Dag 317: Company

31 Okt

81KhOmWNSEL._SL1500_
Company (1970), 705 föreställningar
Har lyssnat, och sett, på 2011 års konsertversion.
Musik & sångtexter: Stephen Sondheim
Libretto: George Furth

Bobby baby, Bobby bubi, Robby, Robert darling…

Company är en i stort helt intriglös musikal men det är tematiskt sammanbundna scener och sånger. Det handlar om äktenskap, förhållanden och till viss del New York.
Stephen Sondheim beskrev temat så här: The challange of maintaining relationships in an increasingly depersonalized society. Han la till att alla sångerna: deal with marriage in one sense or another, or with New York City.
Ramberättelsen är att fem par har tänkt att överraska Robert på hans 35-års dag. De har samlats i hans lägenhet och väntar på honom där.
Utifrån det så bjuds det på scener med Robert när han är med de olika paren. Alltid han och ett av paren.
Man får även vara med Robert när han date-ar tre olika kvinnor.
Scenerna hänger inte ihop och det berättas ingen konventionell eller linjär berättelse utifrån dem. Sångerna dyker ofta upp som kommentarer till de olika scenerna.

Låter det trist och tråkigt? Jag lovar, det är det inte!
Tvärtom, scenerna är genuint roliga och smarta och sångerna intelligenta, vassa, briljanta, hysteriskt roliga och så jäkla bra att det inte är klokt! Och trots att man inte berättar en riktigt sammanhängande historia så får man ändå en bra berättelse och alla figurerna blir till riktiga personer. Med undantag av Robert som förblir lite av ett mysterium hela vägen.
Den här showen var banbrytande på sin tid, den icke-linjära berättelsen, det vuxna innehållet, scenografin, musiken, texterna – kort sagt allt kändes nytt, modernt och annorlunda mot vad man var van att se på Broadway.
Det här var även startskottet för Sondheim och producenten/regissören Harold Prince 11 åriga sammarbete som kom att resultera i 6 olika musikaler varav flera blivit klassiker i genren bl a Sweeney Todd och A Little Night Music.

Den här inspelningen som jag lyssnat/sett på är en dvdinspelning av en konsertversion som gjordes tillsammans med New York Philharmonics 2011.
Den är makalöst bra.
De repade bara i 12 dagar och eftersom alla medverkande även hade andra uppdrag och befann sig i olika städer under repetitionstiden så var premiärdagen första gången alla var samlade på scen samtidigt. Av denna kaotiska repetitionstid märks inget. Sångerna sitter som en smäck, det gör även scenerna, koreografin och samspelet. De flesta är fullkomligt lysande. Och att få höra musiken framföras av en symfoniorkester… Ljuvligt!
Det här är inte den bäst sjungna versionen av showen jag hört men eftersom det är en live-inspelning så finns istället nerven och närvaron där och det är ofta mer värt än skönsång – i min bok i alla fall.
Jag kan inte annat än rekommendera denna version. Här finns många överraskande val av skådespelare för de olika rollerna eller vad sägs om Jon Cryer (2 1/2 män) som den marijuanarökande David, Christina Hendricks (den sexiga, rödhåriga kontorschefen i tv-serien Mad Men) som flygvärdinnan April och komikern Stephen Colbert som smygalkoholisten Harry – och de är alla klockrena i sina roller.
Neil Patrick Harris spelar Robert och är strålande.
Den enda jag blev lite besviken på var Patti LuPone som  den sarkastiska, cyniska, hårt drickande och sanningsägande Joanne. Men att fylla originaluppsättningens fullständigt geniala Elaine Stritchs skor är en i det närmaste omöjlig uppgift, ingen kommer nånsin att kunna slå hennes tolkning av The Ladies Who Lunch, så är det bara.
Det finns nu två filmade versioner av Company ute på marknaden, både denna och 2006 års Broadway revival. Och så finns det en mängd olika inspelningar på cd att välja bland.
Jag rekommenderar originalet eller Londonrevivaln från 1995 för cd.
Vad gäller dvd så tycker jag gott man kan skaffa sig bägge.
Den här showen ska man ha hört om man vill ha rätt att kalla sig musikalnörd.

Rekommenderade sånger:
The Little Things You Do Together, Another Hundred People, Getting Married Today, Barcelona, The Ladies Who Lunch

Kuriosa:
Companys original uppsättning vann:
6 Tony Awards: Bästa Musikal, regi, musik, sångtexter, libretto och scenografi.
1 Theatre World Award till Susan Browning som spelade flygvärdinnan April.
Samt 5 Drama Desk Awards: Bästa regi, musik, sångtexter, libretto och scenografi

1995 års London revival vann 3 Olivier Awards: bästa manliga huvudroll, biroll och regi.

2006 års Broadway revival vann:
1 Tony för bästa revival.
3 Drama Desk Awards: bästa revival, manliga huvudroll och orkestrering.

Harold Prince är den mest Tony Awardvinnande personen nånsin, han har belönats med inte mindre än 23 stycken varav 8 för bästa regi, 8 för att ha producerat årets bästa musikal och 2 för att ha varit årets bästa musikalproducent.

Från början så annonserades det att showen skulle heta Threes och att Tony (Psycho) Perkins skulle spela huvudrollen.

Pressklipp:
The songs are for the most part undistinguished.
– Variety (baserad på en try out föreställning i Boston)

I was antagonized by the slickness, the obviousness of Company. But I stress that I really believe a lot of people are going to love it. Don’t let me putt you off. Between ourselves, I had reservations about West Side Story.
– Clive Barnes, The New York Times

A tremendous piece of work, thrilling and chilling, glittering bright, really funny (and not so funny), exeedingly adult, gorgeous to look ar and filled with brilliant music.
– Martin Gottfried, Woman’s Wear Daily

Company is brilliantly designed, beautifully staged, sizzlingly performed, inventively scored, and it gets right down to brass tacks and brass knuckles without a moments hesitation, staring contemporary society straight in the eye before spitting in it. The mood is misanthropic, the view from the peephole jaundiced, the attitude middle-aged mean.

Now ask me if I liked the show. I didn’t like the show. I admired it, or admired vast portions of it, but thatn is another matter. I left Company feeling rather cool and quesy,… and there is a plain reason for that. At root, I didn’t take to Mr Jones’s married friends any more than he did. I agreed with him. They’re not a bunch you’d care to save, or even spend a weeked with. The fact that the entertainment doesn’t mean them to be doesn’t help much; it has integrity, I had a slight case of aversion. Personally, I’m sorry-grateful.
Walter Kerr, Times

Videosar:
Company med New York Philharmonic
You Could Drive a Person Crazy
Not Getting Married Today
Ladies Who Lunch – Elaine Stritch (75 år gammal här och fortfarande makalöst fantastisk!)
Från inspelningen av originalcastplattan från 1970
Sondheim teaches us how to sing  Getting Married Today

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: