Me and Juliet (1953), 358 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter & libretto: Oscar Hammerstein II
Det här är en back stage musical, det vill säga den utspelar sig bakom kulisserna på en teater. Eller snarare, precis som i Kiss Me, Kate, både framför och bakom kulisserna.
Här handlar det om Jeanie, en tjej i ensemblen på succémusikalen Me and Juliet, som har ett förhållande med Bob, elektrikern på teatern.
Bob är ett riktigt svin som behandlar henne som skit.
Larry inspicientassistenten på teatern är förälskad i Jeanie.
Så småningom blir hon förälskad i Larry och de två gifter sig i hemlighet.
När Bob får reda på det försöker han mörda Jeanie.
Han misslyckas.
Denna show fyllde faktiskt 60 år i år. Grattis i efterskott.
Det är en av Rodgers & Hammerstains 3 floppmusikaler och den av dem som gick bäst. I normala fall talar man ju knappast om flopp när nått spelas över 350 föreställningar men med tanke på R&H’s enorma samling med megasuccéer så var det här ett fiasko. En av de andra, Pipe Dream, kan man läsa om på Dag 31.
Så är det en flopp? Njä, inte riktigt.
Problemet med showen är väl mest att den inte når, rent musikaliskt, upp till R&H’s normala höga nivå. Den låter lite som vilken liten musikal som helst, lite profillös och anonym alltså men här finns fortfarande mycket att glädja sig åt.
Min absoluta favorit är Intermission Talk där man får höra publiken pausreaktioner på första akten av showen i showen och där de även passar på att beklaga sig över hur folk beter sig när de går på teater. Väldigt rolig liten låt.
Men här finns också ett par bra och komiska uptempolåtar och några, för R&H, så typiskt svepande romantiska ballader.
Inget är direkt dåligt men lämnar heller inte kvar nått större intryck.
Ethan Mordden uttryckte problemet med showen så här i sin bok om Rodgers & Hammerstein:
[Me and Juliet] was the first of their plays without a powerful sense of destiny, of characters consequentially interconnected. In Oklahoma!, Carousel, South Pacific and The King and I especially, the principals—whether noble or weak, just or impetuous—change each other’s lives. Me and Juliet’s characters appear to be thrown together by chance and—except for the lovers—will part company unaffected by each other as soon as the show closes. This left Hammerstein with nothing to seek out in his people, and Rodgers with nothing to illustrate.
Favvisar:
That’s the Way It Happens, Keep It Gay, Intermission Talk, It’s Me
Kuriosa:
Perry Como fick en toppliste 1:a med den enda hitsången ur musikalen: No Other Love
Pressklipp:
To tell the truth, Me and Juliet looks a little like a rehearsal – beautiful, talented, full of good things, but still disorganized. As the tired sages of show business invariably remark as though one phrase could solev everything: ”It needs work.”
– Brooks Atkinson, The New York Times
We kept saying over and over to ourselves: ”Dick Rodgers and Oc Hammerstein didn’t do it. They couldn’t have done it. They’d have taken this one off in Boston for revamping.”
– Robert Coleman, Daily Mirror
They want to say so much, they want to say it so burstingly, they want to be sure that no heartfelt endearment is omitted anywhere, that they wind up gasping for breath and making slightly disconnected sounds. Me and Juliet is a dizzying collection of independent attractive fragments, so-eager to embrace everything that half its treasures slip through its outstretched arms.
– Walter Kerr, Herald Tribune
Ljudis:
Perry Como – No Other Love
Videosar:
That’s The Way It Happens
It’s Me
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera