Dag 326: Play On!

9 Nov

5149ZMEA3HL
Play On! (1997)
, 61 föreställningar
Musik: Duke Ellington
Sångtexter: många olika uphovsmän
Libretto: Cheryl L. West baserad på William Shakespeares pjäs
Trettondagsafton (ca 1601-02)

Shakespeares Trettondagsafton förflyttad till Harlem på 40-talet.
Vy kommer från Mississippi till Harlem för att spela upp låtar hon skrivit för The Duke, Harlems största bandledare. Men eftersom det är 40-tal och kvinnor inte anses kunna skriva musik så förklär hon sig till man och kallar sig Vy-man.
The Duke är förälskad i sångerskan Lady Liv, Harlems ”queen of the blues”, hon är dock inte intresserad av honom.
The Duke gillar sångerna Vy-man spelar upp och han ger hen i uppdrag att gå till Lady Liv och spela upp sångerna och låtsas att det är han som skrivit dem. Om Vy-man kan få Liv att bli förälskad i The Duke så kommer han att se till att alla dörrar öppnas för hen. Planen slår dock fel då Liv blir förälskad i Vy-man istället.
Livs maneger är den otroligt stele och tyranniske Rev som i hemlighet är förälskad i Liv. Artisterna på klubben lurar honom till att tro att Liv kommer att älska honom om han slutar vara så stel och börjar sjunga scat och få mer ”gung” i kroppen. Men när han försöker sig på det så får det motsats effekt på Liv och Rev blir utskämd inför alla.
Vy-man har under tiden blivit förälskad i The Duke.
Men allt slutar lyckligt då Liv upptäcker att hon faktiskt är förtjust, ja till och med lite småkär i Revs stela personlighet. Och när The Duke förstår att Vy-man egentligen är en kvinna…
Det blir en final med dubbelbröllop!

Det här är en jukeboxmusikal och det orsakar ju alltid lite problem när man ska försöka skapa en fungerande musikal. Men den här gången så har det gått ovanligt illa. Sättet de försökt pressa in sångerna i handlingen känns i den här showen ovanligt klantigt, grovhugget och krystat. Det blir på nått sätt som två olika föreställningar, en talpjäs och en Ellingtonkonsert och de två delarna bildar aldrig en organisk enhet. Jag kan förstå att den här showen floppade.
Men musiken kan man då inte klaga på, bara Ellington klassiker, den ena efter den andra, hit på hit på hit. Och även om det finns några nästan pinsamt dåliga covers så finns här också några riktigt, riktigt, riktigt bra versioner av sångerna. Generellt tycker jag att solisinsatserna är bättre än ensemblenumren. Arren av Luther Henderson är också ypperliga.
Som en slags greatest hits platta så funkar den. Och den svänger rätt så bra.

Favvisar:
Rocks In My Bed, Don’t Get Around Much Anymore, I’m Beginning To See The Light, I Didn’t Know About You

Kuriosa:
Titeln kommer från en replik i Trettondagsafton: If music be the food of love, play on!

Det är Duke Ellingtons dotter Mercedes Ellington som står för koreografin i showen.

Videosar
I Didn’t Know About You
It Don’t Mean a Thing
Don’t Get Around Much Anymore
Rocks in My Bed

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: