Dag 155: Li’l Abner

9 Maj

69a881b0c8a0891d7de1c110.L
Li’l Abner (1956), 693 föreställningar
Musik: Gene De Paul
Sångtexter: Johnny Mercer
Libretto: Norman Panama & Melvin Frank baserad på dagstidningsstrippen Li’l Abner (Knallhatten på svenska) av Al Capp.

Them GOP’s and democrats
Each hates the other one
They’s always criticizing
How the country should be run
But neither tell the public
What the others gone and done
As long as no one knows
Where no one stands
The country’s in the very best of hands

Daisy Mae’s enda önskan är att få gifta sig med Li’l Abner. Hon har bestämt sig för att fånga honom på nästa Sadie Hawkins Day – det är den enda dagen på året då kvinnorna får jaga männen och om de lyckas släpa en man över mållinjen så måste mannen gifta sig med kvinnan. Li’l Abner har inte den mista lust att bli fångad och han brukar klara sig undan Daisy på Sadie Hawkins dagen. Men i år så har Daisy fått en rival i sin jakt på sin drömman, Appassionata von Climax, en kvinna som också bestämt sig för att fånga den muskelöse unge mannen.
Samtidigt med att detta sker så har USA’s regering bestämt sig för att börja göra atombombsexperiment i Dogpatch (byn allt utspelar sig i), detta för att inget viktigt eller av historiskt värde nånsin har skett där.
Männen i byn utsätts för vetenskapliga experiment som förvandlar dem till snyggingar men med en biverkning: de blir helt ointresserade av det motsatta könet.
Kvinnorna klagar, de vill ha tillbaka sina män som de var förut: fula och skrangliga men potenta.
Man upptäcker så småningom att det visst har skett något viktigt i Dogpatch. Byn grundades nämligen av Jubilation T. Cornpone inbördeskrigets fegaste, klumpigaste och klantigaste officer, en man med fler felbedömningar på sitt samvete än alla andra officerare tillsammans (och vi pratar nu om både syd- och nordstatsarméerna). Eftersom staden nu har historiskt värde så är den inte längre Amerikas mest värdelösa område och därför så kommer den inte att atombombas.
Jubel och Sadie Hawkinsdagen kan genomföras som tänkt.
Daisy Mae gifter sig med sin Li’l Abner.

Al Capps serie var en stor favorit hos mig när jag var yngre. Hysteriska intriger, social satir (även om jag inte fattade så mycket av det när jag var liten), storbystade kvinnor och vrak till män och alla med fantastiska namn som Stupefyin’ Jones (kvinnan som är så vacker att män inte kan tänka längre när de ser henne utan förvandlas till korkade dreglande töntar), Earthquake McGoon, Mayor Dawgmeat, Moonbeam McSwine och naturligtvis kvinnan med det bästa serienamnet ever Appassionata von Climax.
Alla finns de med i denna musikal och även satiren fick plats så här delas det ut rallarsvingar både mot politiker, affärsmän, bankväsendet och vetenskapsmän. Ingen kommer undan.
Musiken speglar delvis miljön (vi pratar hillbillyland dvs södra delen av bergskedjan Appalacherna), så här finns lite fiol, banjo och countrykänsla men naturligtvis Broadways version av sån musik. Och så finns här massor av riktigt härlig showmusik och några grymma ballader.
Det är ingen klockren samling sånger men här finns mycket att glädja sig åt och det är stor variation på musiken så den blir aldrig tråkig eller förutsägbar.
Texterna är väldigt humoristiska och ett par riktigt satiriska och småelaka sånger finns här också. Sånger som kanske känns lite gamla nu vad gäller innehåll men en del av ämnena de tar upp är fortfarande, tyvärr, ganska aktuella. Se bara versen högst upp som kommer från The Country’s In The Very Best Of Hands.
En riktig bonus på denna cd är att man får med The Sadie Hawkins Ballet plus ett par sånger som ströks innan premiären.
En ojämn men kul liten show som  fick en ”serie-aktig” filmversion 1959.  Filmen höll sig ganska så nära scenversionen. Även de flesta från Broadwayshowen var med i filmen vilket var väldigt ovanligt. Så där finns en chans att åtminstone få en uppfattning om hur showen kan ha sett ut på scen.

Favvisar:
If I Had My Druthers, Oh, Happy Day, I’m Past My Prime, Namely You, Jubilation T. Cornpone

Kuriosa:
Showen vann två Tony Awards: bästa koreografi och bästa kvinnliga biroll.
Den vann även två Theatre World Awards.

Pressklipp:
If everyone in Li’l Abner were as talented as Michael Kidd, everything would be as brilliant as the ballets, and probably the world would be gayer, too. But it is difficult to make a fluent musical romance out of some characters who may have hearts of gold but are not very bright in the upper story.

(the book did) not have the lightness, simplicity, and speed of the Dogpatch folks. … Mr. Kidd has caught the spirit of Dogpatch civilization brilliantly enough to suggest that ballet is a more suitable medium than words for animating Al Capp’s cartoon drawings.
– Brooks Atkinson, The New York Times

Those aren’t real Dogpatch people stompin’ and whompin’ and cavortin’ across that stage. Those are (sob!) Broadway actors done up in funny looking costumes.
– Tom Donnelly of the New York World-Telegram & Sun

…while I think Li’l Abner is often guilty of questionable taste, it is sure to be a great big hit. Li’l Abner is bountiful, lively and tuneful. We won’t all agree with its taste or its tenets, but it is a cinch to be with us for many a Dogpatch moon.
– John McClain, Journal-American

It’s all done with zip and zingo, and I guess you could say the show was a rip-snorting, ring-tailed roarer, all right.
– Walter Kerr, Herald Tribune

Videosar:
Namely You
The Country’s In the Very Best of Hands
Jubilation T Cornpone
I’m Past My Prime
Li’l Abner trailer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: