Nr 373: Daddy Cool

17 Okt

51sgGIyPXSL
Daddy Cool (2006), West End, spelades ett drygt halvår
Musik & sångtexter: Frank Farian och många andra bl a Bobby Hebb och George Reyam
Libretto: Stephen Plaice & Amani Naphtali. Baserad på en idé av Mary S. Applegate & Michael Stark

She’s crazy like a fool!
What about Daddy Cool?
I’m crazy like a fool.
What about Daddy Cool?

Daddy, Daddy Cool!
Daddy, Daddy Cool!

Essentially, the story is about ‘Sunny’ whose mother has sent for him from England, and we follow the young boy from his Grandmother’s home in the West Indies, through his arrival in England, to the time when his love of music has led him to be a member of a ‘crew’ called ‘The Subsonics’, who face intense rivalry from another crew called ‘The Blade Squad’.
Sunny meets and falls in love with Rose, daughter of the East End’s notorious club owner Ma Baker. Echoing Romeo and Juliet, the lovers’ relationship fuels the hostility between the two gangs.
It’s pretty obvious from the start that Sunny will end up in hot water, and sure enough, he’s set-up for a shooting he didn’t commit.
In a sub-plot, Sunny’s mother has to confront her own rival and deal with her feelings about Sunny’s father, the real ‘Daddy Cool’.

Så var intrigen i den engelska originalversionen. Men storyn ändrades en hel del till showens nederländska premiär och det är den senare versionen som numera spelas lite här och där i Europa. Den är betydligt mer familjevänlig och utan de mord och våldsamheter som figurerade i London.

Ja, vad ska man säga. Det här är en jukeboxmusikal med allt vad det innebär av krystade intrigvändningar och där namnen på huvudrollerna anpassas för att få så många kopplingar till låtskatten som möjligt. Här hittar vi Club Rasputin som drivs av Ma Baker men egentligen tillhör Sunny som döper om den till Daddy Cool efter sin pappa Johnny Cool, se där, fyra sångtitlar i en mening. Kanske borde jag satsa på att skriva Jukeboxmusikalintriger?

Eftersom inramningens enda funktion är att agera förevändning för att klämma in så många välkända hits som möjligt så ska jag inte vara så hård på intrigen utan koncentrera mig på plattan.
37 låtar har de lyckats pressa in, fast då har jag räknat med både repriser och megamixarna och jag måste erkänna att jag gillar det här. Alltså som en ren partyplatta. För att döma av videosnuttarna jag hittat så var det här en bedrövlig och bedrövligt ful show. Men plattan svänger.
Ok, det hjälper nog att jag växte upp med Boney M och klubbade som värst när La Bouche och Milli Vanilli styrde på dansgolven, för det här är bitvis en ren nostalgiresa för mig.
Och för en gångs skull så svänger det minst lika bra om dessa coverversioner som det en gång gjorde om originalen. Man har moderniserat soundet en aning och vid ett par tillfällen lagt in lite rap och beat-boxande (mindre lyckade inslag) och sånginsatserna är överlag helt okej, ibland mer än så.
Och vilken samling med låtar: Be My Lover, I Can’t Stand The Rain, Sunny, Girl I’m gonna Miss You, Daddy Cool, Ma Baker, By The Rivers Of Babylon och många, många mer.

Den nederländska varianten av showen har en fördel mot Londonversionen eftersom man där har översatt texterna. I Holland har man kunnat bortse från de extremt simplistiska, banala och barnsligt töntiga och repetetiva texterna som engelsmännen behövt hålla till godo med.

Men vem bryr sig om sångtexternas innehåll när man går på en sån här show, man vill bara höra låtarna man kan, sjunga med i dem och känna sig ung på nytt. Som en av de nederländska skådespelarna uttryckte det: Det här är egentligen inte så mycket en musikal som det är en konsert.
Och det ligger mycket i det.
Jäklar börjar känna att jag vill ”Bumpa”, ”Hustle-a” och discodansa like it was 1979!

Kuriosa:
Showen säljs som en Boney M jukebox musikal men egentligen så är det en Frank Farian jukeboxare för det var han som producerade och i vissa fall skrev låtarna och skapade grupperna som framförde dem. Eller framförde och framförde, ofta var det studiosångare som sjöng in sångerna och så var det snygga dansare som mimade och ”framförde” dem på scen – Milli Vanilli är väl det mest välkända exemplet.
Boney M hade faktiskt tre sångerskor som kunde sjunga och det var bara killen i gruppen som mimade. I början så var det Frank Farians röst han mimade till. Vill ni höra hur Frank lät så sätt på Daddy Cool, originalet, för det är han som står för den djupa karakteristiska rösten som inleder hela låten.

Frank Farian Productions har tagit emot 850 guldskivor. Fram till 2002 så hade de sålt 800 millioner plattor (inklusive samlingsplattor).

Mellan 1975 och 1988 hade Boney M inte mindre än 38 Top Tio singlar. Det såldes 55 millioner Boney M album och 45 millioner singlar.

Milli Vanilli sålde 14 miljoner album och 8 miljoner singlar innan de avslöjades som bluff. Detta skedde 21 juli 1989 på en MTV konsert i Bristol, Connecticut. Under deras framförande av sången Girl You Know It’s True så hakade deras förinspelade  sånginsatser upp sig och började upprepa ”Girl you know it’s… Girl you know it’s…” om och om igen. De fortsatte att låtsas sjunga några sekunder innan de sprang av scenen. I och med detta så var gruppens karriär mer eller mindre över och de blev av med den Grammy de vunnit. Allt filmades och här nedanför finns en länk till ett MTV reportage om det hela.

En av producenterna till denna musikal var Robert Mackintosh, bror till den mer berömde och framgångsrike musikalproducenten (Cats, Phantom, Les Miz, Cats etc) Sir Cameron Mackintosh.

Pressklipp:
… But for much of the show, the response, from an audience desperate to hear those tunes that could send spine-tingling shivers of nostalgia oozing down their spines, was rather muted. Only after the curtain call did the show manage to shift into full gear, and bring the entire audience to their feet. In a sense, it showed that the storyline had little impact, because only when it was over could the audience and cast really start to enjoy themselves.
– Peter Brown, londontheatre.co.uk

If only somebody had taken the time and trouble to sort out the book, which is short on craft and never finds a way to integrate the back story, this could be an evening with real zing.
Lyn Gardner, The guardian

One can’t feel affection for anyone here, for the music isn’t out to charm us or gain our sympathy, merely impress us with a series of song-and-dance numbers.
– Rhoda Koenig, The Independent

The Shaftesbury, for so long a graveyard of dreadful musicals, might just have a hit on its hands for once.
Charles Spencer, The Daily Telegraph

Videosar:
Highlights från Londonversionen
Highlights från den nederländska turnéversionen
Aan de oevers bij Babylon (By the rivers of Babylon)
Reportage (och megamixen) från den nederländska premiären
Bara Megamixen
Milli Vanilli fiaskot

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: