Dag 178: Movin’ Out

1 Jun

51NwBfjrxFL
Movin’ Out (2002), 1303 föreställningar
Musik & sångtexter: Billy Joel
Skapad och koreograferad av Twyla Tharp

Kring millennieskiftet så dök det upp ett flertal väldigt dansdrivna musikaler på Broadway. I flera fall så borde de kanske mer kallats för baletter än musikaler, men eftersom Tony Awards juryn nominerade dem i klassen Årets Bästa Musikal så får de räknas dit.
Detta är en av dem.

Här har koreografen Twyla Tharp tagit drygt 2 dussin Billy Joel sånger och utifrån dem skapat en berättelse om 5 vänner (3 män och 2 kvinnor) och vi får följa dem från det att de tar sin slutexamen på high school på sextiotalet, via Vietnamkriget – där en av männen dör –  till återföreningen av de kvarvarande fyra på sjuttiotalet. Under denna tid så  hittar eller förlorar de den stora kärleken, överlever drogmissbruk och alla försöker, på sina egna sätt, att läka de både fysiska och psykiska sår som kriget lämnat dem med.

Att det här inte är en musikal i vanlig mening blir extra tydligt då ingen av dansarna sjunger sångerna och knappt några repliker förekommer. Alla sånger framförs av ett band och en pianist/vokalist (Michael Cavanaugh, som sjunger alla sångerna och har en väldigt bra pipa) som är placerade ovanför scenen. På scenen gestaltar sen dansarna  sångernas texter och innehåll.
Man skulle kunna kalla det för en slags rock eller jukeboxballet.

Det är lite svårt att bedöma en sån här platta på egna meriter då det i huvudsak känns som coverinspelningar gjorda av ett skickligt coverband. Men som sådant så håller det väldigt hög klass och det svänger gott om de flesta spåren.
Jag gillar Billy Joels musik och många låtar väcker minnen hos mig. Så på det stora hela gillar jag det här.
Visst, Billy’s originalinspelningar är i de flesta fallen vida överlägsna dessa versioner, men flera klarar ändå jämförelsen förvånansvärt bra.
De nya arren och bearbetningarna gör att flera av sångerna känns ”nya” och fräscha. Bara i ett fall tycker jag de har misslyckats totalt och det är en förfärlig dekonstruerad version av We Didn’t Start The Fire.
Om man gillar 70/80/90-tals pop med influenser från det tidiga 60-talet, så är det här ingen dum platta att slänga på.
Jag blir i alla fall ganska glad och uppåt av den och det är väl inte det sämsta.

Favvisar:
The River Of Dreams / Keeping The Faith / Only The Good Die Young, Angry Young Man, The Stranger, Big Man On Mulberry Street, Just The Way You Are

Kuriosa:
Showen vann två Tony Awards 2003: bästa koreografi och bästa orkestreringar
Den vann också en Drama Desk Award för bästa koreografi
Och huvudrollsdansaren vann en Theatre World Award

Pressklipp:
There’s a plot synopsis provided in the Playbill, and for good reason – with almost no spoken dialogue, the characters and story can occasionally be a challenge to follow. Tharp’s dancing is always expressive, but usually in too general a way to really differentiate the characters or their relationships to each other. In the first act, especially, Tharp just doesn’t devote quite enough time to giving each character a personality of his or her own.
The dancers’ personalities do emerge over the course of the evening as they gain more solo time, and when it does come, it’s difficult to not wish it had happened sooner. There are a few good moments – the funeral scene near the end of the first act, Selya’s lengthy dances of hurt and angst in the second act, and a flashback showing the horrors of Vietnam – but many of the rest of the dances, exuberant as they are, seldom engage the audience emotionally on their own.
– Matthew Murray, Talkin’ Broadway

The results can border on sensory overload. In one scene, principal dancers — among them the spectacularly athletic John Selya and Keith Roberts — interact as others masquerade as soldiers and cheerleaders, and the effect is more dizzying than dazzling.

And hey, at least you’ll leave the theater humming. How often can you say that at a new musical?
– Elysa Gardner, USA Today

Up to the show’s finale, you’re unlikely to feel any overwhelming urge to tap your feet or shimmy your shoulders.
This is because Ms. Tharp has created numbers that, at their best, internalize the score. Each principal performer seems to have his or her own special dialogue with the songs; the dances become shaded personality sketches, expressing individual reactions to mass-marketed music.
It helps that the characters in the show, which is set in Mr. Joel’s native Long Island, are just the sort of people who would grow up listening to and identifying with Billy Joel songs. They are less rebellious, less hip precursors to the New Jersey kids who would latch on to Bruce Springsteen.
Ms. Tharp honors the hopeful squareness of her characters’ youths and the self-destructive, masochistic streak that runs through Mr. Joel’s ballads of disappointment in adulthood. Throughout, she makes wonderfully elegant use of their uncool klutziness. You can imagine yourself becoming these characters in a way that the idealized sophistication of Astaire and Rogers, say, does not allow.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
The River Of Dreams medley från The Tony Awards
Movin’ Out (Anthony’s Song)
Goodnight Saigon
Shameless

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: