Catch Me If You Can (2011), 170 föreställningar
Musik: Marc Shaiman
Sångtexter: Marc Shaiman & Scott Wittman
Libretto: Terrence McNally, baserad på filmen med samma namn från 2002 som i sin tur var baserad på Frank Abagnale, Jr. självbiografi, även den med samma namn.
Frank Abagnale Jr’s osannolika äventyr under det tidiga 60-talet när han lurendrejar och blåser folk på pengar genom att låtsas vara pilot, läkare och advokat – detta utan att ha någon som helst kunskap eller utbildning inom yrkena. Han har nämligen upptäckt att om man bara har självförtroendet och en perfekt sittande kostym eller uniform så är folk beredda att köpa vilken illusion man än vill sälja dem.
Tätt i hälarna har han hela tiden FBI agenten Carl Hanratty som gör sitt bästa för att sätta dit honom.
Musiken är otroligt 60-talsinspirerad. Jag kommer hela tiden att tänka på Las Vegasshower med The Rat Pack och tv-shower från eran och även film och tv-seriemusik. Det är mycket saxofoner och 50-tals inspirerade coola jazztoner. Jag är svag för sånt, så jag kan direkt säga att jag bara älskar det här även om ett par låtar är kanske lite väl lounge-musik-aktiga, på gränsen till hissmusik.
Men här finns också, till min stora förvåning, ett par låtar som är betydligt mer nutida vad gäller stil, rytmer och instrumentering. Det är bra låtar förvisso men de känns helt fel i sammanhanget. Det är liksom som om de var rädda att folk skulle tröttna på 60-talssoundet och därför la in ett par poppigare nummer. Men det känns mest som om dessa låtar kommer från nån helt annan musikal. Och de är bara som ett kort mellanspel innan showen åter går tillbaka till den inledande stilen.
På det stora hela så gillar jag musiken, skarpt. Tycker den är skön, svängig, välskriven och med några riktigt roliga texter här och där.
Me like.
Favvisar:
Live In Living Color, Don’t Break the Rules, Fifty Checks, Jet Set, Little Boy Be a Man
Kuriosa:
Shaiman & Wittmans stora genombrott kom med musikalen Hairspray från 2002, en musikal som även spelades i sverige med Rolf Lassgård i rollen som mamman.
De är också upphovsmännen till den fiktiva Broadway musikalen Bombshell i tv-seriemusikalen SMASH.
Deras nya musikal Charlie and the Chocolate Factory kommer att få sin urpremiär i London nu i sommar.
Terrence McNally, som skrev librettot, har haft en låååång karriär inom teatern. Hans första pjäs hade premiär redan 1964. Bland hans mer kända verk kan nämnas: Frankie and Johnny in the Clair de Lune, Master Class och Love! Valour! Compassion! samt musikalerna Kiss of the Spider Woman, Ragtime och The Full Monty.
Frank Abagnale som musikalen handlar om finns på riktigt. Han har slutat med att lura folk och arbetar numera som konsult och föreläsare på FBI.
Föreställningen fick ett flertal Tony och Drama Desk nomineringar men det var bara Norbert Leo Butz som vann nått. Han fick både en Tony och en Drama Desk Award som Bästa manliga skådespelare i en musikal.
Pressklipp:
Catch Me If You Can is a sheer delight from the poignant and brilliant book by Terrence McNally to the sexy but character-driven choreography by Jerry Mitchell to the perfect sets by David Rockwell to the spot-on costumes by William Ivey Long to Kenneth Posner’s marvelous lighting. It’s all tied together by the superlative direction of Jack O’Brien which is seamless in weaving together drama, comedy, dance, acting, genuine scenes of pathos and casual banter with the audience and orchestra.
– Michael Giltz, The Huffington Post
Catch Me if You Can has been constructed with such care that you imagine its transparent blueprint looming between you and the stage. Though the real-life story that inspired this show (and the 2002 movie of the same title) is full of elaborate deceptions and corkscrew twists, you will never at any point be confused by its theatrical incarnation. Or roused or touched or more than mildly entertained, for about 90 percent of the time.
…
But a tale that follows a continent-spanning pursuit of a chameleon criminal should have, above all things, momentum. And Catch Me mostly just seems to stand in one place, explaining itself.
…
The flashy musical numbers definitely emerge from the plot, just as they are supposed to do in your basic organic musical, but they sometimes have the chalky flavor of audio-visual aids.
– Ben Brantley, The New York Times
The problem, though, doesn’t seem to be the book but the source material. If there is a musical to be made from this tale of a bumbling FBI agent chasing a naively innocent charmer, the creators haven’t found it.
– Steven Suskin, Variety
Videosar:
Från The Tony Awards
En medley av klipp med olika sångnummer
Ett borttaget sångnummer från try-outen i Seattle
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera