Dag 133: How to Succeed in Business Without Really Trying

17 Apr

514NjW4pU0L
How to Succeed in Business Without Really Trying (1961), 1417 föreställningar
Baserar mitt omdöme på revivalinspelningen från 2011
Musik & sångtexter: Frank Loesser
Libretto: Abe Burrows, Jack Weinstock & Willie Gilbert baserad på How to Succeed in Business Without Really Trying: The Dastard’s Guide to Fame and Fortune (1952) av Shepherd Mead

Det här är berättelsen om en ung fönsterputsare i New York, vid namn J. Pierrepont Finch,  som med hjälp av och tips från den ovannämnda boken lyckas nästla sig in i ett stort multinationellt företag och ta sig mer eller mindre hela vägen till toppen och kanske längre än så…

Det här är utan tvekan en av mina absoluta favoritmusikaler.
Har älskat musiken ända sen jag första gången hörde den på lp nån gång på sjuttiotalet.
Finns inte en dålig låt, inte en textrad som inte fyller nån funktion eller är kvick, smart och satirisk. För det här är en satirisk föreställning om företagsamhet, ambition och med intriger inom affärsvärlden dragna till sin absurda spets.
Helt makalöst bra.
Har 4 olika versioner av den: originalversionen, filmversionen, revivaln från 1995 med Matthew Broderick och så denna, den senaste versionen med ingen mindre än självaste Harry Potter, Daniel Radcliffe som J. Pierrepont Finch.
De första tre, och speciellt den första, har jag lyssnat på en massa gånger men idag vart det debut för den senaste versionen.
Det första jag kunde konstatera är att det var inte mindre än 32 spår på cd:n, detta innebär att det här nog är den, musikaliskt, mest kompletta av alla utgåvor. Lägger man till några talade spår och dansmusik (som inte finns med på denna) från 95-års upplaga  så har man nog en så ganska heltäckande version av showen.
Till 2011-års upplaga så har man arrat om både musiken och de vokala insatserna. Det märks att man är rätt så influerad av tv-serien Mad Men för det är betydligt mer loungekänsla än brukligt och man har även lagt in lite bossarytmer här och där. Även en Hammondorgel för göra ett litet gästspel. Och det fungerar. Jag kan sakna känslan av en större orkester men det svänger gott om sångerna i alla fall.
De nya vokala-arren gör att flera sånger känns fräscha och ”som nya” för mig. Det var en bonus.
Hur sjunger unge herr  Radcliffe då? Jorå, helt okej. Han har kanske ingen stor sångröst men den funkar i sammanhanget och han slirar inte på tonerna.
På det stora hela så kan jag verkligen rekommendera denna inspelning. Och minst en version av showen måste man ha i sin samling. Originalet är fortfarande bäst men den här är en god tvåa.

Favvisar: ALLT!!!!

Kuriosa:
Föreställningen vann 7 Tony Awards 1962, bl a: Bästa musikal, bästa författare, bästa manliga huvud- och biroll i en musikal och bästa regi.
Loessers musik blev nominerad men vann inte utan det gjorde Richard Rodgers musik till No Strings.
Revivaln 1995 vann en Tony åt Matthew Broderick.
2011 års version vann en Tony åt John Larroquette, han vann även en Drama Desk Award och en Theatre World Award för sin insats som J.B. Biggley.
Även Rose Hemingway vann en Theatre World Award för sin roll som Rosemary Pillkington 2011.

Föreställningen vann ett Pulitzer Prize som årets bästa pjäs 1962. Det är bara 8 musikaler som vunnit det prestigefyllda priset.

Videosar:
Tony Awards 2011 (presenteras av Robert Morse, original J. Pierrepont Finch)
Snuttar från 2011 års revival.
Been a Long Day fr filmen
I Believe In You fr filmen
Brotherhood of Man – H2$ (1995 års version) – Tony Awards

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: