Dag 237: A Man Of No Importance

30 Jul

51IqEtbipjL

A Man Of No Importance (2002), Off-Broadway
Musik: Syephen Flaherty
Sångtexter: Lynn Ahrens
Libretto: Terrence McNally baserad på filmen med samma namn från 1994

Alfie Byrne jobbar som busskonduktör i 1960-talets Dublin.
Han är medelålders, ungkarl och bor tillsammans med sin syster.
Han dyrkar Oscar Wilde. Och är hemligt förälskad i chauffören på bussen han jobbar på.
På sin fritid regisserar han ett amatörteatersällskap. De spelar den ena Wilde pjäsen efter den andra och nu har turen kommit till Salome.
Platsen de repeterar och spelar på är samlingssalen i den lokala katolska kyrkan. En av deltagarna i gruppen blir upprörd över att han inte fått huvudrollen utan bara en biroll.  Han beslutar sig för att hämnas genom att berätta för pastorn att pjäsen de repeterar är en skandalös, blasfemisk och i det närmaste pornografisk historia. Han kräver att pjäsen läggs ned och att gruppen slängs ut från lokalen. Detta leder till ett möte med stadens biskop som håller med om att verket inte är lämpligt att framföras och pjäsen läggs ned.
En djupt deprimerad Alfie bestämmer sig för att följa i ”Oscars” spår och uppklädd, lätt sminkad och med en grön nejlika på kavajslaget ger han sig ut på stan för att äntligen få möta kärlek i form av en ung man som flirtat med honom sen tidigare. Men det går inte som han tänkt sig. Den unge mannen visar sig vara en bögknackare som tillsammans med sina kamrater rånar och misshandlar Alfie. Poliser kommer och i och med det blir han ”outad” för sina vänner och på jobbet – en katastrof i den tidens Dublin.
Det slutar dock lyckligt för det visar sig att de flesta av hans vänner redan fattat åt vilket håll han var lagd och de bryr sig inte om hans sexualitet och grannförsamlingen har en ledig lokal som skulle passa alldeles perfekt för Salome…

Flaharty & Ahrens ser alltid till att deras musik verkligen speglar materialet de jobbar med så i denna show så består musiken framförallt av irländska tongångar, främst folkmusik men också en liten droppe popigare 60-talstoner.
Musiken, som är väldigt vacker och en aning melankolisk, sätter stämningen direkt.
Det här är en ganska så sorglig eller kanske bitterljuv historia som inte bara handlar om obesvarad kärlek, om att våga vara ärlig mot sig själv och den man är utan också om religion, tro och kyrkans dubbelmoral. Det hade kunnat leda till en samling med sentimentala eller allvarliga låtar men Flaharty har valt att istället fylla musiken med en livsglädje och en bubblande varm känsla.
Ahrens matchar musiken med sångtexter som är emotionella men aldrig sentimentala och dessutom fyllda med en stilla, galhumoristisk irländsk känsla för det absurda i olika situationer.
Jag låter mig glatt svepas med i deras musikaliska berättelse och tycker nog att det här verket hör till bland det bästa paret skrivit.

Favvisar:
A Man Of No Importance, The Streets Of Dublin, Art, Love Who You Love

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: