Dr. Seuss’ How The Grinch Stole Christmas! The Musical (1994)
Premiär i Minneapolis 1994, fick sin Broadwaypremiär 2006
Musik: Mel Marvin (scensångerna) & Albert Hague (tv-sångerna)
Sångtexter: Timothy Mason & Dr. Seuss
Libretto: Timothy Mason, baserad på Dr. Seuss (egentliga namn Theodor Geisel) bok med samma namn från 1957.
The Grinch hated Christmas! The whole Christmas season!
Now, please don’t ask why. No one quite knows the reason.
It could be that his head wasn’t screwed on quite right.
It could be, perhaps, that his shoes were too tight.
But I think that the most likely reason of all
May have been that his heart was two sizes too small.
Lika mycket som befolkningen i Who-ville älskar julen lika mycket hatar Grinchen den.
Grinchen, som bor i en grotta ovanför staden, har i åratal retat sig på Who-bornas lycka inför julen.
I år har han bestämt sig för att förstöra julen för alla i staden. Han klär ut sig till jultomten och sätter horn på sin hund som får föreställa en ren och sen så beger han sig ner till stan.
I skydd av natten så själ han allas presenter, allas julgranar och all julmat.
Mycket nöjd med sin insats så flyger han iväg för att förstöra allt men precis innan han gör det så hör han ljud nerifrån stan. Till sin förvåning förstår han att folket därnere sjunger, är glada och inte verkar bry sig om att de blivit rånade på alla sina julsaker.
Grinchen inser plötsligt att julen handlar om mer än saker, den handlar om familj, vänskap och gemenskap. Med denna insikt så bestämmer han sig för att lämna tillbaka allt han stulit. Folket välkomnar honom och tar honom till sina hjärtan och för första gången förstår Grinchen varför folket älskar julen och han känner hur han fylls lycka och allt hat han känt försvinner som genom ett trollslag.
Och alla får en underbar jul.
En härlig saga har förvandlats till en härlig liten musikal. Denna moderna släkting till Dickens A Christmas Carol är otroligt älskad i USA. Den är kanske inte lika känd i Sverige (mer än som film med Jim Carrey i titelrollen) men det är en ljuvlig liten berättelse som definitivt hör julen till.
Boken är föredömligt kort och berättar sin historia effektivt, snabbt och utan att moralisera. Musikalen tar ganska lång tid på sig att berätta historien och även om här finns mycket kul musik så går många av sångtexterna på tomgång och berättar samma sak om och om igen. Dessutom är showen ganska så sentimental, lätt moraliserande och tjatar så mycket om vikten av att ha familj att jag blir ganska så trött efter ett tag.
Sångerna från den tecknade tv-versionen finns med i showen. Det var nog lite av en nödvändighet eftersom Grinchen visats på tv i USA sen 40 år tillbaka och är för många lika viktig som Kalle Anka på julafton är för oss.
Mellan sångerna finns små scener från showen och dessutom delar av originaltexten vilket gör att det är lätt att hänga med i handlingen även om man inte hört berättelsen förut.
Grinchen är bäst, naturligtvis, för de elaka är ju oftast roligast i såna här shower. När den lilla flickhjältinnan ska sjunga om lyckan med att fira jul tillsammans med familjen så muttrar Grinchen sarkastiskt under orkesterns upptakt:”Oh, it’s a ballad!” Jag älskar sånt.
Bortsett från ett par drypande, sockersöta ballader så är det här en ganska så trevlig liten bekantskap.
Favvisar:
One Of A Kind, You’re A Mean One Mr Grinch, Watchamawho, Welcome Christmas, Who Likes Christmas?
Pressklipp:
At about 90 minutes the stage version suffers from a milder case of bloat. A tale that fit neatly into 26 televised minutes — to say nothing of a couple hundred lines of rhymed verse — inevitably feels protracted at thrice the length. It is considerably more faithful to the spirit and letter of the original material than the movie was, however, and so more pleasing.
…
The lively whole seemed to please the legions of critics in the audience who really matter here, the 10-and-unders, who hardly stirred in their seats during those 90 minutes. That can confidently be taken as a sign of satisfaction, or at least contented distraction.
One exception was a the little girl who let out a long, soulful wail shortly after the Grinch, played with gargoyle-ish glee by Patrick Page, slunk onstage. In her defense I must say I shared a little of her discomfort. Covered as he was in skanky green fur, with Kabuki makeup turning his features vaguely feline, this Grinch brought to my mind an unhappy encounter with a road company of Cats in San Francisco I thought I’d expunged from memory. I almost started wailing myself.
…
When Cindy Lou followed it up with a confidence-building pep talk with the Grinch that began to resemble an actual therapy session in both length and tone, my patience began to weaken.
But oh dear. I’d better stop right there. It may be my imagination, but as I type these words I seem to see green fur sprouting from the backs of my hands.
– Charles Isherwood, The New York Times
Videosar:
You’re a mean on, Mr Grinch från scenversionen
High Lights från scenversionen
You’re a Mean One, Mr Grinch från tv-filmen
Trailer till bioversionen
”Maybe Christmas,” he thought, ”doesn’t come from a store.
”Maybe Christmas…perhaps…means a little bit more!”
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera