Dag 61: Two’s Company

4 Feb

51-G4fCEQkL._SS500_

Two’s Company (1952), a musical revue, 90 föreställningar
Musik: Vernon Duke
Sångtexter: Ogden Nash och Sammy Cahn
Sketcher: Charles Sherman, Peter DeVries

Föreställningen bestod av ett antal show-biz relaterade komiska sketcher, sånger och dansrutiner speciellt anpassade för styckets stora stjärna: Bette Davis.

Efter att Bette Davis hade mottagit sin Oscar för All About Eve upptäckte hon att hon inte längre erbjöds bra filmroller så hon antog utmaningen att uppträda på Broadway och spela 8 föreställningar i veckan.

Showen fick blandade men övervägande negativa recensioner, fast det spelade ingen roll, för med Bettes namn på markisen så var det ändå konstant utsålt.
Bette klagade under hela spelperioden på att hon var trött och kände sig utmattad. Det visade sig så småningom att hon hade en svårartad inflammation i käkbenet som krävde kirurgiskt ingrepp. Fast många tror att hennes sjukdom var en bluff och bara ett sätt för henne att kunna bryta sitt kontrakt utan rättsliga följder. Oavsett om sjukdomen var äkta eller inte så blev slutresultatet det samma: Med det stora dragplåstret borta så fick man lägga ner föreställningen, till en förlust av $ 320 000.

Bette Davis sings!
Hon låter bättre än jag förväntat mig. Hon har en lätt kraxande röst, sjunger lite småfalskt och klarar inte av att hålla ut toner under några längre stunder men vem bryr sig, Bette Davis sjunger! Och hon har en charm som gör det här till en ganska så ok platta att lyssna på ändå.
Musiken som helhet är inte direkt Broadwayguld utan snarare väldigt medelmåttigt. De sånger som Bette inte medverkar på är otroligt lättglömda. Och de som hon sjunger i (och det är bara 4 stycken plus finalen) är inte mycket bättre men de har henne i alla fall. Det är ganska tveksamt om man hade gett ut denna platta igen om det inte varit för miss Davis.
Men är man det minsta intresserad av kultshower så är den ett måste, i annat fall, nja inget att direkt springa benen av sig för.

Favvis:
Turn Me Loose On Broadway,

Kuriosa:
Föreställningen hade sin ”try-out” premiär på The Shubert Theatre i Detroit den 19 oktober 1952. Mitt under sitt första sångnummer svimmade en utarbetad Bette på scenen. Efter att hon väckts till liv igen av sin man steg hon fram till scenkanten, log och sa till publiken: ”Well, you can’t say I didn’t fall for you!” Jubel!

Regissören hette Jules Dassin, han var amerikan och blev svartlistad under femtiotalet eftersom han varit kommunist i sin ungdom. Han flyttade till Europa och gjorde där några av sina mest berömda filmer bla Rififi, Topkapi och Aldrig på en söndag. Den senare hade Melina Mercouri i huvudrollen och förvandlades så småningom till Broadwaymusikalen Illya Darling (1967), även den med Melina i huvudrollen.

Maria Karnilova medverkar i ensemblen på denna show. Hon skulle så småningom spela Tessie Tura i originaluppsättningen av Gypsy (1959), få en Tony för sin roll som Golde i Fiddler On The Roof (1964) och spela Madame Hortense i Zorba (1968).

Pressklipp:
I never did find out who the other one of the two mentioned in the title was, but BETTE DAVIS (that’s the way they spell her name nine times in the program) does have with her a few upper and lower case entertainers. She also has with her a number of songs and sketches wich are mostly lower case. The show seems to be a triumph of matter over mind.
– John Chapman, Daily News

Her dancing is likely to consist of hip rolls, marching, and none too steady lifts by a whole corps of male dancers. Her singing deep, husky, very articulate and rhythmic, but not very musical. In sketches she can do almost anything better than woop off a laugh line.

You may suspect that is has never crossed Bette Davis’s mind that Mary Martin, Ethel Merman, Marilyn Miller or Gertrude Lawrence ever did anything sha cannot do as well. This naive and humorless faith is both endearing and awesome.
-William Hawkins, World-Telegram & Sun

The trouble with this business of encouraging a serious performer to let her hair down, climb off that Hollywood pedestal, and rough it up with the lowbrow comics is that it all adds up to a single joke, and the same on.

It’s a lot like listening to Beethoven’s Fifth played on a pocket comb. You marvel that it can be done at all. And five minutes is just about enough of it.
-Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:

En sketch ur revyn.
Den oscarbelönade titelmelodin till Aldrig på en söndag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: