Nr 375: Aida

23 Okt

41RZZ2GHAML
Aida (2000)
, 1852 föreställningar
Musik: Elton John
Sångtexter: Tim Rice
Libretto: Linda Woolverton, Robert Falls & David Henry Hwang baserad på  Leontyne Price barnbok Aida (1997), i sin tur baserad på operan Aida (1871) med musik av  Giuseppe Verdi och libretto av Antonio Ghislanzoni baserad på ett manus av Auguste Mariette eller Temistocle Solera (exakt vem som skrev originalscenariot tvistas det tydligen om).

The Egyptians have captured and enslaved Aida, a Nubian princess.
Aida, falls for Radames, the captain of the guards, who is betrothed to the Pharaoh’s daughter Amneris who is Aida’s mistress.
Radames falls in love with Aida and must chose between love (Aida) or power (Amneris). He chooses love and that leads to tragic consequences for the two lovers.

Ok, det här var inte min thékopp om man säger så. Jag gillar normalt Elton John och hans pianorockmusik, jag gillar normalt Tim Rice och hans  texter och jag gillar många av artisterna som sjunger på denna skiva men… Den här gången verkar alla ha tappat sin magiska touch för det här är, om så inte dåligt, så åtminstone fruktansvärt tråkigt att lyssna på.
Fast om jag ska vara helt ärlig så är det dåligt. På tok för många powerballader. På tok för många ointressanta sånger och bitvis fruktansvärt fåniga texter.

Showen är en av de snyggaste jag nånsin sett på scen, fantastisk scenografi och en ljussättning som var helt jäkla magisk och bara bäst, liksom. Då så hade jag överseende med musiken, eller kanske att jag bara inte lade märke till den eftersom det fanns så mycket läckra saker att titta på. Men nu när jag bara lyssnar på musiken så är jag inte direkt imponerad. Allt känns så seriöst och kvasisdjupt och liksom, ba’ så jäkla känslosamt och fint, liksom, om man säger så, ba’.
Det här går in i ena örat och ut genom andra utan att lämna allt för mycket spår efter sig.

Musiken spretar åt ett flertal håll där Eltons egna pianorockstil är ganska så dominant men här finns också lite Motown, lite reggae, lite gospel och Afrikanska rytmer representerade.

Här finns några bra nummer, trion mellan Aida, Radames och Amneris (A Step To Far) exempelvis, fast det säger en del om Rices texter när de bästa raderna i sången lyder: A a a aaaa, A a a aaa…
Amneris självupptagna modeuppvisning My Strongest Suit är ett annat kul nummer och en av föreställningens få up tempo sånger och den är definitivt den mest humoristiska.

Nä, den här kommer att åka in i arkivet igen och det lär dröja innan jag ger den en chans till.

Kuriosa:
Broadway showen vann:
4 Tony Awards: Bästa score (musik & sångtexter), bästa kvinnliga huvudroll, bästa scenografi och bästa ljussättning.
Drama Desk Award för bästa kvinnliga huvudroll.
Grammy Award för årets bästa Musical Show Album
1 Clarence Derwent Award för Most Promising Female

Turnéversionen vann:
Touring Broadway Awards (f d National Broadway Theatre Awards): Bästa musikal, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, regi och Visual Presentation

Den första utländska versionen sattes upp i Holland 2001.

Den Nederländska versionen vann:
2 John Kraaijkamp Musical Award, för bästa manliga huvudroll och bästa översättning.

Emil Sigfridsson satte upp den första svenska versionen i Kristianstad 2007.

Aida har aldrig satts upp professionellt på West End.

Clarence Derwent Award är ett pris som varje år ges till den mest lovande manliga respektive kvinnliga birollsskådespelaren. Priset delas ut både på Broadway och på West End, så det är alltså 4 pristagare per år. Priset ges inte till nån speciell genre så både musikal- och talteaterskådespelare kan vinna den.

Pressklipp:
The only emotion an intelligent and theatrically savvy adult is likely to feel watching Hyperion Theatricals’ (read Disney’s) Aida, which opened last night at the Palace theatre, is one of bitter regret; it could have been, by all rights should have been a magnificent Broadway musical.
Unfortunately, the Aida on offer struggles, mostly without success, to reach the emotional depth and quality of a cheap, mindless Saturday morning cartoon. To quote the now legendary qualifier, “not since Carrie” has a musical this bland, superficial, unengaging, tuneless and just plain bad managed to actually open on Broadway.
– Thomas Burke, TalkinBroadway.com

In general, the score is tuneful, pleasant and nicely varied, though it wisely never strays far from John’s piano-rock roots. It does not contain a lot of instantly memorable music … Rice’s lyrics aren’t inspired, but many get lost in the power-pop orchestrations anyway. Falls’ staging presents most of the numbers as pop concert solos aimed at the audience, a task in which he is aided by Natasha Katz’s sculptural use of spotlights.

Making a musical of  Aida was perhaps not Elton John’s brightest idea.

The musical is pure bubble gum, but at least now it’s stylishly packaged bubble gum. And whatever else you can say about the substance — it’s totally lacking in nutritional value, it gets stale quickly — it sure as hell sells.
– Charles Isherwood, Variety

Videosar:
Trailer for the Dutch version
Making of – the Dutch version
My Strongest Suit (Mijn pakkie an) – den nederländska versionen
My Strongest Suit med Idina Menzel
My Strongest Suit från Rosie O’Donnell Show med Sherie Rene Scott
Dance of the Robe
The Gods Love Nubia
A Step Too Far

Aida%25202

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: