Doonesbury (1983), 104 föreställningar
Musik: Elisabeth Swados
Sångtexter & libretto: Garry Trudeau
Musikalversionen av dagstidningstrippen Doonesbury.
Gänget från serien ska precis till att avsluta sina studier på College.
Regan-eran har börjat och de försöker komma på vad de ska göra med sina liv.
De drömmer om kärlek och att bli rika snabbt men… Zonkers gravt drogberoende och konstant höga farbror Duke dyker upp tillsammans med sin flickvän Honey. Han har bestämt sig för sig att han ska förvandla hela campus till ett enda stort lyxigt bostadskomplex som han kan exploatera…
Ja, vad ska jag säga om det här?
För att vara en musikalversion av en vass, satirisk och smart serie så är det här otroligt blekt. Jag kan förstå att Trudeau kände att han behövde tona ner satiren etc lite för Broadway men han hade kanske inte behövt gå så här långt, för det som är kvar känns rätt så menlöst. Och det gäller även musiken.
Jag kommer på mig själv att tänka på när man åkte ner till landet på sommaren och radion var på i bakgrunden medan man körde. Musiken skapade en viss stämning och en känsla av välbehag men jag kom sällan ihåg vad det var för musik jag lyssnat på. Precis så är det här. Det är tidig 80-tals musik med lite syntpop och ett par rap låtar, uppblandat med några mer gammaldags Broadway-aktiga låtar.
Inget är direkt dåligt, inget är direkt bra, men allt är väldigt lättglömt.
Måste erkänna att jag blev rätt så besviken på den här.
Favvisar:
Graduation, I Can Have It All, Just a House, Another Memorable Meal
Kuriosa:
Doonesbury är en prisbelönt stripp- och söndagsideserie skapad av Garry Trudeau. Serien har fått sin titel efter huvudfigurens efternamn.
Serien debuterade 1970 och är känd för sitt träffsäkra sociala och politiska ställningstagande från vänster, höger och mitten i amerikansk politik samt för dess högt utvecklade ironi.
Huvudpersonen Michael Doonesbury lär vara modellerad efter Trudeau själv.
Som mest publicerades den i cirka 1400 tidningar över hela världen. I Sverige har den exempelvis gått i Göteborgs-Posten. Den har även gått i svenska serietidningarna Larson! och Bizarro.
Hela showen är uppbyggd av små korta scener som har samma typ av uppbyggnad som en trepanels dagstidningsstrip. Även scenografin anspelar starkt på att det är en serie den är baserad på för allt ser ut att vara teckningar av Trudeau. Det är bara tio personer på scen och när det behövs mer folk, som i graduationscenen, så använder man sig av utklippta uppförstorade tecknade seriefigurer.
Det mest kända namnet i förställningen är nog Gary Beach. Han var original Lumiere i Skönheten & Odjuret på Broadway och kreerade även rollen som regissören Roger DeBris i The Producers, en rollinsats som gav honom en Tony Award för bästa manliga biroll.
Pressklipp:
Please move over, Orphan Annie, the Peanuts gang, Li’l Abner, Superman, and such other cartoon characters as have made the trip from the comics page to the musical stage. Make space for Mike Doonesbury – a small space, because ”Doonesbury,” at the Biltmore Theatre, is a modest musical. But modesty doesn’t prevent it from being a larkish lampoon of an entertainment, sometimes sweet and often very funny. Furthermore, the adaptation is performed with high-spirited affection by a cast that seems to have stepped fresh from the satirical Garry Trudeau strip.
– John Beaufort, The Christian Science Monitor
Doonesbury is a pleasant show. The surprise is that it’s dull. A few bright interludes notwithstanding, this musical never catches fire. Some of the shortfall can be traced to conventional failings of craft in Mr. Trudeau’s book and a weak score by Elizabeth Swados. There is also a philosophical problem. Aren’t we all, Mr. Trudeau included, getting a bit tired of watching 60’s-style students as they beat a hasty retreat into the big chill of the middle-class mainstream?
– Frank Rich, The New York Times
Videosar:
Reklamsnutt för musikalen
Gary leder cd-inspelningen av Keep It Gay från The Producers
Keep It Gay scenen från filmversionen
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera