Nr 405: Annie Warbucks

23 Mar


template-1-copy_26
Annie Warbucks (1993)
Off-Broadway, 200 föreställningar

Music: Charles Strouse
Lyrics: Martin Charnin
Book: Thomas Meehan baserad på dagstidningsserien Little Orphan Annie av Harold Gray och musikalen Annie från 1977.

”Annie Warbucks” begins where ”Annie” left off, with the adoption proceedings and the song–”A New Deal for Christmas”–that officially gave Annie a last name. But the festivities are interrupted by New York City child welfare commissioner Harriet Doyle. She directs Daddy to find a wife within 60 days or it’s back to the orphanage for Annie.
The obvious choice is right under Warbucks’ nose, in the person of his young, attractive secretary Grace. Daddy, however, is convinced he’s too old for Grace. Eventually, he falls — or thinks he falls — for the more seasoned Sheila Kelly. But Sheila is in reality Harriet’s daughter and this whole ”find a mommy for Annie” thing is just part of a plot to get Warbucks to marry Sheila so she and her mom can get their hands on the Warbucks fortune.
But Annie and Grace expose the villainous duo, Warbucks proposes to Grace, she accepts, they get married and Annie gets a mommy.
The end.

Så här är den då, uppföljaren till Annie (1977) som faktiskt fick premiär, förvisso Off-Broadway, men ändå!
För er som undrar vad jag menar med meningen innan gå till Annie 2, inlägg Nr 399.

Det stora problemet med den här showen är att den är på tok för lik originalet. Eftersom det första försöket på en uppföljare ansågs för satirisk, hård, svart och dessutom floppade, så valde man att denna gång ha med alla ingredienser som gjorde ettan till en sån makalös framgång.
Så återigen finns här en komisk, kvinnlig skurk som vill åt Daddy Warbucks stora förmögenhet.
I bägge showerna anlitar skurken en släkting för att lura till sig Daddy Warbucks pengar, i ettan sin bror med flickvän och i tvåan sin dotter.

I ettan så besökte Annie president Franklin D Roosevelt och inspirerade honom till att skapa ”The New Deal”. I tvåan besöker hon honom en gång till och den här gången inspireras han till att skapa  The Tennessee Valley Authority (TVA).
I ettan rymmer Annie från barnhemmet och hittar kärleken i det Warbuckska huset. I tvåan rymmer hon från det huset (hon vill inte vara anledningen till att Daddy tvingas gifta sig med en kvinna som han egentligen inte älskar) och lär sig istället allt om hur viktigt ett barns kärlek till sina föräldrar är (och vice versa) på en gård i Tennesse. Den sången som sjungs där, Love, var tänkt att bli en av de stora hitsen i den här showen.
I bägge showerna finns det en massa små föräldralösa flickor som mest finns till för att heja på Annie och sjunga ett par gulliga/roliga sånger.
I bägge showerna sjunger hon en sång till sin hund Sandy när hon är ledsen och bägge är sånger om optimism och den ena blev en världshit (Tomorrow) och den andra har glömts.
Osv osv osv…
Alla dessa likheter gör att shown blir otroligt förutsägbar och eftersom publiken vet att det kommer att sluta lyckligt redan från början så finns det inget i den här showen som kan hålla ens intresse vid liv. Intrigen upplevs inte bara som krystad utan är dessutom så utdragen att det bitvis känns som att det inte händer nått på scen överhuvudtaget. 
Föreställningen är inte dålig per se men den känns rätt så menlös, ointressant och onödig, liksom.
Det samma gäller musiken. Återigen har Strouse och Charnin skapat roliga, trallvänliga och smittande sånger men även de påminner nått otroligt om sångerna i den första showen vilket gör att man jämför dem och det är nästan alltid till tvåans nackdel.

Vad jag gillade i Annie 2 var att sångtexterna var lite fräckare, elakare och vassare än de var i den garanterat 100% familjevänliga original musikalen. I Annie Warbucks har man rensat och sett till att texterna är helt barntillåtna och det är lite synd.
Fyra sånger hängde med från Annie 2 till denna show och det är främst i texten till But You Go On som skillnaderna blir uppenbara. Just den sången är en av showens bästa och originaltexten är svart och grym och gripande och framförs av en kvinna som säger att oavsett vad hon drabbas av så ger hon inte upp. Den nya versionen är fortfarande lite svart men alltför fylld av offermentalitet och en ”tyck synd om mig” inställning. Det är fortfarande en grymt bra låt men den tappar vassheten och bettet som originalet hade.
Det gäller föresten hela föreställningen.

Kuriosa:
Eftersom showen blev en framgång Off-Broadway så fanns det planer på att flytta den till en teater på Broadway. Detta var viktigt för endast musikaler som går på en riktig Broadwayteater kan nomineras för en Tony Award. Men det visade sig att de inte skulle hinna göra denna flytt inom den av Tonykommittén stipulerade tiden som man har på sig efter en Off-Broadwaypremiär (30 veckor) för att vara nominerbar för en Tony. Så man lade ner de planerna.

Martin Charnin som skrev sångtexterna till och även regisserade både Annie och Annie W, bland många andra musikaler, började sin professionella karriär som dansare och han kreerade rollen som ”Big Deal” (en i Jetsgänget) i originaluppsättningen av West Side Story (1957). Han kom att spela den rollen över 1000 gånger.

I rollen som Sheila Kelly hittar vi Donna McKechnie som kreerade rollen som”Cassie” i original uppsättningen av A Chorus Line 1975 – en roll som gav henne en Tony Award

Press:
At long last, “Annie Warbucks” alights in Manhattan, a small miracle given the fact that this famously troubled show has been killed once, orphaned twice and has boasted three Annies since its debut in January 1990 as “Annie 2: Miss Hannigan’s Revenge,” a musical fondly remembered for its legendary badness.
“Annie Warbucks” is an infinitely better show than “Miss Hannigan’s Revenge.” It has charm (though not nearly as much as the original “Annie” in 1977), several good songs from Martin Charnin and Charles Strouse and — the real miracle in this production, which has been downsized from a $ 5.5 million Broadway promise to a $ 1 million Off Broadway reality — simply beautiful, elegant settings by Ming Cho Lee that unfold like origami.

The show still seems unfinished — among other quibbles, one could complain that there’s not enough Annie Warbucks in “Annie Warbucks”– but it’s a competent and frequently pleasant show.

The show will never make Charnin, Strouse and Meehan the millions they earned from “Annie,” but it will finally let them get on with their lives, for which we can all be grateful.
Jeremy Gerard, Variety


Kathryn Zaremba (Annie), can deliver a punch line and tug a heartstring with the best of them. Her face is that of the littlest angel; her resilience that of a dead-end kid. If no one else in the cast of ”Annie Warbucks” lifted a finger, Miss Zaremba would still carry the show over the finish line on her tiny shoulders of steel.


Happily, the evidence of busy fingers is everywhere. Charles Strouse’s score—full of peppy melodies and bright banjo rhythms—is one of the composer’s best.

There are plenty of laughs in the book by Thomas Meehan and the lyrics by Martin Charnin, who also functions as the remarkably clear-eyed director.

Bravely blinking back tears, Ms. (Donna) McKechnie explains that life deals you a lousy hand, ”But You Go On,” and proceeds to build the first-act torch song to a blaze. . Ms. McKechnie is in great form.

”Annie Warbucks” provides enough of the familiar fun to qualify as more than a postscript. The predisposed shouldn’t be disappointed, while the wary may well be won over.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Annie Ain’t Just Annie Anymore
Above The Law
All Dolled Up
That’s The Kind of Woman
The Other Woman
Love
But You Go On

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: