Dag 109: State Fair

24 Mar

51+zzLUntbL._SL500_SS500_
State Fair (1996)
, 110 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Oscar Hammerstein II
Libretto: Tom Briggs & Louis Mattioli, baserad på filmen State Fair (1945) och Phil Stong’s roman med samma namn från 1932.

Föreställningen handlar om bondefamiljen Frake och deras tre dagar långa utflykt till den årliga marknaden i Des Moins 1946.
Pappa Abel hoppas att hans galt ska vinna första pris i en tävling om vem som har den största och fetaste galten och mamma Melissa hoppas på att vinna för sin mincemeat.
Barnen Wayne och Margy är mer intresserade av att finna kärleken.
Pappans galt vinner, mammans mincemeat vinner, sonen har en kort flirt med en sångerska på marknaden medan Margy blir förälskad i reportern Pat.
Margys och Pats romans är så intensiv och äkta att han friar till henne och hon tackar ja.

En scenversion av filmen från 1945. Inte mycket till intrig kanske men musiken, ah, musiken.
Det kryllar av bra Rodgers & Hammerstein musik här.
Först och främst så har vi sångerna som fanns med i filmen, men eftersom de bara var fem till antalet så har man fyllt på med sånger ur parets mindre kända musikaler som Allegro, Me and Juliet och Pipe Dream (se Dag 31) samt ett par sånger som ströks ur Oklahoma! innan den hade sin premiär.
Det här är en härlig platta att sätta på. Intrigen verkar mossig och småtöntig men musiken håller. Och jag kan verkligen rekommendera den. Och var annars kan man hitta en kärlekssång riktad till en galt? Bara det!

Favvisar:
When I Go Out Walking With My Baby, All I Owe Ioway, You Never Had It So Good, The Man I Used To Be

Kuriosa:
Den här berättelsen började sitt liv som en roman som filmades 1933.
1945 blev den en musikalfilm. Det är Rodgers & Hammersteins enda musikal speciellt skriven för det mediet. Deras andra filmer är alla filmversioner av deras Broadway shower.
Man gjorde en nyinsplning av filmen 1962, då man både moderniserade soundet lite, placerat handlingen i 60-talet, lagt till ett par nya låtar. ”Vår egen” Ann-Margret spelade den förförande sångerskan i den versionen.
Sen blev den en scenföreställning 1969 på en stor utomhusscen där man kunde bygga en enorm scenografi och även använde sig av levande djur. Den versionen plockades aldrig upp av nån annan teater.
Det dröjde ända till 1992 innan man åter försökte sig på en ny scenversion. Det är den som fyra år senare fick sin premiär på Broadway.

Oscar Hammersteins son, James, var regissör för produktionen.

I showen hittar vi ett par riktiga Broadway veteraner:
Donna McKechnie som, bland mycket annat, spelade ”Cassie” i original uppsättningen av A Chorus Line (1974).
Andrea McArdle var original Annie i musikalen Annie från 1977.

Föreställningen var Broadwaylegenden David Merricks sista show. Han var producenten bakom succéer som 42nd Street, Promises, Promises, Hello, Dolly!, Oliver!, Irma La Douce (Dag 56) och många, många fler.

”I started to write a song about a girl having spring fever. And then, with a terrible shock, I realized no state fairs were held except in the autumn. Then I thought, well, maybe she just feels this way, although it is fall, and it gave me an even better theme: ‘It Might As Well Be Spring’.
– Oscar Hammerstein om hur han skrev en av filmens mest populära sånger.

Pressklipp:
Here’s a faithful, utterly mechanical stage replica of a work that, while it was never exactly top-drawer, was typical of the kind of miracles Rodgers and Hammerstein could pull off when in good form.

Don’t be fooled by Abel’s spotless overalls. He’s a farmer, but as the model-handsome Mr. Davidson plays him, Abel has the soul of a salesman. Like a Las Vegas lounge act, the actor sings well enough and never stops selling himself. The broad smiles, the arched eyebrows, the large winks won’t quit. At the end of the show you wouldn’t be surprised to find him loitering in the lobby, waiting to sign autographs.

For all of its Broadway talent, ”State Fair” is a remarkably listless show.

Tom Briggs and Louis Mattioli, who wrote the show’s book, have not extended themselves to find stage equivalents to some of the film’s more winning sequences. This includes the tiny subplot about the unrequited passion of Blue Boy, Abel’s prize-winning Hampshire boar, for Esmeralda, another boar. Because there are no boars in this show, the writers simply have Abel come onto the stage and tell us what happened.
The method is straightforward, functional, blunt. That also describes the performances by Ms. Crosby and Mr. Wright; the pastel-prettified, intentionally rather old-fashioned scenery, and the entire faux-naif production.

- Vincent Canby, The New York Times

Videosar:
It’s A Grand Night for Singing från 1945 års version
It Might As Well Be Spring från 1962 års version av filmen
Ann-Margret i Isn’t It Kinda Fun
Från 1996 års Tony Awards

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: