Nr 371: Death Takes A Holiday

9 Okt

death_takes_a_holiday_high-res_cover1
Death Takes a Holliday (2011)
, Off-Broadway
Musik & sångtexter: Maury Yeston
Libretto: Peter Stone & Thomas Meehan, baserad på den italienska pjäsen La Morte in Vacanza (1924) av Alberto Casella.

”Det var rysligt så få döda det var i dag, då!” – Pensionat Paradiset, sv pilsnerfilm från 1937

Death is so startled by the beauty of the young Italian woman Grazia that he effectively goes on strike, preventing all deaths worldwide for the weekend. At the same time he wants to understand why people fear him so much and what it feels like to be alive.
Disguised as Prince Sirki from Minsk, he joins a house party at the Villa Felicita outside Venice, intriguing the ladies with devilish charm, antagonizing the jealous men and singing mesmerizing duets with Grazia.

Man kan kalla hans stil för pop-operett eller poperetta. Han skriver stora dramatiska melodier som kräver stora röster, gärna med klassiska övertoner. Men hans musik känns aldrig mossig eller gammaldags. Maury Yeston är en modern arvtagare till den mer klassiskt inspirerade musikalen. Inte lika poppig som Lloyd Webber och kanske inte med lika lättillgängliga melodier, men Yestons musik är intressantare, vacker och tål att lyssnas på om och om igen och jag tröttnar inte på den.

Han har skrivit musiken till 2,5 musikaler som producerats på Broadway: Nine (1982) och Titanic (1997, Dag 236), halvan är Grand Hotel (1989, Dag 217) som han skrev närmare hälften (den bättre hälften) av sångerna till. Han skulle kunnat haft en tredje Broadwaymerit på sitt CV men tyvärr så valde han att göra en musikalversion av Fantomen på Operan samtidigt som Lloyd Webber meddelade att han tänkte göra det också, och vi vet alla vems version som producenterna valde att satsa på. Vilket är lite synd för Yestons Phantom (Dag 120) är definitivt värd att lyssnas på.

Death är inget undantag vad det gäller vacker musik. 13.manna orkestern låter som om den var betydligt större och gör de stora svepande melodierna rättvisa.
Verket är som sagt fylld av vacker musik men den här gången så tycker jag allt att alla de solistiska inslagen har en tendens att låta lite lika. Desto roligare är då ensemblenumren (som exempelvis Something’s Happened) som har humor, sväng och dessutom intressantare melodier.

Man kan höra många ekon från hans tidigare musikaler i verket, främst kanske från Nine och Phantom fast en härlig shimmy låter som om den var tagen från Grand Hotel.

Här finns också mycket att hämta för nån som söker material för en konsert eller liknande.
Är du en stark tenor med ordentlig höjd och stora lungor så finns Roberto’s Eyes till exempel med en slutton som garanterat kommer att ge de stora applåderna.
Och är ni tre kvinnor som vill göra en trio ihop lyssna på den ljuvliga Finally To Know.

Kuriosa:
Den av Walter Ferris bearbetade engelska versionen av den italienska pjäsen fick namnet Death Takes a Holliday och spelades på Broadway 1929.
Historien har filmats 2 gånger, dels som Death Takes a Holliday (1934) och dels som Meet Joe Black (1998). Den senare hade Brad Pitt i rollen som döden.

Maury Yeston och Peter Stone började arbetet med den här musikalen 1997, direkt efter deras framgångsrika samarbete med Titanic.
Eftersom Titanic var en megastor produktion så kände Yeston och Stone att de ville göra en mindre, intimare föreställning. De kände att Cassellas pjäs var en gripande historia och dessutom universell till sitt innehåll.  Och eftersom berättelsen just filmats framgångsrikt (som Meet Joe Black) så kände de att tiden var mogen för en musikalversion av den. Maury uttryckte det som: ”it seemed to me that the piece screamed to be sung.” 

Efter Peter Stones död 2003 så tog Thomas Meehan över författandet av librettot.

Pressklipp:
The production doesn’t have a lot of room to breathe on the smallish Laura Pels stage, and Mr. Hughes (regissören) mostly just shuffles one character after another to center stage for the big numbers, resulting in a stasis that’s little enlivened by the labored use of two wrought-iron spiral staircases framing Derek McLane’s set.
Death Takes a Holiday lurches into winky comedy at times, as when Prince Sirki’s identity is revealed to all. “Death?” the sluttish housemaid gasps when she is apprised of the truth. “Oh my God, and I was hoping to sleep with him!”
But for the most part, this pleasant but bland new musical gives off the musty whiff of antique melodrama. Deathless it ain’t.
– Charles Isherwood, The New York Times

… But the long-gestating tuner, derived from an Americanization of a mystical Italian play from the post-WWI era, feels like a worn elastic band that has lost its snap. The show is worthy and far from deathlike, but it’s often too lethargic by half.

But its prospects as a crowdpleaser look rather wan. Indeed, “Death Takes a Holiday” seems an unlikely candidate for an extended run, a Broadway transfer, or much of an afterlife.
– Steven Suskin, Variety

The source material … is a delicate mood piece with little action. How would this trio of smart writers address that problem? Sadly, they haven’t. With the ubiquitous Doug Hughes seeming out of his element directing a musical, this Death is no holiday.
– Erik Haagensen, Backstage

Videosar:
Highlights
Roberto’s Eyes fr en musikal workshop
Alive!
Mera highlights

3 svar to “Nr 371: Death Takes A Holiday”

  1. London Box Office oktober 13, 2014 den 1:51 e m #

    Hej

    How can we contact you?

    London Box Office
    https://www.londonboxoffice.se/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: