Dag 333: Jolson

16 Nov

MI0000224589
Jolson (1995), West End, drygt 500 föreställningar
Musik & sångtexter: ett flertal olika av de stora kompositörerna från 10-, 20- och 30-talen, bl a George Gershwin och Irving Berlin.
Libretto: Francis Essex & Rob Bettinson baserad på Al Jolsons liv.

En biografimusikal som handlar om två perioder i Al Jolsons liv. Dels 20-talet då han stod på toppen av sin populäritet och dels 40-talet då han fick en oväntad comback och åter blev en av de populäraste sångarna i USA.
Föreställningen handlar både om hans stora framgångar på scen och om hans misslyckanden i sitt privatliv.
Föreställningen avslutas med en 25 minuter lång konsert, eller snarare ett försök att återskapa en typisk Jolson-konsert med alla hans stora hits.

Det här är en live-inspelning och det är ju alltid kul att både få den där äkta teaterkänslan och samtidigt få höra publikens reaktioner på framträdandet. Publiken är mycket entusiastisk. Jag lite mindre. Till att börja med så är ljudet väldigt dålig på den här inspelningen, låter nästan som om det var en boot-leg men det är det inte. Ljudet är ”ihåligt”, burkigt och tunt och det låter som om man tagit bort all reverb från sångarna så de låter platta.
Sen så pratas det i många recensioner om hur fantastiskt Brian Conley imiterar Jolsons väldigt karaktäristiska röst. Jag håller inte med. Visst låter han en liten aning som Jolson men han är på tok för hes och raspig i rösten för att det ska bli riktigt bra. I en sån här musikal så måste rösten stämma bättre för att illusionen ska fungera.
Hon som spelar Jolsons tredje fru (som var skådespelerskan Ruby Keeler) försöker inte ens låta som henne och på sitt sätt är det bättre men Jolsons röst är en röst som man känner igen direkt så den möjligheten hade Brian nog inte.
Det är kul att få en samling av de sångerna som Jolson hade i sin repertoar och man känner igen så gott som varenda en. Fast de låter inte så 20-talsaktiga som de borde, arren är distinkt moderniserade och det är inte alltid till sångernas fördel.
Det här är väl inte en riktig juke-box musikal men eftersom alla sångerna är förknippade med honom och de inte fyller nån direkt funktion vad gäller handlingen så anser jag nog att det är en i alla fall.
Ska man lyssna på hans repertoar så rekommenderar jag att man istället plockar en av alla de plattor som finns där man har samlat inspelningar med den riktige Jolson. Det här känns lite ”B”.

Favvisar:
Let Me Sing And I’m Happy, Swanee, Toot-Toot-Tootsie Goodbye, Carolina In The Morning, Baby Face

Kuriosa:
Jolson har skrivit in sig i filmhistorien eftersom det var han som spelade huvudrollen i den första filmen med ljudsynkroniserade talscener, The Jazz Singer från 1927. Den brukar anses som den första talfilmen – fast man hade gjort många kortfilmer med tal innan. Jolson inledde den första talscenen med de bevingade orden ”Wait a minute, wait a minute, you ain’t heard nothin’ yet”. Detta var en fras som Jolson använt sig av under åratal då han stod på scenen. Frasen ska ha uppkommit då han en dag skulle uppträda efter den berömda tenoren Enrico Caruso. I dennes smattrande applåder ska Jolson ha rusat upp på scenen och sagt den förut nämnda frasen.

Numera så ses Jolson som en kontroversiell artist då hans specialitet var att uppträda i ”blackface”, det vill säga att han sminkade sig så han skulle se ut som en svart man. Eller en nidbild av en svart man för han var svart i ansiktet och hade stora vitsminkade läppar. Den här formen av maskering var väldigt populärt på scenerna inte bara i USA utan även i Europa under senare delen av 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Jolson dubbade sin egen sångröst i biografifilmen The Jolson Story (1946)

Pressklipp:
An incredible phenomenon occurred at the Victoria Palace: the entire audience of the musical Jolson consistently responded to its star Brian Conley as if he were the man himself, and as if Jolson meant everything to them. Admittedly, this was a partial opening-night crowd, but Rob Bettinson and Paul Jury’s second bio-musical collaboration (following the success of Buddy) does, on this showing, seem to have that indefinable ”It”.

Buddy ran for seven years at the Victoria Palace: I would not be surprised if Jolson enjoys similar longevity. When the catchphrase ”You ain’t seen nothin’ yet” rings out, we know that in fact we have seen it all before, but are having so much fun that it doesn’t matter.
Ian Shuttleworth, The Financial Times.

Videosar:
This Is The Army Mr Jones
Baby Face
Swanee
Al Jolson sings April Showers & My Mammy
Al Jolson i blackface sings Toot Toot Tootsie
Snutt ur The Jazz Singer
My Mammy ur filmen The Jolson Story (sång dubbad av Jolson själv)

220px-Al_Jolson_-_publicity
Jolson ca 1925

220px-Jolson_black
Jolson i ”blackface” i filmen The Jazz Singer från 1927

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: