Dag 130: Twang!!

14 Apr

31QJA52ALXL
Twang (1965), 43 föreställningar
Musik & sångtexter: Lionel Bart
Libretto: Lionel Bart & Harvey Orkin med lite hjälp av Burt Shevelove, baserad på Robin Hood legenden

Robin Hood och hans ”Merry Men” klär ut sig i olika hysteriska förklädnader under sina många försök att bryta sig in i Nottingham Castle. Deras mål: att stoppa giftermålet mellan den nymfomaniska hovslampan Delphina och den håriga skottska lorden Roger The Ugly. Äktenskapen är villkoret för att den elake Prince John ska få tillgång till de skotska trupperna och det vill ju inte Robin och de andra att han ska få.
En drift med legenden om den fredlöse Robin Hood.

Man hör direkt att det är Lionel Bart som är kompositör till detta verk. Samma typ av glada, trallvänliga och lätt music hall inspirerade melodier som han använde sig av när han skapade sin megasuccé Oliver! ett par år tidigare.
Det här är musik att bli glad av och många låtar är direkt oemotståndliga. Jag gillar’t.
Men det är inte bara music hall traditionen han använder sig av, musiken är också typisk för sin tid med mycket jazzpopiga toner (tänk Henry Mancini, John Barry etc).
Det är definitivt en mycket engelsk musikal, det märks inte minst på sångtexterna som alla är lite ”naughty”, fyllda av dubbeltydigheter och insinuationer. Om man känner till den klassiska engelska ”Carry On” serien av filmer så fattar man vad jag menar.
Hade showen blivit en hit så kan jag tänka mig att åtminstone ett par av låtarna hade fått ett längre liv och kanske blivit pophits. Några av dem låter som om de var skrivna med Petula Clark i tankarna.
En riktigt kul överraskning.

Favvisar:
To The Woods, With Bells On, Dreamchild, Unseen Hands, Wander

Kuriosa:
Här har vi en show som nog inte borde ha nått the West End.
Redan från början så hade man problem med manuset.
Ingen gillade det.
Inte producenterna, inte de medverkande och inte ens författarna själva som mest bråkade och skyllde så mycket på varandra att de inte hade tid att fixa det.
Så spelperioden i Birmingham ställdes in.
Showen fick sin premiär i Manchester i stället, men med ett ofärdigt manus.
Föreställningen fick förödande dålig kritik.
Amerikanen Bert Shevelove (En kul grej hände på väg till Forum, The Frogs m fl manus) kallades in för att fixa till manuset. Men hans förändringar gjorde bara ett spretande manus ännu mera förvirrande.
Men det var hans version som fick sin kaotiska Londonpremiär en dryg månad senare.
På premiärkvällen så kollapsade den utarbetade orkestreraren utan att ha hunnit arrrangera musiken till andra aktens sånger.
Ännu timmarna innan premiären så hoppades man kunna rädda showen, bland annat ströks två sånger.
Men vad hjälpte det, föreställningen som man valt att spela i typisk engelsk ”panto” stil var förvirrande och ofokuserad.
Det hjälpte knappast heller att man med jämna mellanrum kunde höra högljudda gräl bakom kulisserna.
Recensionerna var förödande och showen ansågs vara en av de största teatrala katastroferna som spelats i London i modern tid.
Lionel Bart som satsat sin förmögenhet i denna produktion förlorade allt och blev ruinerad.

Ljudis:
Twang!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: