Dag 231: A Class Act

24 Jul

518LkndqeOL
A Class Act (2000), började Off-Broadway, flyttade till Broadway 2001, 105 föreställningar
Musik & sångtexter: Edward Kleban
Libretto: Linda Kline & Lonny Price löst baserad på Edward Klebans (1939 – 1987) liv.

Scared of everything,
So neurotic and temperamental
A hypochondriac
After Chorus Line something happened ’cause
After Chorus Line nothing happened

Året är 1988, på Schubert Teatern i New York håller man en minneshögtid för kompositören Ed Kleban.
Eds ande dyker  upp på högtiden. Han hör sina vänner och kolleger minnas honom och återberätta minnen.
Ed glider i sina tankar bakåt i tiden, han återupplever händelser och möten med olika personer i sitt liv. Han minns sina ambitioner, framgångar, misslyckanden och olika kärleksrelationer.

Edward Kleben var ett relativt okänt namn för mig tills jag kom på att det faktiskt var han som skrev sångtexterna till A Chorus Line.
Hans dröm var att skriva både musiken och texterna till sånger som skulle framföras ”in a large building, in a central part of town, as part of a play, with a lot of people listening, who have all paid a great deal to get in.”
Hans dröm skulle inte slå in under hans livstid men 13 år efter hans död så skapades denna lilla kammarmusikal som bara innehöll material som han skrivit både musiken och texterna till – med undantag av ett par takter från sången One ur A Chorus Line.
Och det är en ljuvlig liten samling sånger, fyllda av humor, ”sanningar” och stora, starka känslor. Jag får faktiskt en tår i ögat av ett par av dem. Inte illa från en ren ljudinspelning.
Hans texter är otroligt bra, hans musik har kanske inte samma ”hit” potential som hans samarbetspartner Marvin Hamlischs musik hade men det är bra små låtar. De ligger en bit över genomsnittet och jag har redan hittat flera bitar som jag skulle vilja sjunga själv. Det är ett gott betyg.
Den här lär jag spela många gånger till.

Favvisar:
Light on My Feet, Better, Charm Song, Gauguin’s Shoes, Friday At Four / Bobby’s Song

Kuriosa:
I sitt testamente så donerade Kleben alla framtida inkomster från A Chorus Line: ”To create a foundation to encourage talented young songwriters who aspire to write for the theatre – a highly endangered species.”

Många tog för givet att han var gay och dog av komplikationer av AIDS men så var inte fallet. Han var straight och dog av strupcancer.

Pressklipp:
In the confinement of the Manhattan Theater Club the show gave off a restiveness, an impatience to burst into greater view. That was certainly appropriate to Kleban’s personality, but it contributed to the show’s breast beating. At the Ambassador it feels more like the little show that could, and the sense of aspiration against the odds, which Kleban also held fiercely, is far more welcoming. In this day and age you can’t help but be sympathetic to a musical that relies entirely on such old-fashioned pillars as song and dance and story to support the contention that yes, this is entertainment.
Equally important, with adjustments in the book that make Kleban less of an icon and more of an Everyman, the show has become less of a glorifying monument to the man and more of a tribute to the human qualities he embodied: passion, yearning, the desperate craving to create meaning in a life.

And hope, after all, is something that real musical theater, like ”A Class Act,” does best.
– Bruce Weber, The New York Times

This is the first show of any genre I’ve seen this season that brought a lump to my throat and tears to my eyes. It also left me filled with admiration for the eight talented performers who deserve a standing ovation for turning this small musical into a big treat for the eye, the ear and the heart.

And the show lives up to its title in every way.

While the musical is very much a class act, it is not perfect in that Ed’s kvetching neurotic story tends towards repetition instead of a more leisurely development of the theme of the artist who is crippled by the need to be the best in everything instead of building on his strengths. Happily, A Class Act, unlike its subject, does not let its imperfections prevent its strengths from carrying the day.
– Elyse Sommer, curtainup.com

Videosar:
Från The Tony Awards
Scintillating Sophie
At the ballet
Gaugin’s Shoes
When the dawn breaks


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: