Dag 183: Triumph Of Love

6 Jun

Triumph Of Love
Triumph Of Love (1997), 85 föreställningar
Musik: Jeffrey Stock  + Van Dyke Parks skrev sången Mr Right och Michael Kosarin skrev sången Have A Little Faith
Sångtexter: Susan Birkenhead
Libretto: James Magruder baserad  på Pierre de Marivaux commedia dell’arte pjäs Le Triomphe de l’Amour från 1732

Prinsessan Leonide av Sparta har blivit hopplöst förälskad i Agis, en ganska korkad men oerhört vacker man och dessutom den rättmätige arvtagaren till riket hon styr.
Agis blir undervisad på en stor egendom av sin farbror Hermocrates och hans syster Hesione, bägge berömda filosofer.
Leonide bestämmer sig för att nästla sig in där.
För att inte väcka misstankar om vem hon egentligen är så klär hon ut sig till en ung man vid namn Phocion.
Agis fattar dock misstankar och då berättar hon för honom att hon egentligen heter Cecile, är en dam av börd som flytt undan från ett tvångsgifte med en äcklig äldre man.
Även Hermocrates ser igenom hennes förklädnad men till honom säger hon att hon heter Aspasie och att hon klätt ut sig för att få en möjlighet att studera för honom ”världens främsta filosof”. För att undvikas att kastas ut så låtsas hon dessutom att hon är passionerat förälskad i honom.
Hesione i sin tur blir helt betuttad i den unge pojken (vi pratar om den förklädda prinsessan nu bara så ni hänger med i alla olika identiteter). När han/hon ser hur sårbar och förtryckt Hesione är så bestämmer sig han/hon för att uppvakta henne.
Leonide lyckas trassla till det mer och mer för sig och det medför att hon till sist tvingas byta identitet, kön och personlighet var och varannan minut, ibland måste hon till och med spela två av sina roller samtidigt…

Det här är en musikal fylld av vacker, dramatisk och rolig musik.
Den spretar dock väldigt mycket åt olika håll: det är lite Sondheim-influenser, lite 30-tals jazz, några dramatiska popballader och ett par stilar till. Detta medför att jag har lite svårt att få ordentligt grepp om showen. Men jag gillar mycket av det jag hör.
En sak är säker, det här är riktigt teatrala sånger. Flera av dem innehåller stora dramatiska skeenden, viktig information eller plötsliga intrigvändningar, så man bör verkligen lyssna på texterna – som är rätt så bra, dessutom. Men det medför också att det inte direkt finns några trallvänliga eller catch-iga låtar här, så denna platta mår bäst av ett aktivt lyssnande. Vilket denna cd också uppmuntrar till då många av de medverkande är otroligt duktiga röstaktörer förutom att de sjunger bra.
F. Murray Abraham (mannen som vann en Oscar 1985 för sin roll som Salieri i filmen Amadeus) visar att han har en liten men mycket behaglig röst.
Broadwaylegenden Betty Buckley är i bra vokalform och här har hennes vibrato ännu inte tagit överhanden som den tyvärr gör allt som oftast nuförtiden.
Bäst är dock Susan Egan som Leonide. Denna sångerska har en väldigt speciell röst som gör att man känner igen henne direkt. Hon är inte bara ypperlig rent vokalt utan hon har dessutom en komisk tajming utöver det vanliga och en fantastisk förmåga att verkligen berätta nått med texten i sina sånger. Makalöst bra är hon!
Känner att de tre genomlyssningar jag hunnit med idag inte riktigt har räckt till, den här måste jag nog lyssna ett par gånger till på. Det är ett rätt så bra betyg tycker jag. Absolut värd att leta upp.

Favvisar:
Anything, Serenity, The Bond That Can’t Be Broken, Mr. Right, Henchmen Are Forgotten, Have A Little Faith

Pressklipp:
You may want to carry earplugs if you go to the Royale Theater to see Triumph of Love, the new, modestly scaled musical adaptation of Pierre Carlet de Chamblain de Marivaux’s 18th-century French comedy. The seven cast members have been so miked that even a whisper could be pumped up to reach every cranny in Yankee Stadium.

The sound problem is not the only thing wrong with Triumph of Love, but it typifies the heavy-handedness of a production that held out so much promise when it was initially announced.

Triumph of Love has the manner of something put together by academics trying desperately to kick up their heels when their shoes are made of cement. As written, directed and (for the most part) played, the show is jokey instead of witty, busy without being frantic or funny.

She (Heidi Ettinger, the scenic designer*) also did the gorgeous gold curtain that, before the show begins, hangs down to the stage, spilling into the orchestra pit in what look to be great, heavy folds. Its suggestion of conspicuous consumption doesn’t have much to do with the show, but the display intrigues. It is an image of elegant indolence, like the sight of a beautiful woman casually dragging a priceless sable coat across the floor at Maxim’s. When the curtain rises, everything that follows is an anticlimax.
– Vincent Canby, The New York Times           *mitt tillägg

Videosar:
Anything
Serenity
You May Call Me Phocion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: