Something Rotten! (2015)
Broadway 742 föreställningar
Europapremiär på Wermland Opera i Karlstad 8 nov 2018
Music & Lyrics: Wayne Kirkpatrick and Karey Kirkpatrick
Book: Karey Kirkpatrick and John O’Farrell
Tag line utanför teatern: All actors promise to memorize most of their lines!
Something original, something fresh… Something Rotten!, a musical comedy about the musical comedy that started it all.
Welcome to the 1595, long before the dawn of premium tickets, star casting, and reminders to turn off your cell phones. Brothers Nick and Nigel Bottom are desperate to write a hit play but are stuck in the shadow of that Renaissance rockstar known as The Bard. When a local soothsayer foretells that the future of theater involves singing, dancing and acting at the same time, Nick and Nigel set out to write the world’s very first musical! But amidst the scandalous excitement of Opening Night, the Bottom Brothers realize that reaching the top means being true to thine own self and all that jazz.
Det här är en väldigt rolig musikal. En VÄLDIGT rolig musikal! Smart, intelligent, uppfinningsrik, fylld av hyss, prutthumor, studentikosa ordvitsar, anakronismen och en energi som aldrig mattas av. Man blir nästan andfådd bara av att se den.
Och är man en kännare/nörd/fantast av Shakespeare, hans verk och tid och/eller musikaler så får man ännu större behållning av det hela för här finns så många referenser, associationer och citat till andra verk att det blir som en sport att försöka komma på allt de hänvisar till. Och det är inte bara repliker, sånger och musik man citerar utan även koreografi. En del är väldigt tydliga men det finns musikaliska skämt som typ består av en enda takt och fattar man den så får man sig ett gott fnitter – man fattar man den inte så spelar det ingen roll för här finns skämt och skratt så det räcker och blir över.
Genialisk skulle jag vilja kalla den.
Ja, första akten i alla fall, sen blir det nästan lite för mycket av det goda och föreställningen de sätter upp, Omelette, går en aning över gränsen – för mig i alla fall, den känns lite ansträngd – fast jag gillade de dansande äggen…
Kanske att föreställningen upprepar sig lite och kör skämten ett varv för mycket men skrattar gör man, stampar takten gör man, och redigt jäkla underhållen blir man och det är inte det sämsta.
Och musiken är bitvis riktigt bra, pastischer på kända Broadway nummer blandas med mer poppiga rytmer och flera av numren är uppbyggda för att leda fram till en sångfinal som ska få publiken att ställa sig upp och vråla sitt bifall – ibland fungerar det och ibland inte.
Sångtexterna kryllar av ordvitsar och snabba skämt, ibland så pass mycket att själva anledningen till att man sjunger numret försvinner. Men, som så mycket i den här showen, så köper man det i stunden och förlåter upphovsmännen deras behov av att proppa in så mycket humor de bara kan per föreställningsminut.
Introsången Welcome to the Renaissance är grymt catchig, A Musical är en riktig showstopper, To Thine Own Self är vacker och gripande, God, I Hate Shakespeare rolig och Hard To Be The Bard grymt skön… Ja, det mesta är bra, plattan är en given favorit på min spelare.
Rekommenderas!
Trivia:
Föreställningen fick inte mindre än 10 Tony Award nomineringar men vann bara 1 för bästa manliga biroll som gick till Christian Borle i rollen som Will Shakespeare. Detta föranledde produktionen att sätta in en självironisk annons i dagspressen där de firade att de inte vann Tonyn för bästa musikal. Se nedan.
Christian Borle vann också en Drama Desk Award för sin insats
De 3 ansvariga för manus, text och musik är alla noviser vad gäller musikal och Broadway. Men de har å andra sidan stor erfarenhet av manusskrivande för film och sångskrivande bal för artister som Faith Hill, Garth Brooks och Amy Grant.
Föreställningen skulle egentligen ha åkt till Seattle för att provspela och finjusteras i april 2015 men efter den positiva respons de fick efter en workshop de hade i oktober 2014 och eftersom det råkade finnas en ledig Broadway teater så bestämde man sig för att hoppa över – den för de flesta musikaler så nödvändiga och viktiga – try outen och låta föreställningen ha premiär direkt på Broadway.
Varje replik i Make an Omelette scenen är antingen en referens till en musikal eller ett citat från Hamlet.
Press:
“Sophomoric” is the right adjective for Something Rotten!, and presumably its creators wouldn’t have it any other way. … this production wallows in the puerile puns, giggly double-entendres, lip-smacking bad taste and goofy pastiche numbers often found in college revues.
…
The pull-out-all-the-stops effort that’s made to sell this introductory song is both invigorating and suicidal. Because where does the show go from here? The answer: Straight over the top, into an ether where Something Rotten! flails like a parachutist in a windstorm.
…
Like the show itself, it’s both too much and not enough.
– Ben Branley, The New York Times
More than reviews or word of mouth or the cheeky ads and poster art, what’s really going to sell Something Rotten! is “A Musical,” the production number from the first act that (educated guess) they’ll be performing on the Tony Awards telecast. This shamelessly silly parody of Broadway musicals — and outrageous spoof of all things Shakespeare — … Although comic desperation descends on the second act, it’s still a deliriously funny show.
– Marilyn Stacio, Variety
Something Rotten! goes over easy. Too easy. The songs are catchy, but quickly digested (though the opening number Welcome to the Renaissance lodges in the head nicely). The book … and lyrics settle for the undemanding laugh and usually get it. The performers are excellent, of course, … and the choreography is reasonably entertaining.
But it’s hard not to wish that the show’s creators had the set the bar and the flame just a little higher. Something Rotten! wants to be uncouth and impertinent a la The Book of Mormon, but it’s much too nice for that. The book and lyrics even excise all the obscenities, with heathens threatened with “you know where” and Shakespeare described as “freakin’ awesome”. It’s softly vulgar – there’s a near rhyme of “penis” and “genius”, to say nothing of those gluteal gyrations – but it settles for sweet when it ought to be scurrilous, comfortable when it ought to be really clever. It’s never offensive, but it’s never very exciting either. The closest it gets to iconoclastic is the song I Hate Shakespeare, a sentiment dear to the heart of most middle schoolers (and George Bernard Shaw too).
In that song Nigel complains that Shakespeare “has no sense about the audience, he makes them feel so dumb”. There’s no danger of that here. But as the author of Omelette should know, audiences don’t need to be coddled either.
– Alexis Soloski, The Guardian
This is a big, brash meta-musical studiously fashioned in the mold of Monty Python’s Spamalot, The Producers and The Book of Mormon, loaded with crowd-pleasing showstoppers, deliciously puerile gags and an infectious love of the form it so playfully skewers.
– David Rooney, The Hollywood Reporter
Video
Welcome to the Renaissance
A Musical
Bottom’s Gonna Be on Top
Hard to Be The Bard
I Suck (a cut song)
Preview
Word You Never Heard (a cut song)
2 Andra klassiska Elisabetanska musikaler. Minns ni dom…?
Musikalipedia - musikalblogg 
Kommentera