Is there life after high school? (1982), 17 föreställningar
Musik & sångtexter: Craig Carnelia
Libretto: Jeffrey Kindley inspirerad av Ralph Keyes bok med samma namn.
Tio år efter sin ”graduation” ser nio vuxna tillbaka på sin tid i high school.
Genom sånger, monologer och scener så minns de glädjeämnen, rädslor, avundsjuka, hat, frustrationer, kärlek och allt annat som de flesta tonåringar upplever under sin gymnasietid.
Det här är en sångcykel. Det är så jag upplever skivan.
För varje sång är en egen liten berättelse och det är bara temat – high school – som håller ihop dem.
Det är mjuka rocklåtar, några komiska ensemblenummer och många finstämda ballader.
Mycket material att söka bland för den som vill hitta nya konsertsånger.
Kvalitén på materialet är väldigt skiftande, här finns några riktiga topplåtar men också en hel del klichéfyllda sånger och några riktiga bottennapp.
Jag blir charmad av en del och uttråkad av annat.
Ingen riktig hit men värd att undersöka.
Favvisar:
The Kid Inside, Second Thoughts, Beer, Diary of a Homecoming Queen, Thousands of Trumpets
Kuriosa:
Föreställningen vann en Theatre World Award åt skådespelaren James Widdoes
Pressklipp:
Is There Life After High School? wants to bring back its audience’s teen-age salad days, and in at least one way it succeeds. This musical, which had its much-delayed opening at the Barrymore last night, is an almost perfect simulation of high-school detention hall.
…
One stares at it for two hours with little distraction – not even a fire drill. True, a few members of the audience depart early – a no-no in the detention halls of my experience – but perhaps those lucky souls had brought notes from home.
…
Mr. Kindley apparently wants to duplicate the confessional technique of A Chorus Line – at least one joke from that show recurs here – but because the interchangeable speakers are faceless and their lines are bland, the brief monologues have all the spontaneity and pizazz of Dial-A-Joke.
…
Without any characters to work with, all of the writer’s collaborators are left in the lurch. It’s impossible to design costumes for nonpeople, so the cast of High School must wear nondescript outfits often suggestive of funeral-home attendants. Mr. Beatty’s set, belonging to no particular place, is a dull nowhere land (unenlivened by Beverly Emmons’s lighting) in which platforms occasionally move up and down without reason, unless it’s to prevent the stagehands from falling asleep. The direction, by Robert Nigro, mainly consists of having people walk front and center or, for idle variety’s sake, up and down stairs.
…
Mr. Carnelia may well have talent as a pop tunesmith, if not as a lyricist, but it’s buried by Bruce Coughlin’s colorless electronic arrangements, played by a wan onstage combo that sounds as if it were piped in from a motel cocktail lounge.
– Frank Rich, The New York Times
Videosar:
Beer
The Kid Inside (från en professionell uppsättning i Texas)
Fran and Janie
Second Thoughts
Nothing Really Happened
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera