Dag 174: The Addams Family

28 Maj

61CaBU39sJL
The Addams Family (2010), 725 föreställningar
Musik & sångtexter: Andrew Lippa
Libretto: Marshall Brickman & Rick Elice baserad på skämtteckningarna av Charles Addams

Wednesday Addams, den ultimata gothflickan och dotter till Gomez och Morticia Addams, har gått och blivit kär i en vanlig, söt och smart pojke från en ”respektabel familj. Hon vill nu bjuda in honom och hans familj på middag i det Addamska hemmet.
Hon bönfaller alla i familjen att för en enda kväll försöka uppträda ”naturligt” och ”normalt”.
Men det som anses som normalt i detta hushåll kan nog ses som ganska onaturligt för folk utifrån och trots att Gomez, Morticia och de andra gör sitt bästa för att vara ”vanliga” så utbryter det naturligtvis kaos.
Men vad annat hade man väntat sig med en betjänt som Lurch, en hjälpande hand som The Thing, en förälskad bläckfisk, farbror Fester och ett stort antal levande, döda och levande döda förfäder och släktingar.

Rent musikaliskt tycker jag det här är både roligt och bra.
Intrigen verkar lite i tunnaste laget men det spelar ju ingen roll när man bara lyssnar på musiken.
Andrew Lippa har skapat en samling sånger som både luktar Addams och samtidigt är väldigt Broadwayska.
Musiken är överlag väldigt bouncy och glad och texterna småkul och lite ”konstiga” och det är väl som det ska, fast de hade gärna fått vara ännu lite ”sjukare” för min del. Har ju alltid gillat just det bisarra/morbida som naturlig vardag i den Addamska världen.
Mina favorittolkare av Gomez och Morticia är utan tvekan Raul Julia och Angelica Houston som gestaltade dem i ett antal filmer. Nathan Lane och Bebe Neuwirth i rollerna är okej men inte mycket mer. Nathans dialekt är både här och där och överallt och det enda konstanta med den är att den inte är det. Men han har mycket charm ändå och han fungerar bra som röstskådespelare. Bebe’s röst däremot är så wobbly, läckande och har ett sånt hysteriskt vibrato att man knappt hör vad hon sjunger (undrar om hennes stämband nånsin möts) och det gör att hon låter gammal, ja rent uråldig och inte det minsta sexig.
Krysta Rodriguez och Kevin Chamberlin som Wednesday respektive Uncle Fester är däremot klockrena.
Det finns en up beat känsla över hela plattan och musiken är väldigt varierad, så jag kan lugnt rekommendera den till folk. Inget mästerverk och utan nån riktigt saftig hitsång men definitivt kul för stunden.

Favvisar:
When You’re An Addams, One Normal Night, Full Disclosure, Death Is Just Around The Corner, Let’s Not Talk About Anything Else But Love

Kuriosa:
När showen hade sin try out i Chicago så fick den generellt ganska så dålig kritik så man beslöt sig för att göra stora om- och bearbetningar av stycket innan den fick sin Broadway premiär.
Fyra sånger byttes ut och ett halvdussin blev ordentligt bearbetade. Även manuset fick sig en ordentlig genomgång.
Efter att den spelats färdigt på Broadway så har showen varit på turné över hela USA.
Turnéversionen är väldigt olik showen som gick på Broadway. Återigen så har ett antal sånger bytts ut och man har även gjort ordentliga ändringar i manuset igen.
Vilken av de tre versionerna (try out, Broadway eller turné) som är den som för närvarande spelas i Sverige vet jag inte. Vilket ju ger mig en anledning att åka och kolla efter i Göteborg i höst. Yay!
Fast nu vet jag. Tog mig en spontan snabbtripp ner till Linköping och såg en av de sista föreställningarna av ÖstgötaTeaterns version och de körde turnéversionen. Så nu vet ni det!

Föreställningen vann både en Drama Desk Award och en Outer Critics Circle Award för bästa scenografi.
Nathan Lane och Bebe Neuwirth fick varsin Drama League Award.

Pressklipp:
A glitzy-gloomy musical in which the quick and the dead are equally full of character, especially the chorus of ancestors that exhibits wonderful esprit de corpse.
– John Simon, The Bloomberg News

A tepid goulash of vaudeville song-and-dance routines, Borscht Belt jokes, stingless sitcom zingers and homey romantic plotlines.
– Ben Brantley, The New York Times

If you’re a New Yorker with children, or if you’re bringing the family to Manhattan this summer, you’ll have to go to The Addams Family. It won’t kill you. You’ll laugh a lot, though never during the unmemorable songs, which are supposed to be funny but aren’t. You’re more than likely to spend a considerable part of the evening wondering how much the set cost. And as you depart the theater, you’ll probably catch yourself wondering whether it was really, truly worth it to take your kids to a goodish musical whose tickets are so expensive that you can buy an iPad for less than the price of four orchestra seats.
– Terry Teachout, Wall Street Journal

If you want to know why musical comedy is such a difficult art form to master, a prime example is now on display at Broadway’s Lunt-Fontanne Theatre where The Addams Family has fitfully burst into story and song. In attempting to give Charles Addams’ macabre characters a life beyond the brilliant single-panel cartoons that appeared for years in The New Yorker, the creators of this schizophrenic musical have made them more audience friendly. But in a perverse way, they’re not as much fun.
– Michael Kuchwara, Associated Press

Videosar:
The Addams Family Musical (national tour versionen) – Trailer
When You’re An Addams
Clandango (inledningsnumret under try out-en i Chicago, det ströks och ersattes av When You’re An Addams)
One Normal Night
Tango de Amor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: