Ordinary Days (2009)
Musik, sångtexter & libretto: Adam Gwon
Tag line: A musical about making real connections in the city that never sleeps (but probably should at some point).
Detta är en liten kammarmusikal i vilken vi får möta fyra personer, två i tjugoårsåldern och två trettioplussare.
De två yngre är dels Warren, en aspirerande konstnär som arbetar som en slags assistent (egentligen glorifierad kattvakt) till en etablerad graffitikonstnär. För tillfället så består hans jobb i att dela ut flyers för (och om) sin arbetsgivare. Och så har vi Dep som skriver på en avhandling om Virginia Wolf, trots att hon inte gillar författaren utan mest tror att det är det här hennes lärare vill att hon ska skriva om.
Det andra två är ett par, Jason och Claire, som precis har flyttat ihop och upptäckt att det är jobbigare än man tror att gå från två egna bostäder till en delad.
En dag hittar Warren Debs laptop på vilken hon har sin avhandling. Warren stämmer träff med henne på The Metropolitan Museum Of Art för att lämna över datorn till henne. Trots att de är väldigt olika och till en början inte direkt gillar varandra så märker de ändå att nått klickar, ett frö till en vänskap. .
Samtidigt med detta har Jason bestämt sig för att det inte funkar mellan honom och Claire och börjat flytta ut sina saker från deras lägenhet.
Hittills har paren inte mötts och det gör de egentligen aldrig heller under showens gång men en handling som Warren utför mot slutet kommer att resultera i ett avgörande beslut för Jason och på så sätt kommer dessa fyra individers liv att påverka och beröra varandra.
Jag gillar det jag hör. Mycket. Här har vi en ung kompositör som visserligen känns väldigt inspirerad, rent musikaliskt, av både Jonathan ”Rent” Larson och Jason Robert Brown men som också redan har börjat hitta sin egen röst. Precis som de två nyss nämnda så skriver han ofta både musiken och sångtexterna själv. Och han är en bra textförfattare. Hans texter har ett bra flyt, känns naturliga, är väldigt sällan krystade vad gäller rim eller innehåll och är ofta både roliga och överraskande.
Musiken som går åt rockhållet är nervig, energifylld, snabb, omväxlande och helt klart ”New York-ig” till sin stil.
På skivan är det enbart pianoackompanjemang och det känns helt rätt.
Den här skulle jag vilja se översatt och producerad i Sverige.
Slutbetyg: Fyra bra sångare, 21 (till största delen) intressanta sånger och en ny kompositör att upptäcka mer av… What’s not to like?
Favvisar:
Fine, One By One By One, Calm, Rooftop Duet/Falling
Kuriosa:
Den här showen är så gott som helt genomsjungen, den är 75 minuter lång och drygt 70 av dem finns med på cd:n. Föreställningen är skriven av en för mig helt okänd ung kompositör vid namn Adam Gwon och han en riktigt produktiv sådan. Sen Ordinary Days har han skrivit 4 musikaler till, ett par minimusikaler, bidragit med sånger till en webserie och dessutom skrivit sånger både till andra föreställningar och sånger specialskrivna för olika sångare. Han han har fått flera olika musikpris och stipendier och är definitivt ett namn att lägga på minnet.
Jason spelas av Hunter Foster som är bror till Sutton Foster som jag skrev om i gårdagens blogg. Han har, liksom hon, också haft en framgångsrik karriär på Broadway och har bland annat kunnat ses i Urinetown – the musical och som Seymour (blev Tony nominerad) i Broadway premiären av Little Shop Of Horrors (2003). För er som undrar så var Little Shop från början en Off-Broadway föreställning, den spelades där 2209 gånger mellan 1982-87 och det dröjde alltså ända till 2003 innan den fick sin premiär på ”The Great White Way”.
Pressklipp:
Ordinary Days isn’t a musical comedy in the way Bye, Bye, Birdie is a musical comedy, with its larger than life numbers and exaggerated characters. Instead, what makes Ordinary Days funny is the familiarity of the mundane situations the characters experience and that sad, knowing, introspective laugh that comes with Deb singing ”Dear Professor Thompson,” asking her thesis adviser for an extension, or all four singing ”Saturday at the Met.” The four characters, who could easily fall into stereotypes — the anxious student, the gay aspiring art promoter — don’t. They’re relatable.
…
In its insider New York appeal, the show is a bit like Avenue Q, without the puppets or the raunchy songs or inappropriate dialogue or stomach-cramping belly laughs. But as the woman sitting next to me said as she was getting up to leave, That was wonderful.
– Kathryn McGarr, The Huffington Post
… captures with stinging clarity that uneasy moment in youth when doubts begin to cloud hopes for a future of unlimited possibility.
…
With its focus on the trembling anxieties of newly minted adults trying to stay afloat, emotionally and economically, in the chilly seas of the big city, Ordinary Days feels a bit like Avenue Q minus the puppets and the snarky attitude. And the characters, while drawn with clarity, are not entirely distinctive. (It’s time to put a moratorium on signaling neurosis by having a character order an elaborately demanding drink at Starbucks, for instance.) But there are nuanced touches too, as when Claire stands before a painting at the Met, transfixed by the idea that X-rays have revealed a different painting hidden underneath the one on view, which will prove to be a metaphor for her own fear of erasing the past.
…
All four characters’ lives intersect briefly, if momentously, at the end of the show. … But the two couples never interact, a sad-sweet comment on the anonymity of life in the city, where it is possible to change other people’s fates without actually getting to meet them.
– Charles Isherwood, The New York Times
Videosar:
Fine
Rooftop Duet/Falling
Calm
I’ll Be Here
Tack N för tipset!
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera