Finian’s Rainbow (1947), 725 föreställningar. Baserar mitt musikomdöme på revival castskivan från 2009.
Musik: Burton Lane
Sångtexter: Edgar ”Yip” Harburg
Libretto: Edgar ”Yip” Harburg & Fred Saidy
Finian flyttar från Irland till den amerikanska sydstaten ”Missitucky” tillsammans med sin dotter Sharon. Med sig från Irland har Finian en stulen kruka fylld med guld som han plantera nära Fort Knox eftersom han tror att det medför att guldet kommer att växa.
Nu är det så att krukan är stulen från en leprechaun (ett Irländskt magisk sagoväsen, lite åt tomte hållet, fast med gröna kläder och hatt istället för luva), och detta är den mytomspunna krukan fylld av guld som finns där regnbågen slutar. Denna leprechaun har följt efter Finian för han måste återfå sin kruka för annars så kommer han att förvandlas till människa.
Till denna berättelse kan vi lägga en rasistisk och bigott Senator (som kommer att få smaka på sin egen medicin) och önskningar som infrias eftersom de sagts ovanför den nedgrävda krukan.
Det här är en komisk saga för vuxna om girighet, rasism och om att kärleken kan övervinna allt.
Det här har länge varit något av en favvis för mig. Jag älskar de glada melodierna, de vackra balladerna och Yips ljuvligt komiska och ordvitsiga texter om oss människor och alla våra svagheter.
Det här är klassisk Broadway musikal från den gyllene eran.
Själv så introducerades jag till den via filmversionens soundtrackplatta, en lyxig lp i dubbelkonvolut med blädderbok i mitten. Och just den versionen är fortfarande min absoluta favoritversion. Fred Astair som Finian, Petulia Clark som hans dotter och Tommy Steele som leprechaunen Og, alla är perfekta. Den skivan har jag lyssnat sönder mer eller mindre. Fast jag måste erkänna att jag har svårt för själva filmen.
Så hur är då revivalversionen från 2009?
Ja, först och främst så har man aldrig fått så mycket av musikalens musik på en cd förut. Både repriser på sångerna och dansmusiken finns med. Helt underbart. Gillar också orkestreringarna, det låter fräscht, lätt och härligt om denna cd. Tyvärr så är jag inte lika förtjust i de vokala insatserna som jag tycker är lite för smöriga och insmickrande.
Vilken version man ska välja är en smaksak men mest musik för pengarna får men med denna revival-cd.
Ingen musikalälskare ska vara utan minst en version av denna musikal!
Favvis:
Something Sort of Grandish, Old Devil Moon, When the Idle Poor Become the Idle Rich, When I’m Not Near the Girl I Love, The Begat
Kuriosa:
Musikalen vann 3 Tony Awards 1947: Bästa manliga biroll i en musikal, bästa koreografi och bästa dirigent/musical director.
Revivaln fick en Tony 2010 för bästa manliga biroll.
Francis Ford Coppola regiserade filmversionen som kom 1968. Den floppade nått otroligt och var en bidragande orsak till att man slutade med att filma Broadwaymusikaler under en mängd år.
Fred Astair var 69 år gammal när han spelade in filmen och det var hans sista större filmroll.
Petulia Clark pratade franska flytande och dubbade därför sin egen röst i den franskdubbade versionen av filmen.
Videosar:
Pressrep från reviveln:
If This Isn’t Love
The Begat
When I’m Not Near the Girl I Love
Old Devil Moon
Highlights från själva föreställningen
Från filmen:
Old Devil Moon
When the Idle Poor Become the Idle Rich
Something Sort of Grandish
Look To The Rainbow
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera