La Cage Aux Folles (1983), 1761 föreställningar
Jag har lyssnat på inspelningen av 2010 års Broadway revival (433 föreställningar)
Musik & sångtexter: Jerry Herman
Libretto: Harvey Fierstein, baserad på pjäsen La cage aux folles (1973) av Jean Poiret
Georges och Albin är ett homosexuellt par som driver gay-nattklubben La Cage Aux Folles i St. Tropez.
Klubben har en stor populär dragkabaré som spelas varje kväll och stjärnan i den är Albin, som på scen heter ”Zaza”.
Georges har en son, Jean-Michel, som också bor med dem. Sonen blev till under ett one-night-stand för 24 år sedan och han har blivit uppfostrad av Georges och ”mamma” Albin.
Nu har Jean-Michel träffat en flicka som han vill gifta sig med. Nu är det så att hennes far är en ultrakonservativ partiledare, partiets namn är Tradition, Familj och Moralpartiet och det säger väl allt. För att försäkra sig om att anses som ”lämplig” av flickans familj så har Jean-Michel ljugit och sagt att hans far är en pensionerad diplomat.
Problem (och mycket komik) uppstår när flickans familj vill träffa Jean-Michels föräldrar och bestämmer sig för att åka till St. Tropez för att träffa dem…
Den här versionen är väldigt annorlunda mot original casten – både på gott och ont.
Till att börja med så var originalet definitivt en Broadwayshow, det hördes tydligt på den stora orkestern och de traditionella musikarren. Denna nya version känns betydligt mer kabaréaktig. Orkestern är mindre och arren är nya och ibland fantastiska och ibland lite bleka.
På originalet så sjöngs det, här är det betydligt mer skådespeleri inblandat i framförandet och det gillar jag – inte så det sjungs dåligt utan de gestaltar texten mer och det ger en extra dimension till lyssnandet, även om de ibland kan bli lite för manierade, det gäller speciellt Albin.
Och så finns det med otroligt mycket mer musik på denna platta: repriser på flera låtar samt att sångerna framförs i sin helhet med dansmusiken intakt och så lite dialogbitar för att lättare kunna hänga med i intrigen.
Det kryllar ju av hits i showen och de flesta av dem har åldrats ganska bra. Några av showens sånger kan ibland kännas lite söndersjungna, eftersom de framförts av så många olika artister i så många olika sammanhang men tack vara de mer ”teatrala” tolkningarna här så känns det mesta fräscht och fortfarande intressant.
Den här plattan är en bra och engagerande version av showen och även om man redan har originalinspelningen så är den här värd att införskaffas då den är ett bra komplement till originalet.
Rekommenderade sånger:
Kuriosa:
Originaluppsättningen vann:
6 Tony Awards: Bäste musikal, partitur, manliga huvudroll (för Albin), libretto, regi och kostymdesig.
3 Outer Critics Circle Awards: Bästa nya musikal, mannliga huvudroll (för Albin) och kostymdesign.
3 Drama Desk Awards: Bästa manliga huvudroll (för Albin), musik och kostymdesign.
2004 års Broadway revival vann:
2 Tony Awards: Bäste revival samt koreografi
1 Drama League Award för bästa revival
2 Outer Critics Circle Awards för bästa revival samt koreografi
2 Drama Desk Awards för bästa revival samt koreografi
2010 års revival vann:
3 Tony Awards: Revival, manliga huvudroll (för Albin), kostym samt regi
3 Drama Desk Awards: Revival, kostym och manliga huvudroll (för Albin)
4 Outer Critics Circle Awards: Revival, kostym, manliga huvudroll (för Albin) samt regi.
1 Drama League Award för bästa revival
Kelsey Grammer, mest känd kanske som psykologen Dr. Frasier Crane i komediserierna Cheers och Frasier, spelade Georges i 2010 års uppsättning.
Pressklipp:
Their plumage is wilting, their wigs are askew, and their bustiers keep slipping south to reveal unmistakably masculine chests. Yet the ladies of the chorus from La Cage aux Folles have never looked more appealing than they do in the warm, winning production that opened Sunday night at the Longacre Theater.
Terry Johnson’s inspired revival … delivers the unexpected lesson that in theater, shabby can be not just chic but redemptive. This deliberately disheveled show, incubated at the tiny hit-spawning Menier Chocolate Factory in London, is a far cry from the high-gloss original production of 1983 or the glamorous, soulless revival that opened less than six years ago.
…
What makes this version work — transforming a less-than-great musical into greatly affecting entertainment — is its insistence on the saving graces of the characters’ illusions about themselves and, by extension, the illusions of the production in which they appear. As presented here La Cage is (you should pardon the expression) a fairy tale, a sweet, corny story that asks us to take people (the good-hearted ones, anyway) at their own valuation.
…
In another context these down-at-heel people who live on their illusions might be pathetic. But don’t worry. This is not La Cage as The Iceman Cometh. Even tripping over themselves, the Cagelles exude the raw pleasure of people being exactly who they want to be. That’s showbiz, folks. And when Albin leads the company in a beaming version of The Best of Times, a song that usually gives me hives, you’re likely to feel that a cramped, decrepit nightclub has become the coziest sanctuary in the world.
– Ben Brantley, The New York Times
Videosar:
Highlights från 2010
Tony Awards 2010
Mer från 2010
Tony Awards 2004
Tony Awards 1984
1987 års London Cast
I am what I am 2004 års version
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera