Man Of La Mancha (1965), 2328 föreställningar
Musik: Mitch Leigh
Sångtexter: Joe Darion
Libretto: Dale Wasserman, baserad på manuset till tv-filmen I, Don Quixote av Dale Wasserman i sin tur baserad på romanen Den snillrike riddaren Don Quixote av La Mancha (del 1 publicerades 1605 och del 2 1615) av Miguel de Cervantes.
Den här musikalen består av en pjäs i pjäsen.
Ramberättelsen är att Miguel de Cervantes har hamnat i fängelse och väntar på att föras inför den spanska inkvisitionen.
De andra fångarna håller en låtsasrättegång där de ska avgöra om Miguel ska få behålla sina tillhörigheter eller om de ska distribueras mellan de övriga intagna.
Miguel ber att som sitt försvar få berätta historien om riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quixote de la Mancha, för dem.
Det leder till att Miguel med hjälp av fångarna spelar upp hela berättelsen i fängelsehålan och detta tar upp huvuddelen av showen.
När Miguel har avslutat historien så bestämmer sig fångarna för att han får behålla sina ägodelar. Då ropas Miguels namn upp och han lämnar hålan för att möta inkvisitionen.
Slut.
Sporrad av hur mycket jag gillat de revivalinspelningar jag lyssnat på av andra gamla favvismusikaler den senaste tiden, så såg jag verkligen fram emot att höra den här.
Jisses, vad jag blev besviken, för det här var inte bra. Inte alls.
Det första jag slås av är tempot på musiken. I de flesta revivalinspelningar jag hört på sistone så har jag lagt märke till att de ofta höjt tempot på musiken en aning och det har medfört att även gamla musikaler kan kännas lite fräschare och modernare. I det här fallet så har man inte höjt tempot – man har sänkt det. Och det mår den inte bra av. Flera låtar segar sig fram och mycket av spänsten och det spanska temperamentet, som faktiskt finns där i originalet, går förlorad.
Inte blir den hjälpt av sångarinsatserna heller.
Brian Stokes Mitchell, som spelar dubbelrollen Cervantes/Don Quixote, har en mörk barytonröst som är helt fantastisk, vacker, dynamisk och av ett slag som man kan lyssna på i timmar. Jag har verkligen gillat honom i Ragtime och 1999-års revival av Kiss Me, Kate och trodde han skulle vara perfekt i den här rollen men så är icke fallet. Han är hemsk här. Han sjunger inte bara tydligt, han är övertydlig (varenda sta-vel-se betonas) och till det kan man lägga att han verkligen ”spelar” rollen. Hans insats känns så fel, den är krystad och totalt död rent emotionellt. Det är plågsamt att lyssna på honom.
Det värsta är att alla andra på plattan går åt samma håll. Här finns många svaga röster som försöker kompensera sina tonala brister med att spela desto större och bredare. Det är som att lyssna på en amatörinspelning av showen där alla försöker visa vilka duktiga skådespelare de är. Och styckets Dulcinea… Ja, inte finns det nån glöd eller passion att hämta från henne inte.
Nä, den här kan ni skippa. Ja, inte musikalen alltså, för den är bra, utan bara denna version av den. Vill ni höra Man Of La Mancha så gå till originalcasten från 1965, alla på den är perfekta i sina roller, sånginsatserna är starka, röstskådespeleriet fyllt av temperament och humor, musiken har passion och glöd och hela plattan är en fröjd att lyssna på. Det är en bra inspelning av en bra musikal.
Favvisar:
Man Of La Mancha (I, Don Quixote), I’m Only Thinking Of Him, Little Bird, Little Bird, Aldonza, A Little Gossip
Kuriosa:
Musikalen vann 5 Tony Awards 1966: Bästa musikal, bästa manliga huvudroll, bästa regi, bästa partitur och bästa scenografi.
Videosar:
The Impossible Dream från Tony Awards Galan 2003
Richard Kiley framför The Impossible Dream från 1971 års Tonys
I’m Only Thinking of Him
I, Don Quixote från filmversionen 1972
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera