Hazel Flagg (1953), 190 föreställningar
Musik: Jule Styne
Sångtexter: Bob Hilliard
Libretto: Ben Hecht baserad på hans manus till filmen Nothing Sacred (1937) som i sin tur var baserad på novellen A Letter to the Editor (1937) av James H. Street.
En journalist på tidningen Everywhere Magazine föreslår för sin redaktör att de borde skriva en artikel om en småstadsflicka som heter Hazel Flagg. Hennes jobb var att måla den självlysande färgen på siffrorna på armbandsklockors urtavlor och som på grund av det blivit radiumförgiftad vilket lett till att hon nu är döende. De bjuder henne på en resa till New York för att intervjua henne samtidigt som hon får vara med om ett sista litet äventyr innan hon dör.
Hazel accepterar tacksamt inbjudan men upptäcker strax efteråt att hon blivit feldiagnostiserad och inte alls är döende. Men eftersom hon längtat så efter att få besöka en riktig storstad så väljer hon att resa dit utan att avslöja att hon egentligen är frisk.
Alla tycker så synd om den stackars döende unga flickan och hon blir genast medias och lokalbefolkningens älskling. Och Hazel är inte sen att utnyttja all uppmärksamhet och passar på att leva livet för hon vet att förr eller senare så kommer hon att avslöjas…
En charmig liten femtiotalare. Inget speciellt, ingen bortglömd pärla, inte jätte bra men den har musik av Jule Styne och då är man ju alltid garanterad ett gäng bra melodier. Så även här.
Showen fick två riktiga hits: Every Street’s A Boulevard In Old New York och How Do You Speak To An Angel?.
Som sagt en charmig liten sak som definitivt är värd en genomlyssning men lika snabbt som man lyssnat igenom den så glömmer man den.
Kanske mest för oss nördar som vill ha hört allt.
Och naturligtvis för alla som gillar Stynes musik – och vem gör väl inte det??
Favvisar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York, You’re Gonna Dance With Me Willie, Everybody Loves To Take A Bow, I Feel Like I’m Gonna Live Forever, Salome
Kuriosa:
Det här var tänkt att bli den show som en gång för alla skulle förvandla Helen Gallagher till stjärna men tyvärr så var manuset svagare än sångerna och den las ned efter bara 190 föreställningar och Helens stjärna dalade snabbt. Hon fick dock en storartad comeback 1971 då hon vann en Tony Award för sin insats i revivaln av No, No, Nanette (se Dag 313)
Showen vann 2 Tony Awards: bästa manliga huvudroll i en musikal och kostymer. Showen vann också en Theatre World Award.
Thomas Mitchell som vann Tonyn för bästa manliga huvudroll i en musikal sjöng inte i föreställningen utan hans roll var en ren talroll.
Pressklipp:
Hazel Flagg represents some sort of triumph of noise and tempo over logic; it will stand (for some time, I believe) as a monument of how best to louse up a pretty good idea and still get away with an acceptable theatrical venture.
– John McClain, Journal-American
Ljudis:
How Do You Speak To An Angel med Eddie Fisher
Videosar:
Every Street’s A Boulevard In Old New York med Michael Feinstein
Nothing Sacred Movie Trailer
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera