Dag 111: Closer To Heaven

26 Mar

Closer To Heaven
Closer To Heaven (2001), över 140 föreställningar
Musik & sångtexter: Neil Tennant & Chris Lowe AKA Pet Shop Boys
Libretto: Jonathan Harvey

Straight Dave jobbar som bartender på en gayklubb i Soho.
Hans dröm är att bli en av klubbens go-go-dansare.
Dave träffar Shell, dotter till klubbägaren, och de blir omedelbart förälskade.
Fast den kärleken tar slut när Dave träffar på Lee, en snubbe som langar droger på klubben.
Shell blir naturligtvis helt knäckt men inte helt överraskad för hon hade redan sina misstankar om att Straight Dave borde hetat Gay Dave.
Tyvärr så drogar Lee själv och han dör av en överdos.
Ett par månader senare så har Dave kommit över Lees död och påbörjar sin väg mot framgång…

Att det är Pet Shop Boys som ligger bakom musiken på den här showen råder det inte det minsta tvivel om. CD:n låter egentligen mer som en PSB-platta än som en musikal, fast med gästartister istället för Neil Tennants karaktäristiska röst.
Så gillar man PSB så kommer man nog att gilla detta.
Jag gör det. Flera av sångerna kunde definitivt ha varit hitsinglar från nittiotalet och innehåller det tunga elektroniska dansbeatet som är så typiskt för deras musik.
Om man inte gillar PSB så tror jag man ska hoppa över den här. Men hemma hos mig kommer den att pumpas på högsta volym i många dagar framåt.

Favvisar:
My Night, Closer To Heaven, It’s Just My Little Tribute To Caligula, Darling!, Hedonism, Shameless

Kuriosa:
De flesta av låtarna till den här showen är nyskrivna. Flera fanns visserligen med på plattan Nightlife från1999 men de skrevs specifikt för denna musikal. PSB ville nämligen inte att det skulle bli en jukeboxmusikal à la Mamma Mia! av projektet.

Den äldsta sången i showen är Shameless som från början var B-sidan på singeln Go West från 1993

Jonathan Harvey är kanske mest känd för pjäsen Beautiful Thing som blev en populär och kritikerrosad film 1996. Han står också bakom kultfavvisar som tv-serierna Gimme Gimme Gimme och Beautiful People.

Pressklipp:


Closer To Heaven puts notions of progressive gay art back in the ghetto of 30 years ago. If the intention was to limit the production’s appeal to the W1 brigade, then in that at least it’s succeeded. This butch muddle is hardly likely to engage an audience outside of Soho, let alone beyond London’s less forgiving perimeters.

From three gay icons, all of whom have made quality work accessible and relevant to the mainstream, this ranks as a major disappointment. Harvey’s thin plot involves Cockney gal Shell meeting up with her gay old Dad again after a long absence. ”You’re a classy bird,” he tells her, with that wincing Cockney grit we’re supposed to find so lovable. Before long (the fourth number actually) Shell’s declaring undying love for one of Dad’s male dancers, Straight Dave, who in turn takes a predictable fancy to drug dealer Mile End Lee. Throw in a couple of shameless music biz types, with every godawful camp cliché in gross attendance, and that’s your lot.

With heavy irony, the whole project comes across like a straight notion of what gay nights out might necessarily entail. Think strutting dance routines, sex in the toilets, a shot in the hand and one in the arm. Sure it happens, and it does in the hetero world too, but nor is all straight art set permanently in sleazy nightclubs.
What have we done to deserve this?
Gareth Thompson, whatsonstage.com

In terms of the music, though, it still could’ve worked. Unfortunately it’s written by Jonathan Harvey, a man who thinks he’s a 21st century Joe Orton, but is in actual fact a man who’d have been kicked off the ‘Carry On’ movies for being ”a bit obvious”. The plot of ‘Closer To Heaven’ was obviously knocked out in between brainstorming sessions for the two gags he’ll stretch across the next series of ‘Gimme Gimme Gimme’. It exists in a bizarre bad-’70s-sitcom vacuum of limp-wristed gay men, working-class bits of rough, past-it druggy slags and grasping wannabes. Hardly a sympathetic character in sight (save, ironically, for the man we should despise, Paul Broughton’s energetic Tom Watkins-alike Bob Saunders), no breathless set pieces (we won’t go into the Caligula scene), no fall-off-seat-laughing gags (”My love life was like Vietnam: a lot of protest and then it all ended in the ’70s”. What?) and he leaves narrative strands dangling at the end like winnits from bum hair, to coin a Harvey-esque phrase.
– Christian Ward, NME

Video:
My Night

Ljudis:
Pet Shop Boys – Closer to Heaven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: