Dag 250: Merrily We Roll Along

12 Aug

81GLcBaCbtL._SL1500_
Merriy We roll Along (1981), 16 föreställningar
Baserar mitt omdöme på inspelningen av New York City Centers Encores! konsertversion från 2012
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: George Furth, baserad på pjäsen med samma namn från 1934, skriven av George S. Kaufman och Moss Hart.

Years from now,
We’ll remember and we’ll come back,
Buy the rooftop and hang a plaque:
This is where we began,
Being what we can.

 It’s our heads on the block,
Give us room and start the clock.
Our dreams coming true,
Me and you, pal,
Me and you!

En musikal om vänskap, konst, ambitioner, drömmar och att sälja sig…
Historien berättas baklänges från ”nutid” (1980) till ”dåtid” (1955).
Franklin Shepard är navet i historien. När showen börjar så är han en framgångsrik Hollywood producent som precis haft premiär för sin nya ”block buster”. Men för att nå hit så har han inte bara gett upp sin karriär som framgångsrik kompositör för Broadwayshower, utan han har även övergett sina bästa vänner (Charlie, hans forna kompanjon och textförfattare och Mary som är en författare) och svikit sina egna ungdomliga ideal.
Under föreställningens gång får vi se scener som visar viktiga ögonblick i hans liv, vändpunkter som gjort honom till den man han är idag.
Medlemmarna i ensemblen agerar, förutom att de spelar en massa olika småroller, som en slags grekisk kör som sjunger titelsången med jämna mellanrum där de både ifrågasätter Franklins val och även berättar för oss vilket år nästa nästa scen utspelar sig i.

Detta var kanske en av Sondheims största floppar nånsin när den kom 1981 men det har hänt mycket sen dess. Inte minst stora revideringar och omstruktureringar av manuset och införandet av nya sånger och strykningar av gamla.
Jag som ung glad Sondheimfan och lp-köpare från Sverige älskade dock originalskivan från första stund och hade ingen aning om att showen floppat. Hur skulle jag ha kunnat fatta det med tanke på att musiken var så fruktansvärt bra?
Och om den var fantastisk då så inte har den blivit sämre med tiden eller i de olika versionerna som kommit sen dess. Tvärtom.
Denna version från 2012 är en i det närmaste komplett musikalisk inspelning av showen och visar vilken underbar show den har förvandlats till. En liknelse med sagan om den fula ankungen passar in här för Merrily är en fullfjädrad svan numera.
Jag fullkomligt älskar denna show. Och då tycker jag inte ens att just den här versionen hör till de bättre inspelningarna. Inte så att den här är en dålig version, absolut inte, men den har sina brister.
På den positiva sidan har vi en stor orkester som ger ett härligt fullödigt ljud, en stor kompetent ensemble och som sagt så gott som all musik.
På den negativa sidan så tycker jag att den här versionen saknar lite av humorn och tajmningen som kan hittas i andra versioner. Och så är jag inte så förtjust i rollsättningen av huvudpersonerna Franklin, Charlie och Mary. De som spelar rollerna här är duktiga artister men de saknar charm och jag uppfattar dem som lite torra och jag tror inte på det de berättar. De sjunger bra men inte fantastiskt och det gäller både tonalt och vad gäller textleverering. Så lite besviken är jag allt.
Men jag har kvar min original cast lp och cd-versionen plus att antal bättre inspelningar av showen så musikalen i sig kommer alltid att höra till mina favvisar.
Detta är nödvändig lyssning för alla! Och denna version duger om ingen annan finns tillgänglig (fast om jag ska välja så dunkar mitt hjärta lite extra för originalet).
Just nu drömmer jag om att nån ska få för sig att släppa en cast platta med det dream team som medverkade i den senaste London revivaln! Det vore den ultimata inspelningen!

Favvisar:
Franklin Shepard Inc., Old Friends, Good Thing Going, Opening Doors, Our Time

Kuriosa:
Det här är en av de där stora, famösa Broadwayflopparna.

Det var Sondheims sista samarbete med både George Furth (som skrev librettot till Company med honom) och Harold Prince (som producerat alla hans shower från Company fram till den här- fast de skulle komma att jobba igen på musikalen Bounce 2003).

Föreställningen fick en revival i London förra året på The Menier Chocolate Factory. Den uppsättningen, regisserad av musikalstjärnan Maria Friedman, blev otroligt framgångsrik och hyllad och den flyttades till London’s West End för en begränsad spelperiod.
Jag hade lyckan att få tag på en biljett till den sista föreställningen och jag kan berätta att den definitivt var värd alla hyllningar den fått. Det är nog den bästa musikalföreställning, alla kategorier, jag sett i hela mitt liv. Rent magisk och fullständigt genialisk.

Original uppsättningen vann en Drama Desk Award för bästa sångtexter och en Theatre World Award till Ann Morrison för hennes insats som Mary Flynn.
Originaluppsättningen i London 2001 vann 3 Laurence Olivier Award: Bästa musikal, bästa manliga och bästa kvinnliga huvudroll.

Pressklipp:
As we all should probably have learned by now, to be a Stephen Sondheim fan is to have one’s heart broken at regular intervals. Usually the heartbreak comes from Mr. Sondheim’s songs -for his music can tear through us with an emotional force as moving as Gershwin’s. And sometimes the pain is compounded by another factor – for some of Mr. Sondheim’s most powerful work turns up in shows (Anyone Can Whistle, Pacific Overtures) that fail. Suffice it to say that both kinds of pain are abundant in Merrily We Roll Along … Mr. Sondheim has given this evening a half-dozen songs that are crushing and beautiful – that soar and linger and hurt. But the show that contains them is a shambles.

We keep waiting for some insight into these people – that might make us understand, if not care, about them – but all we get is fatuous attitudinizing about how ambition, success and money always lead to rack and ruin.

Mr. Furth’s one-line zingers about showbiz, laced with unearned nastiness, are as facile as those he brought to The Act (1977). He defines the show’s principal female character, an alcoholic writer, by giving her labored retreads of the wisecracks he wrote for Elaine Stritch in his book for the Sondheim-Prince Company. Meanwhile, the emotional basis of the friendship between the two heroes, a composer and a lyricist – or between them and the heroine – is never established at all. We’re just told, repeatedly, that they’re lifelong friends.
Perhaps the libretto’s most unfortunate aspect, however, is its similarity to James Goldman’s far fuller one for the Sondheim-Prince Follies. That 1971 musical also gave us bitter, middle-aged friends, disappointed in love and success, who reunite at a showbiz party, then steadily move back through time until they become the idealistic kids they once were.

Follies had everything the new version does not – most notably a theatrical metaphor that united all its elements, from its production design and staging and choreography to its score.

… the rest of the cast is dead wood until the penultimate number, an ironic, idealistic anthem titled Our Time. At that point, Mr. Sondheim’s searing songwriting voice breaks through once more to address, as no one else here does, the show’s poignant theme of wasted lives. But what’s really being wasted here is Mr. Sondheim’s talent. And that’s why we watch Merrily We Roll Along with an ever-mounting – and finally upsetting – sense of regret.
– Frank Rich, The New York Times

Videosar:
Merrily We Roll Along – West End Trailer
West End – Behind The Scenes
Highlights från Encores! version 2012
Old Friend
Franklin Shepherd Inc.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: