Dag 56: Irma La Douce

Irma La Douce (1956) Den franska originaluppsättningen gick i över fyra år. I London (1958) spelades den 1512 gånger och Broadwayversionen (1960) klarade av 524.
Musik: Marguerite Monnot
Sångtexter & libretto: Alexandre Breffort (engelska versionen: Julian More, David Heneker and Monty Norman)

Musikalen utspelas till stor del i Paris undre värld.
Irma La Douce är en framgångsrik prostituerad i Paris.
En fattig juridikstudent, Nestor le Fripé, blir förälskad i henne och svartsjuk på hennes kunder. För att få ha Irma för sig själv, så klär han ut sig till en äldre herre, herr Oscar, och betalar 10000 francs per besök hos Irma. Hon betalar i sin tur för Nestors studier med de intäkter som hon får från herr Oscar. Pengarna vandrar alltså fram och tillbaka emellan dem, medan Nestor spelar sin tämligen orealistiska dubbelroll.
Irma blir till sist så förtjust i herr Oscar att hon tänker lämna Nestor för honom. Nestor blir galen av svartsjuka och låter Oscar ”försvinna”. Med resultat att han blir anklagad och dömd för mordet på den påhittade Oscar och förvisas till Djävulsön.
Väl där, får han veta att Irma väntar barn, så han flyr tillsammans med några medfångar. Vid återkomsten till Paris lyckas han bevisa sin oskuld och återförenas med Irma på julafton.

Den här musikalen har alltid lyckats få mig på sanslöst gott humör. Jag talar då om inspelningen av Broadwayversionen. Musiken är ”fransk” men samtidigt Broadwaysk och fylld av bra melodier och kvicka texter.

Vilken lycka att ha hittat en cd på vilken jag inte bara får den brittiskaversionen utan även det franska originalet. Nu kan jag alltså följa föreställningens utveckling från Paris till New York och det visar sig att det är stor skillnad mellan versionerna.

Det franska originalet är naturligtvis den som låter mest ”äkta” fransk, med sitt dragspel, klinkande piano och starka poetiska, sentimentala och romantiska drag, lägg till det den snabba, ordrika och slangfyllda texten. Fransk chanson i ett nötskal.
Även om musiken är härlig att lyssna på så känns den en aning ”suddig”, det är svårt att riktigt höra de olika melodiska och textliga fraserna. Kanske är jag för färgad av den amerikanska bearbetningen men jag kan faktiskt tycka att originalet bara är comme ci comme ça, för att uttrycka mig franskt.

Den brittiska versionen är genast mer polerad. Här känns musiken vassare, tydligare och så har det tillkommit en stor portion humor och självironi. Texterna här skiljer sig en hel del mot de som kom att framföras på Broadway, främst för att de är en aning ”fräckare” medan de amerikanska är smartare och ännu lite roligare.
Bäst är fortfarande Broadwayversionen. Den är helt självlysande och eftersom de tre ledande rollerna följde med från London till det ”stora äpplet” så har de vässat och finslipat sina roller och levererar sångerna på ett helt fulländad vis.

Har man inte hört Irma La Douce så är det här ett bra köp för det är kul att kunna jämföra de två versionerna.

Nu saknas bara den svenska versionen i min samling. Den gick på Scalateatern 1959 med Lena Granhagen och Sven Lindberg i huvudrollerna och den spelades in på skiva. Nån som kan hjälpa mig med den?????

Favvisar:
Ah! Dis donc, Elle a du chien, Y’a qu’Paris pour ca, Le grisbi is le root of le evil in man, The wreck of a mec

Kuriosa:
Marguerite Monnot som stod för musiken skrev även några av Edith Piafs största hits exempelvis Milord och Hymne à l’amour

De engelska versionerna regisserades av den legendariska regissören Peter Brook.

När man förvandlade Irma La Douce till film så valde man att ta bort alla musiknumren. Mycket av musiken finns med som underscoring och så får man höra Dis-Donc i bakgrunden medan Shirley MacLaine dansar på ett kafébord. That’s it.

På Broadway så var det en blivande musikalkompositör som arangerade musiken och skrev dansmusiken nämligen John Kander (Cabaret, Chicago m fl).

Videosar:
Siw Malmkvist gör en svensk Dis-Donc
Chanson d’Irma La Douce med Patachou