Dag 357: Urinetown – The Musical

Urinetown – the musical (2001), Off-Broadway
Broadway  2001 (965 föreställningar)
Musik: Mark Hollmann
Sångtexter: Mark Hollmann & Greg Kotis
Libretto: Greg Kotis

Well, hello there. And welcome – to Urinetown! Not the place, of course.
The musical. Urinetown ”the place” is … well, it’s a place you’ll hear
people referring to a lot through the show.

I en nära framtid har en långvarig torka orsakat en enorm vattenbrist. Detta har lett att det har blivit förbjudet att inneha en privat toalett och att alla måste använda sig av offentliga betaltoaletter.
Ägare till alla toaletter är kapitalisten Caldwell B. Cladwell som med hjälp av en våldsam och korrumperad polismakt håller folket på plats och i kön.
Men det sjuder blandet folket och allt som behövs för att starta en revolution är en hjälte. Han dyker i form av Bobby Strong. Han är biträdande assistent till innehavaren av OffentligaToaletten #9.
När Bobbys pappa nekas tillträde för att uträtta sina behov – för att han saknar några ören till avgiften – och istället pinkar på marken utanför så blir han arresterad. Detta leder till att han skickas till den både ökända men samtidigt okända Urinetown. Ingen vet riktigt var stället ligger för ingen som skickats dit har nånsin kommit tillbaka…
Bobby beslutar sig då för att revoltera. Han öppnar portarna till toan och startar en ”pee-for-free” revolution.
Denna revolt ses naturligtvis inte med blida ögon av Cladwell som snabbt måste slå ner och kväsa revolten. Men Bobby har hittat en allierad (och käresta) i Cladwells dotter Hope.
Cladwell jagar revoltörerna och försöker rädda sin dotter samtidigt som revoltörerna vill döda Hope som hämnd för alla hennes fars oförrätter.
Bobby vill mäkla för fred mellan bägge parter och när Cladwell kallar honom till sig för förhandlingar så beslutar sig Bobby för att bege sig dit.
Ett beslut som kommer att få oanade konsekvenser för alla inblandade…

Är det här en av de mest bisarra premisserna för en musikal någonsin? Troligtvis. Och samtidigt en av de roligaste.
Den här showen hör till en speciell kategori av skivor som jag har i min samling: nämligen dem som jag har lyssnat bara lite på, älskat men ändå inte hört igenom från början till slut. I det här fallet har de första fyra spåren gått om och om igen och av nån anledning har jag inte kommit vidare.
Kanske ska säga att de spår jag lyssnat på är helt fantastiska och det är orsaken att jag lyssnat på just dem om och om igen.
Nu visar det sig att resten av plattan är lika bra. Detta är en liten pärla till musikal. Absurd, fruktat rolig och proppfylld med makalöst bra musik.
Föreställningen känns väldigt Brechtiansk med sitt direkta tilltal till publiken och sin satiriska berättelse som används som en slags allegori över världens tillstånd idag.
Musiken är starkt influerad av den musik som Kurt Weill komponerade till sina samarbeten med just Brecht, kommer speciellt att tänka på Tolvskillingsoperan (1928).
Men här finns också gospel, showmusik, jazziga toner och känslofyllda ballader.
Allt som allt en helt underbar samling sånger som får en att både stampa foten i takt med musiken och samtidigt skratta åt de underbara, absurda och roliga sångtexterna.
Ett absolut måste!

Favvisar:
Ouvertyren, It’s a Privilege to Pee, Cop Song, Run Freedom Run!, What is Urinetown?, We’re Not Sorry

Kuriosa:
Showen vann 3 Tony Awards: Bästa libretto, partitur och regi.

Den vann också en Theatre World Award till skådespelaren Spencer Kayden (hon är en kvinna trots namnet) för sin insats som ”Little Sally”.

Pressklipp:
What is, in fact, most striking here is how well everything fits together in the collaborative creation of something that feels entirely original. There simply is no show I’ve ever seen that gives off such a sense that the creators and performers are always on the same page of an elaborate, high-spirited joke, that they are the proud members of a cabal that knows what it takes to make the world a better place and that they are thrilled to share what they know.
And did I mention that ”Urinetown” is hilarious?
…  simply the most gripping and galvanizing theater experience in town, equal parts visceral entertainment jolt and lingering provocation.
– Bruce Weber, The New York Times

Videosar:
At the Tony Awards (Run, Freedom, Run)
Opening number
Cop Song
Mr Cladwell
Don’t Be The Bunny
It’s a Privilege to Pee

Little Sally: I don’t think too many people are going to come see this musical, Officer Lockstock.
Lockstock: Why do you say that, Little Sally? Don’t you think people want to be told that their way of life is unsustainable?
Little Sally: That, and the title’s awful.