Dag 135: New Girl In Town

19 Apr

71Tq6QsBDRL._SL1416_
New Girl In Town (1957), 431 föreställningar
Musik & sångtexter: Bob Merrill
Libretto: George Abbott, baserad på Eugene O’Neills pjäs Anna Christie

Ven I valse, jumpi dumpi dum

Anna, en tuberkulossjuk  f d prostituerad, flyttar hem till New York för att bo hos sin gamla far efter att ha tillbringat 15 år säljande sin kropp i St. Paul, Minnesota.
Pappan är helt omedveten om sin dotters yrke.
Till en början så tas hon emot med öppna armar av både fadern och alla hans vänner. Hon inleder ett förhållande med en sjöman men håller det hemligt för sin far.
Annas förgångna avslöjas dock av pappans nya fru.
Annas sjömannen mönstrar på ett fartyg och lämnar staden.
Anna känner att hennes chanser till att få leva ett normalt liv är krossade så hon lämnar New York och flyttar till Staten Island där hon blir jordbrukare.
Sjömannen kommer så småningom tillbaka till staden och när han får reda på var Anna befinner sig så far han genast dit och de älskande tu förenas i en kyss.

Det här är en gammal hederlig, härlig musikal musikal, om jag säger så.
En skön blandning av svepande melodier, komiska sånger, valser, smäktande ballader och lite music-hallinspirerade nummer.
Det är ingen stor musikal och innehåller kanske inte några riktiga hits eller standards men den är oerhört njutbart att lyssna på och svengelskan som Annas pappa sjunger på är charmig om så lite konstig.
Väl värd att lyssna igenom.

Favvisar:
Roll Yer Socks Up, On the Farm, It’s Good to Be Alive, Look at ‘Er, Ven I Valse

Kuriosa:
Gwen Verdon som Anna och Thelma Ritter som pappans nya fru fick dela på det årets Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll i en musikal.

Showen fick tre Tony nomineringar till men inga vinster. Bland annat så nominerades Bob Fosses koreografi.

Anna spelades av Gwen Verdon, en av de bästa dansarna Broadway nånsin haft. Problemet med denna show var att Gwen fick visa upp att hon var en bra skådespelerska och sångerska men det fanns inget direkt utrymme för några dansnummer.
För att lösa det problemet så koreograferade Bob Fosse en drömsekvens som hon kunde släppas loss i.
Sekvensen utspelade sig på en bordell och det var Annas mardröm om att åter var tillbaka i sitt gamla yrke. Koreografin var så sensuell och förförisk att polisen i New Haven ansåg det nödvändigt att stänga teatern och tvinga produktionsteamet att lägga ner showen om man inte tog bort numret eller gjorde drastiska bearbetningar av det.
Ändringarna genomfördes och polisen lät showen spela klart sin try out.
När showen sen kom till Boston så ansåg producenterna att den nya versionen också var tvungen att strykas eftersom den framställde Annas förflutna som så otroligt mycket attraktivare än hennes nuvarande livssituation. För att vara säkra på att ingen skulle försök smyga tillbaka snusket så brändes scenografin.
Men när de kom till New York så kom hela bordelldrömsekvensen tillbaka, intakt. Somliga kritiker gillade den och somliga blev förfärade. Men kvar blev den.

Bob Merrill som skrev både musik och sångtexterna är kanske mest känd för sångerna: (How Much Is) That Doggie in the Window? och Mambo Italiano och för att han skrev sångtexterna till musikalen Funny Girl (1964).

Videosar:
Snuttar från Irish Repertory Theatre version av showen
How Much Is That Doggy In The Window med Patti Page
Greta Garbo i Anna Christie (1930), hennes första repliker i en talfilm!
Gwen Verdon original Roxy i Chicago (1975) plus Chita m fl. Bara snuttar och från typ 8 mm, men ändå! Makalöst fynd!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: