Dag 313: No, No, Nanette

27 Okt

51PRkaVXMPL
No, No, Nanette (1925)
, hade premiär både på West End (665 föreställningar) och på Broadway (321 föreställningar) samma år.
Har lyssnat på inspelningen av Broadwayrevivaln från 1971 (861 föreställningar)
Musik: Vincent Youmans
Sångtexter: Irving Ceasar & Otto Harbach
Libretto: Otto Harback & Frank Mandel baserad på Frank Mandels pjäs My Lady Friends från 1919.
Revivalns libretto bearbetade av Burt Shevelove

En gift förmögen bibelförsäljare, hans likaledes gifta advokat och försäljarens unga skyddsling Nanette, lyckas bli inblandade i olika trassliga romatiska situationer i 1920-talets Atlantic City.
Intrigen kryllar av missförstånd, miljonärer, missförstådda äkta hälftar, unga oskyldiga förälskade flickor, vackra fala kvinnor, svek, humor och hysteriska mängder steppdans.
Som vanligt i den här tidens musikaler så är själva ramverket inte så viktigt och intrigen är både så tom och så komplicerad på samma gång att jag faktiskt inte bryr mig om att ens försöka återge den.

Men en kul liten show är det. Musikaliskt i alla fall.
Jag älskar ju 20- och 30-tals jazz och här får jag en redig dos. Hits som Tea For Two och I Want To Be Happy är grädden på moset i en samling med sånger som är helt ljuvliga.
Jag bara älskar det här.
Och på denna cd så har man lagt till både dansmusik, ett par sånger som man var tvungen att stryka från lp-versionen p g a platsbrist samt intervjuer med flera av de medverkande.
En cd som gör mig glad. Det är svårt att sitta still och bara lyssna på den, för energin och den sprudlande glädje som strömmar ut genom högtalarna får mig att leka steppdansare i mitt eget vardagsrum.
Rekommenderas å det kraftigaste.

Kuriosa:
När originaluppsättningen åkte ut på sin try-out turné så blev showen så framgångsrik och populär att turnén kom att pågå i över ett år och resulterade i att flera av sångerna redan hade blivit hits och nästan kändes uttjatade innan den ens haft sin Broadwaypremiär.
Detta medförde att showen även hann få premiär i London innan den öppnade i New York.

Revivaln fylldes med gamla showbiz namn.
Gamle filmregissören Busby Berkeley stod som ”production supervised by” på affischen. Från början var det tänkt att han skulle regisserat showen men han var så gammal att han mest satt och sov under repetitionerna så han ersattes av Burt Shevelove som också reviderade och fräschade till manuset.
I en av huvudrollerna hittade man gamla 30-tals filmstjärnan Ruby Keeler.

Revivaln vann 4 Tony Awards: bästa kvinnliga huvudroll, kvinnliga biroll, kostymer och koreografi.
Den vann också 4 Drama Desk Awards: bästa kvinnliga huvudroll, libretto, kostym och koreografi.
Den vann också en Theatre World Award

Pressklipp
För originaluppsättningen 1925:
We had a preconceived notion that No, No, Nanette! was a pretty dull show, probably because it had been running so long before it came to New York. … No, No, Nanette! is really very amusing.
Robert C. Benchley, Life Magazine

För revivaln:
For everyone who wishes the world were 50 years younger – and in particularly, I suspect, for those who remember it when it was 50 years younger – the revival of the 1925 musical No, No, Nanette should provide a delightful, carefree evening. … This is far closer to a musical of the twenties than anything New York has seen since the twenties, but it is seen through a contemporary sensibility.
– Clive Barnes, The New York Times

No, No, Nanette was the first show this season to come into town with ”hit” written all over it, but whoever did the writing must have gone so long without a super-musical that he forgot what the real thing was like.

Somewhere along the way, Burt Shevelove decided to make this show ”nice” and instead of the potentiall brilliant he settled for the vacantly agreeable. As such, it is sometimes amusing, sometimes not so amusing, very easy to look at and with a couple of genuinely thrilling production numbers.
– Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Teh roars that went up during the opening-night curtain calls … were part nostalgia, part astonishment, part pain, part delight. Pain? Yes, a kind of mourning, not for our lost innocence but for our lost pleasure. By insisting on the innocence, and not taking too superior an attitude toward it, No, No, Nanette har restored the pleasure. For wich, many thanks.
– Walter Kerr, Times

The show is a copious delight, but it has a sizable temperamental flaw. No strict decision was made as to whether it should be played straight or campy.
– T. E. Kalem, Time Magazine

Videosar:
At the 1972 Tony Awards
High lights från Encores! konsertversion
I Want To Be Happy
Tea For Two
Exempel på Busby Berkeleys berömda filmkoreografistil på 30-talet
Ruby Keeler sjunger titelsången till filmen 42nd St från 1932

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: