Dag 188: Irene

11 Jun

cacb8bacd7a07bf25d1c6110.LIrene (1976 London Revival)
Irene (1919), 675 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningarna av 1973 års Broadway revival (594 föreställningar) och London revivaln från 1976 (974 föreställningar).
Musik: Harry Tierney (+Wally Harper, Fred Fisher, Charles Gaynor 0 James Monaco för revivalversionerna)
Sångtexter: Joseph McCarthy (+  Jack Lloyd, Otis Clements & Charles Gaynor för revivalversionerna)
Libretto: James Montgomery baserad på hans pjäs Irene O’Dare (+ Hugh Wheeler & Joseph Stein för revivalversionerna)

Originalets handling:
Irene är en irländsk flicka som arbetar som assistent till en tapetserare. Hon skickas en dag till ett flott hus på Long Island för att där stoppa om ett antal kuddar.
Hon blir förälskad i Donald, den rike sonen i huset.
En manlig modeskapare med namnet Madame Lucy låter Irene låtsas vara en societetsflicka för att på så sätt hjälpa honom att marknadsföra sina kläder. I sin ”förklädnad” lyckas hon charma hela den lokala överklassen och det leder till att hon kan gifta sig med Donald.

Revivalns handling:
Irene är en hårt arbetande men ödmjuk flicka som driver en musikaffär tillsammans med sin mamma. Irene skickas till Long Island för att stämma pianot hos den unge rikemanssonen Donald.
Irene blir genast förälskad i honom och han i henne.
Donalds odugling till kusin, Ozzie, vill etablera sig i modebranchen och har anlitat en oerhört affekterad vän som låtsas vara en fransk modeskapare vid namn Madame Lucy.
Irene och hennes tre vänninor anlitas som modeller. Irene ska dessutom låtsas vara Contessa Ireeni O’Dahrey. Denna ”grevinna” berättar för alla på visningen att hon alltid åker till New York bara för att handla Madame Lucy’s klänningar. Detta uttalande gör att det nya modehuset blir en omedelbar succé.
Donald vill att Irene ska fortsätta låtsas vara grevinnan men det vill inte hon. I tron att han bara kan älska henne så länge hon låtsas vara fin så lämnar hon Long Island och åker hem till New York. Donald inser då att han faktiskt älskar Irene för den hon är och han åker efter henne, han förklarar sin kärlek för henne och de faller varandra i armarna och brister ut i sång.
Under tiden har Irene’s mamma upptäckt att Madame Lucy i själva verket är hennes ungdomsförälskelse Liam O’Dougherty och det visar sig att de fortfarande har känslor för varandra och även de brister ut i sång.

Som ni ser på sammanfattningarna ovan så har man bearbetat originalet rätt så ordentligt inför revivaln.
Det samma gäller musiken. Endast fem av originalets sånger har behållits, resten är sånger av andra kompositörer som var populära kring åren som Irene skrevs och så ett par låtar som är helt nyskrivna för denna version. Så det finns inte så mycket  kvar av originalet förutom namnen på rollerna och hit-sången Alice Blue Gown.
Jag upptäckte att jag dessutom hade två olika versioner av revivaln, dels London versionen från 1976 på lp och så en cd-version av Broadwayrevivaln.
Jag kan genast konstatera att Londonversionen är att föredra, den är glad, fartfylld och fylld av en nostalgisk energi som gör att min fot stampar takten mest hela tiden. Sånginsatserna är starka, roliga och precis lagom teatrala för att göra denna inspelning ”levande”.
Broadwayversionen har visserligen Debbie Reynolds och det är ju kul men hela plattan känns trött, mossig och otroligt oinspirerad och sånginsatserna är tråkiga och sövande slätstrukna. När jag lyssnar på den förstår jag varför jag aldrig givit showen en chans för jag blir uttråkad redan efter andra låten.
Londonversionen är det däremot inget problem att ta sig igenom och den kommer att slängas på skivspelaren igen, det är jag säker på. Här känns det som att jag upptäckt en liten pärla.
Så vill man höra lite hits från det sena 1910-talet samt få en dos tidig 20-tals nostalgi så är den här showen inte den sämsta att satsa på.

Favvisar:
What Do You Want to Make Those Eyes at Me For?, The World Must be Bigger Than an Avenue, Alice Blue Gown, An Irish Girl, Irene

Kuriosa:
Den här showen hade lite problem innan den anlände till Broadway.
Till att börja med hade man valt den kände shakespeareskådespelaren Sir John Gielgud till regissör. Han hade aldrig regisserat en musikal tidigare. När en reporter frågade honom om varför han valt att debutera med Irene så svarade han glatt: Varför inte?
Try outen i Toronto möttes av dåliga recensioner.
Inte blev situationen bättre när Debbie efter ett par veckor fick problem med rösten. Den 11:e december kunde hon varken tala eller sjunga längre. Man ville därför ställa in den dagens föreställning. Men föreställningen var utsåld och teaterledningen krävde att den genomfördes. 
Så man kompromissade: Debbie agerade och dansade sin roll på scenen medan regissören Gielgud, stående vid ena sidan av scenen, läste hennes repliker och framförde hennes sånger. Publiken uppskattade dock inte denna lösning och de blev mer och mer aggressiva ju längre kvällen fortskred. När deras protester till slut blev för högljudda så gick Debbie fram till scenkanten och kraxade fram: I don’t have to be here. I could be at home with my seven maids.
Ridå.
Nästa stop på vägen var Philadelphia och där fick de ännu sämre recensioner.
Både manuset och Gielguds stela och teatrala regi kritiserades och man bestämde att det var dags att göra drastiska förändringar. En ny manusförfattare kallades in, Gielgud fick sparken och regissören Gower Champion (känd för bl a Hello, Dolly) tog över i ett försök att rädda showen. Han föreslog att det i programmet skulle stå: Salvaged by Gower Champion.
I sin tredje try out stad, Washington, så såg president Nixon föreställningen och hans uttalande* om att han trodde att showen skulle bli en stor hit gjorde att biljettförsäljningen tog fart på Broadway.
Kostnaderna för ny manusförfattare, regissör, skådespelare (ja, även ett par av dem byttes ut på vägen) och annat gjorde att showen kom att ha haft produktionskostnader på över 1,5 miljoner dollar redan vid sin premiär. Så trots att den spelade för utsålda hus i 594 föreställningar så slutade det med en förlust på $900 000.

Showen var Debbie Reynolds Broadway debut.
Hennes dotter fanns med som en av ”debutanterna” i föreställningen. Idag så är det nog nästan fler som känner till henne än mamman för dotterns namn är Carrie Fisher och hon slog igenom med dunder och brak som Prinsessan Leia i den första Star Wars trilogin (dvs del IV – VI).

Showen vann en Tony Award för bästa manliga biroll.
Debbie fick en Outer Critics Circle Award
Den vann också en Theatre World Award

* Irene was a great show. I think this will be a big hit in New York, perhaps not with the New Yorkers, but with the out-of-towners. I don’t want to get into the business of criticizing some of the new art, but these days it is very difficult to find a movie or play you really want to take your family to.
People are getting tired of all that way-out stuff.
Irene has a lot of fun in it. This is one the whole family can enjoy.
Debbie Reynolds is just a superstar. In the movies she was rather tight, but this time she showed real range. She’s a fine actress and a fine dancer.
I’ve never seen a show before with three dance numbers that were real showstoppers.
I should say I’ve seen Irene before, but I’m not really quite that old.
– Richard M. Nixon

Pressklipp:
If you are going to revive a 1919 musical, you can, decently, do one of two things: (a) you can revive a 1919 musical; or (b) you can create something that looks like, sounds like, moves like, feels like everybody’s idea of a 1919 musical. The real thing or consistent pastiche. But not a stylistic botch that embraces everything from new book that is exactly as unfunny as the old one would probably have been, a melange of songs that includes a few from Irene and quite a few from later or even entirely contemporary sources, orchestrations that are steadfastly of the late twenties or early thirties if they are steadfastly anything at all, and a great deal of paint slapped on portals and backdrops that do not so much suggest the stage decor of a period as they do the remains of a sidewalk art show in the Village after all of the best primitives have gone.

(Om Debbie)…The girl is accomplished. I think she can do anything – except face us and hold us by contact.
– Walter Kerr, Times



Irene is to the idea of theatre what processed cheese is to the idea of food, what Disneyland is to the idea of amusement parks, what Muzak is to the idea of music, what Richard M. Nixon is to the idea of presidency, and it is hardly surprising that (a) he liked it and (b) made a point of publicizing the fact.

I wouldn’t be surprised if, at the end of every performance, the actors were plugged out, disassembled and put into little boxes for storage until the next day. Irene is a period motel, pridelessly made, bought and paid for with devalued currency. There is no style to it, no purpose, no human energy. It is simply manufactured.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Debbie Reynolds You Made Me Love You
The Street Car Company is doing Irene

Ljudis:
Alice Blue Gown (1920)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: