in defense of beautifully staged, meticulously lighted, handsomely dressed, genuinely acted and shrewdly contrived soppiness. I make no apologies.
You will either detest the new musical Love Story, which has all of that and more at the Walnut Street Theatre, or you’ll give yourself over to stunning manipulation. You may regret it afterward — you’ve been played like a soulful cello by a cast full of Yo Yo Mas — but while you’re being sucked in you’ll be fully in the moment.
– Howard Shapiro, philly.com

I came expecting to hate it, but it’s wittily written and while the music score isn’t a world-beater, it’s movingly scored. At a time when the word ‘musical’ seems synonymous with a montage of rock songs held together by a paper-thin plot, this clever chamber piece deserves a wider hearing.
– Maxwell Cooter, WhatsOnStage.com

Videosar:
(Where Do I Begin?) Love Story

Preview för den amerikanska uppsättningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: