Dag 319: Two by Two

2 Nov

61fqGBl0cnL
Two by Two (1970)
, 343 föreställningar
Musik: Richard Rodgers
Sångtexter: Martin Charnin
Libretto: Peter Stone, baserad på Clifford Odets pjäs The Flowering Peach (1954)

På sin 600-årsdag får Noah ett budskap från Gud. Han får reda på att det kommer att regna i 40 dagar och 40 nätter och att det kommer att leda till en syndaflod som kommer att utrota alla levande varelser.
Noah får i uppdrag att bygga en enorm ark och att samla ihop en hane och en hona av varje djurart.
Till att börja med så hånar hans fru och hans familj honom men i takt med att det börja regna hårdare och hårdare så hjälper de honom att färdigställa arken så att de alla kan rädda sig från att drunkna.
Efter pausen så får publiken vara med om vad som hände på arken efter att det slutat regna och vad de gjorde tills de så småningom fann land.

Det här är en äkta Rodgers musikal, det hör man direkt. Svepande melodier, ljuva ballader och härliga up temponummer. Det låter till stora delar som om den var skriven under kompositörens glansdagar på 40- och 50-talen. Det finns inte mycket här som avslöjar att den är från 1970. Så lite mossig måste den nog ha känts för en yngre publik medan en medelålders måste ha känt sig trygg och hemma.
Så här drygt 40 år senare så kan man bara luta sig tillbaka och lyssna på en av Rodgers minst kända kompositioner, spelar ingen roll när den är ifrån för det här är gammaldags Broadway och bitvis väldigt njutbart.
Sångtexterna pendlar mellan riktigt roliga och bra och lite småtöntiga men de fungerar i sammanhanget.
Ingen stor musikal kanske men definitivt värd att upptäckas.

Rekommenderade sånger:
I Do Not Know A Day I Did Not Love You, You Have Got to Have a Rudder on the Ark, Ninety Again!, When It Dries, As Far as I’m Concerned

Kuriosa:
Danny Kaye gjorde sin Broadway comeback med den här showen. Han hade inte stått på en Broadwayscen sen 1941.
Det var till största delen hans namn som drog den stora publiken och när han under en föreställning slet av ett ligament och blev sjukskriven så sjönk biljettförsäljningen drastiskt. Så drastiskt faktiskt att Danny bestämde sig för att spela showen sittande i rullstol. Han tröttnade också ganska snabbt på att spela sin roll som den var skriven och började istället improvisera och ad libba hysteriskt. Richard Rodgers beskrev situationen så här i sin självbiografi Musical Stages: He appeared with his leg in a cast and either rode around the stage in a wheelchair — in which he sometimes would try to run down the other actors — or hobbled around the stage on a crutch — which he used to goose the girls. In addition, he began improvising his own lines and singing in the wrong tempos. He even made a curtain speech after the performances in which he said, ‘I’m glad you’re here, but I’m glad the authors aren’t.’ Apparently there was a certain curiosity value to all this, because people actually went to see Two by Two because of Danny’s one-by-one vaudeville act. Others, of course, were appalled and expressed their irritation in letters to the Times.

Danny Kaye var inte uppskattad av varken sina medspelare eller nån i produktionsteamet. Madeline Kahn som hade en liten roll i denna show tyckte så illa om Mr Kaye att när man föreslog att han skulle spela mot henne i musikalen On the Twentieth Century 8 år senare så la hon in sitt veto, hon vägrade att ha med honom att göra.

Showen vann Theatre World Awards till två av de manliga birollsinnehavarna, det är allt.

Pressklipp:
Who really wants to hear about Noah? Who hasn’t heard already? We had even guessed he was Jewish; we just didn’t know he was half-brother to Sholem Aleichem’s Tevje. Finally, I was distressed to find that Odet’s original use of the word ”Manure!” has been replaced with something more modish and shorter by two letters. This is the second time a major family musical has used a four-letter word. While it may be fashionable, in the view of many perfectly ordinary people it removes the musical from the realm of family entertainment. Let us keep abscenity for legitimate plays, or musicals with an exclusively adult appeal. But for Danny Kaye – it is only a matter of taste but surely no!
Clive Barnes, The New York Times

And getting down to specifics, Rodgers’ score is so unmemorable it’s a wonder the pit musicians didn’t forget the tunes between looking at the sheet music and turning to their instruments.
Martin Gottfried, Women’s Wear Daily

Videosar:
Two By Two om en college uppsättning
Reklam för York Theatres uppsättning
The Golden Ram
I Do Not Know a Day I Did Not Love You

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: