Dag 248: Woman Of The Year

10 Aug

ce71228348a0b5be1d5d2110.L
Woman Of The Year (1981), 770 föreställningar
Musik: John Kander
Sångtexter: Fred Ebb
Libretto: Peter Stone, baserad på filmen Woman Of The Year från 1942 med manus av Ring Lardner Jr och Michael Kanin

Tess Harding är ett känt nyhetsankare.
När föreställningen börjar så ska hon ta emot priset som Årets Kvinna. Medan hon väntar på att hennes namn ska läsas upp så minns hon tillbaka på hur hon ett par år tidigare gjort ett uttalande där hon klankade ner på dagstidningsseriestripar. Ett uttalande som irriterade tecknaren Sam Graig så mycket han skapade en dryg kultursnobb baserad på henne som fick gästspela i hans serie Katz. Detta gjorde Tess skitförbannad.
När dessa två stridande så småningom möttes så blev det kärlek vid första ögonkastet och så småningom giftermål. Men de hade bägge stora egon och det medförde att det blev lite fnurror på tråden.
Åter i nutid så funderar Tess på om hon ska ge upp sin karriär och försöka satsa på äktenskapet istället. Men det visar sig att Sam inte vill att hon ska sluta sitt jobb, han vill bara att de i fortsättningen ska prata med varandra och vara delaktiga i varandras liv. De bestämmer sig för att försöka reda upp sitt äktenskap och ge det en ny chans.

Jag gillar Kander & Ebb. Tycker att deras är av de bästa samarbeten som funnits på Broadway.
Det här är kanske inte deras bästa eller mest kända musikal men musiken är klassisk Kander och texterna, det bara skriker Ebb om dem.
När det gäller detta par så kan man alltid räkna med otroligt catch-iga melodier och smarta texter och inte heller denna gång gör de mig besviken.
Det här är en star vehicle och helt uppbyggd kring Lauren Bacall och om man ska gå på klippen nedan så skötte hon sig perfekt. Hennes röst är mörk, lite skrovlig, förförande och fylld av både bus och en djävulusisk charm.
Harry Guardino, som hennes ”sparringpartner” Sam, har en sån där skön crooner-aktig röst även om croonern här kanske tagit nån wiskey för mycket.
Det här är en typisk, klassisk musikal musical. 
Jag älskar det.
Denna bortglömd pärla borde definitivt vara mogen för en revival eller åtminstone få bli en av City Center Encores! musikalkonserter.

Favvisar:
One Of The Boys, The Grass Is Always Greener, It Isn’t Working, I Wrote The Book

Kuriosa:
Föreställningen vann 4 Tony Awards: Bästa libretto, partitur, kvinnliga huvudroll och kvinnliga biroll.
Den vann också en Drama Desk Award för bästa kvinnliga biroll.

Musikalen är baserad på filmen med samma namn som kom 1942. Den var det första mötet mellan Spencer Tracy och Katharine Hepburn på vita duken och det skulle visa sig att de hade en nästan magisk kemi emellan sig. Detta skulle leda till att de gjorde 8 framgångsrika filmer till ihop.
I filmen är hon en diplomatdotter, globetrotter och politisk reporter på en dagstidning där han är en medelmåttig sportreporter.

Pressklipp:
While this show never drops below a certain, hard-nosed level of Broadway professionalism, neither does it rise to a steadily exciting pitch. Its creators are most fortunate to have a star who crackles whether they light a fire under her or not.

The book’s top-heaviness is compounded by its inefficient, oldfashioned structure. Mr. Stone’s song cues announce themselves like sirens – and then give way to numbers that tend to illustrate the action rather than advance it. Nor is there a first-rate choreographer present to take up the slackened forward drive.

The production’s design could also use some spiffing up. Tony Walton’s elaborate sets are clever yet colorless, and Marilyn Rennagel’s lighting is gloomy. The usually inspired costume designer Theoni V. Aldredge has done well by her star, only to dress the rest of the cast in varying shades of drab. But that may be the point. The people who concocted this musical know what their show is really about. Miss Bacall is on hand virtually the whole time, and she’s vibrant whether no-nonsense or tipsy, domineering or moony, dry or wet. If Woman of the Year is tired around the edges, it is always smart enough to keep its live wire center stage.
– Frank Rich, The New York Times

In ballet, elevation means the height of a dancer’s leap and seeming suspension in the air. In a musical comedy, elevation could mean a playgoer’s inner leap for joy while suspended in an evening of sheer pleasure. Except for Lauren Bacall, Woman of the Year is a show of hazardously low elevation.
– T.E. Kalem, TIME Magazine

Videosar:
One Of The Boys från 1981 Tony Awards
The Grass Is Always Greener med Rachel Welch (Bacalls ersättare) och Marilyn Cooper (som fick en Tony för denna roll).
Woman of the Year
The Grass Is Always Greener -Broadway
One of the Boys, dragversion med ”Legs up Lucy”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: