Dag 217: Grand Hotel

10 Jul

c57e024128a0fcda3ecce010.L
Grand Hotel (1989), 1017 föreställningar
Musik & sångtexter: Robert Wright, George Forrest & Maury Yeston
Libretto: Luther Davies (med lite hjälp från Peter Stone) baserad på romanen Menschen im Hotel från 1929 av Vicki Baum som hon senare samma år dramatiserade för teatern. Så småningom förvandlades den amerikanska versionen av pjäsen till den klassiska Oscarsvinnande filmen Grand Hotel (1932).

Året är 1928, världen är mellan två krig och börsen stiger som aldrig förr.
Platsen är Grand Hotel i Berlin.
Hotellet är själva navet i denna berättelse som utspelar sig under en helg. Vi får följa några av de gäster som kommer dit.
Här hittar vi den åldrande ballerinan som är på sin avskedsturné och söker efter kärlek. Och hennes assistent som önskar att hon vore mer än bara assistent.
Här finns en charmig ung men luspank Baron som inte tvekar att stjäla för att kunna upprätthålla sin fasad och som kanske hittar kärleken i den åldrande ballerinan.
Vi har den döende bokhållaren som tagit ut alla sina sparpengar från banken för att kunna tillbringa sina sista dagar i lyx.
En ung sekreterare som som drömmer om att åka till Hollywood för att bli filmstjärna.
Deras och ett antal andra rollfigurers öden kommer att flätas samman. Det kommer att leda till lycka för några, till fängelse för andra och för en så kommer det att leda till döden.
En morfinberoende läkare som bor på hotellet iakttar, kommenterar och agerar ciceron för publiken.

Jag har ett litet kluvet förhållande till den här showens musik.
Å ena sidan finns här låtar som jag tycker är makalöst svängiga, gripande och njutbara. Men å andra sidan finns här också väldigt tråkiga och långa sånger som det är en plåga att ta sig igenom. Mycket av musiken kan också kännas repetitiv och ganska så planlös, den liksom bara pågår.
Så det här är en platta som jag kommer att plocka ut mina favvisar ifrån och skippa resten när jag sätter på den nästa gång.
Det är två olika kompositörer som ligger bakom verket och det kan nog bidra till den lite schizofrena känslan.
Jag har förstått att showen, som var i en akt, var ett otroligt genomarbetat och läckert verk där Tommy Tune (koreograf, regissör) på en så gott som tom scen hade koreograferat ihop rörelser, dans, musik, sånger, dialog, scenbyten etc till en i det närmaste sömlös helhet. Hotellets foajé med dess roterande dörr hade en central plats, i övrigt så förkom knappt nån scenografi eller rekvisita, om ni ser på snutten från Tony galan så ser ni att de inte har glas i sina händer exempelvis.
Även castinspelningen hänger ihop bra, för tack vara läkarens små cyniska kommentarer så kan man hänga med hjälpligt i handlingen. Men det räcker inte. Jag faller ändå inte riktigt för det här.

Favvisar:
Maybe my baby loves me, Who couldn’t dance with you?, I want to go to Hollywood, Bonjour amour, We’ll take a glass together, Roses at the station

Kuriosa:
Den här showen startade sitt liv 1958, då under namnet At The Grand. Upphovsmännen var Davis, Wright och Forrest, dessa herrar hade haft en mega hit på Broadway 1953 med musikalen Kismet (i vilken all musik var baserad på kompositören Alexander Borodins verk) och nu skulle de upprepa framgången.
De började med att göra stora förändringar i pjäsens manus. Till exempel så flyttades handlingen från 20-talets Berlin till 50-talets Rom.
Eftersom de lyckats engagera Hollywoodstjärnan Paul Muni att medverka så förvandlade de hans tänkta roll som den döende bokhållaren till att han istället blev en hotellanställd som lyckas smygbo på hotellet och lever lyxliv i hemlighet. Och från att ha varit en biroll så utökade man den till att bli huvudrollen.
Problem uppstod på try-outturnén när Paul bestämde sig för att han inte ville vara med i produktionen längre och vägrade att förlänga sitt kontrakt.
Utan sin stjärna bestämde sig producenterna för att lägga ner showen innan den anlände till Broadway.

Närmare trettio år senare så tog alltså den flerfaldigt prisbelönade och rosade koreografen/regissören Tommy Tune sig ann verket.
Han var dock inte riktigt nöjd med materialet så han anlitade sin kompis Maury Yeston (Nine, Titanic m fl) att komma och skriva lite nya låtar samt bearbeta originalsångerna. Resultatet är att hälften av sångerna kommer från 1958 års show och hälften är nyskrivna.
Tommy var inte heller nöjd med librettot så han bad Peter Stone (1776, Woman Of The Year, Titanic m fl musikaler) att pilla lite. Peter tog dock inte nån kred för sitt arbete.
Allt detta pillande gjorde originalets upphovsmän väldigt upprörda och de klagade högljutt. Resultatet blev att Tommy förbjöd dem från att närvara under repetitionerna.

Slutresultatet delade kritikerna i två läger vad gäller själva musikalen men alla var överens om att iscensättningen var genial.

Showen vann 5 Tony Awards: Bäste regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.
Den vann också 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, koreografi, manliga biroll, kostym och ljussättning.

Pressklipp:
So the music’s monotonous and the story’s a mess. Tommy Tune nonetheless offers splendid choreography in this glittery show recalling the MGM movie that starred Greta Garbo as a run-down Russian ballerina in Weimar Berlin’s most elegant hotel.
–  Marilyn Stasio, Entertainment Weekly

The director and choreographer Tommy Tune may have the most extravagant imagination in the American musical theater right now, and there isn’t a moment, or a square inch of stage space, that escapes its reach in Grand Hotel. The musical at the Martin Beck Theater is an uninterrupted two hours of continuous movement, all dedicated to creating the tumultuous atmosphere of the setting: an opulent way station at a distant crossroads of history in Berlin – that of 1928.

Grand Hotel never delivers those other, conventional elements one might want in a musical – attractive songs, characters to care about, an exciting cast.

One would have to go back past Nine to Michael Bennett’s Ballroom to find a Broadway musical with so large a discrepancy between the mediocre quality of the material and the flair of its presentation.

Mr. Tune has built the grandest hotel imaginable in Grand Hotel. It would be a happier occasion if so many of its rooms weren’t vacant.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Från The Tony Awards
Grand Hotel Bolero
Tv-reklam
Från Londonversionen
Trailer från en tyskuppsättningen
The opening number from the Young Adults version
Presskonferens för Nederländska uppsättningen 2012 som spelades på det femstjärniga hotellet Grand i Amsterdam
Love Can’t Happen
Bonjour Amour

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: