Dag 242: Zero Patience

Zero Patience (1993), Kanadensisk musikalfilm
Musik: Glenn Schellenberg
Sångtexter: Glenn Schellenberg & John Greyson
Manus: John Greyson

Tell a story of a virus,
Of greed, ambition and fraud,
Tell a tale of friends we miss
A tale that’s cruel and sad

Den berömde viktorianske forskaren och upptäcktsresanden Sir Richard Francis Burton lever i dagens Toronto. Anledningen till att han fortfarande lever (han är 170 år gammal) är att han druckit ur ”ungdomens källa” 100 år tidigare.
Han jobbar numera som konservator på det naturhistoriska museet i stan. Den utställning han för tillfället håller på att sammanställa är en över de största pandemierna i mänsklighetens historia. Burton har bestämt sig för att även HIV/AIDS ska räknas dit och han håller på att forska om sjukdomens spridning. Det första han gör är att försöka ta reda på mer om ”patient zero”, en kanadensisk flygpurser som fick skulden för att ha fört över smittan till Nord-Amerika och spridit den genom sitt promiskuösa leverne.
Samtidigt med Burtons forskningar så dyker ”zero’s” spöke upp. Ingen utom Burton kan dock se honom. Zero vill rentvå sitt namn och få folk att förstå att han blivit en syndabock, att det inte alls är han som var orsaken till att smittan kom till Amerika.
Burton och Zero inleder ett förhållande.
Så småningom förstår Burton att Zero har rätt. Smittan har funnits i landet sen 60-talet (minst) och det var en misstolkning av forskningsresultat som gjorde att han utsetts som den stora smittspridaren.
I slutet av filmen så inser Burton att Zero inte ska ses som en skurk utan istället som något av en hjälte för han var ”the heroic slut who inspired safe sex”.
Parallellt finns här också underintriger om hur ACT UP försöker få folk att förstå att läkemedelsbolagen skor sig på de sjuka genom att ta ut hutlösa priser för sina experimentmediciner.
Det berättas också om hur de sjuka stigmatiseras av samhället och om att detta är en sjukdom som kan drabba vem som helst oavsett ras, religion eller sexuell läggning.

En musikal som tar upp ett viktigt ämne från en tid då inga bromsmediciner fanns och då folks fördomar och okunskap om sjukdomen var enorma.
Filmen är fylld av fakta och pekpinnar och tar upp saker som hur det smittar, safe sex, vad ACT UP står för, missuppfattningar och felaktigheter som spridits om sjukdomen och en hel del till. Ibland blir det lite väl mycket lektion och lite för lite spelfilm men med tanke på när den gjordes så är det förståligt.
Önskar bara jag kunde säga att den var bra.
Eller åtminstone att musiken var bra.
Men tyvärr, det här är en musikal som känns väldigt amatöristisk. Och det gäller det mesta från skådespeleriet till manus och musiken.
Nästan varenda sång känns som en sämre version av en låt man redan hört. Det är lite Fleetwood Mac och Sting varning på en del, andra är försök att skriva ”musikal” som inte riktigt funkar och resten är halvengagerande syntpoplåtar.
Även om musiken inte är den bästa så får man, om man ser filmen, i alla fall se några väldigt speciella sångnummer som duetten mellan två sjungande analöppningar. Jo, ni läste rätt.
Ambitionen och syftet var gott men resultatet var inte det bästa. Fast trots det så måste jag erkänna att jag bitvis blev väldigt berörd av berättelsen.

Favvisar:
Zero Patience, Arabian Nights, Just Like Scheherazade, Control, Positive

Kuriosa:
Namnet på filmen syftar både på ”patient zero” men också på att man inte längre har tålamod på att vänta på att samhället och regeringen ska ta itu med sjukdomen och ge mer stöd till forskning etc.

Videosar:
Just Like Schaharazade
Zero Patience
Control
When you Pop a Boner in the Shower