Dag 277: The Grass Harp

8 Sep

b6ba228348a03af66cb9e010.L
The Grass Harp (1971), 7 föreställningar
Musik:  Claibe Richardson
Sångtexter & libretto: Kenward Elmslie baserad på Truman Capotes långnovell med samma namn.

Djupt nere i den amerikanska södern bor två äldre ungmöer, Dolly och Verena, tillsammans med sin tonåriga och föräldralösa systersonen Colin.
Colin fungerar lite som berättare och ciceron i denna show.
Dolly har blivit känd i trakten för en medicinsk elixir som hon säljer lokalt.
Verena vill föröka utöka försäljningen av det så att de kan tjäna lite mera pengar och slår sig därför ihop med en lurendrejare som låtsas vara en doktor.
Dolly vägrar att sälja sitt recept och lämnar det gemensamma hemmet för att istället bosätta sig i ett trädhus. Colin flyttar med henne och det gör även den svarta hushållerskan som är övertygad om att hon är indian och därför klär och uppför sig som det anstår en Native American.
Så småningom så ansluter sig även en kvinnlig väckelsepastor vid namn Babylove som naturligtvis har en massa barn, en excentrisk domare som heter Cool och en hypokondrisk sheriff.
Så småningom så avslöjas bedragaren och hans plan för att komma över Dollys recept och allt slutar lyckligt.

Det här är en riktigt bortglömd men ändå otroligt älskad liten show.
Jag läser lite överallt på nätet hur folk har den här skivan som en av sina absoluta favoriter och de hypar den enormt.
Jag kan bitvis förstå det.
Till att börja med så var det här den underbara sopranen Barbara Cooks sista Broadwaymusikal och bara det gör att den till ett måste att äga. Att höra hennes röst på en platta gör mig alltid lite smålycklig. Vilken underbar röst hon hade – och har, för hon ger fortfarande konserter, 85 år gammal och är lika njutningsbar nu som hon var då, om så på ett annat sätt. För er som inte känner till henne säger jag bara: spotify-a eller införskaffa allt med henne på direkten!!!! Hon är kanske inte en av de mest kända men hon är en av de riktigt stora Broadwayrösterna!!
Sen så är musiken ganska så bra också. Här finns några riktiga toppar, ett par ljuvliga ballader, ett par komiska nummer och en otroligt medryckande march men, här finns också en hel del nummer som jag klart kunnat klara mig utan. Det de mindre attraktiva numren, enligt mig, alla har gemensamt är att de låter som om de var skrivna av Burt Bacharach – men det är de inte utan de är bara bleka kopior av hans musik och de passar inte riktigt in i showen. Det är den tonårige pojken Colin som fått de flesta av dem på sin lott och de är väl tänkta att representera ungdom men, de känns bara som om de hörde till en annan show…
Den här kommer nog inte att hamna i nån favvishög hos mig men den är en trevllig bekantskap och jag är verkligen glad över att ha fått chansen att lyssna på den.
Värt ett besök.

Favvisar:
The Babylove Miracle Show, Yellow Drum, Marry With Me, Indien Blues, Chain Of Love

Kuriosa:
Inget skivbolag var intresserad av att spela in den här castplattan så upphovsmännen tog saken i egna händer, de kontaktade ett litet oberoende skivbolag och gjorde en lågbudget inspelning. Fast det hörs inte, det låter fullödigt om verket.
För att hålla nere inspelningskostnaderna så lät de en tysk orkester, i Köln, spela in musiken, för det blev otroligt mycket billigare än att låta amerikanska musiker göra det. Sen så skickades banden till USA och ensemblen sjöng mot de inspelade bakgrunderna. Det fungerar alldeles utmärkt.

Med tanke på de starka sångrösterna som var med i föreställningen så valde man att spela showen utan röstförstärkning. Det här var den sista omickade musikalen som spelades på Broadway.
Alla tyckte inte att det var ett bra beslut, Truman Capotes sista ord efter att han lämnade en provföreställning var: ”mike it!”

Novellen The Grass Harp filmades 1995 med bl a  Sissy Spacek och Walter Matthau i huvudrollerna.

Pressklipp:
The Grass Harp is unpretentious – understandably unpretentious. … The musical is also folksy and fey, in so far as it has any real character at all, for it is the kind of show that is almost as difficult to dislike as to like.
– Clive Barnes, The New York Times

The Grass Harp is an hour and a half long, which is short for a musical but, in this case, nowhere short enough.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Rubrik: Good Cast Climbs Goo-Goo Tree to Play Stringless Grass Harp
Cloying nonsense, a lopsided ball of cotton candy. There was, I gather, an appealing poetic quality about the misfits in the novel and the play Capote later extracted from it. Here, though, they seem little more than a small band of crazies.
– Douglas Watt, Daily News

Ljudisar:
Barbara Cook  Liveupptagning från showen 6/11 1971
Carol Brice Liveupptagning från showen 6/11 1971

Videosar:
Chain Of Love
Floozies

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: