Nr 407: In My Life

28 Mar


In My Life (2005)
, 61 föreställningar

Music, Lyrics & Book: Joseph Brooks

Vad sägs om det här som musikalintrig:
Ung musiker med Tourettes syndrom möter och blir ögonblickligen förälskad i en flicka med OCD. De flyttar ihop.

Samtidigt i himmelen så försöker Gud (som ser ut som en slusk och gillar att meka med cyklar) få göra en audition för Guds Opera som en f d kamrer numera ultrafjollig ängel ska sätta upp. Gud gör sin audition genom att sjunga jinglar för Volkswagen och Dr Pepper. Den senare ger honom jobbet.
Ängeln, som heter Winston, ser paret på jorden och bestämmer sig för att de ska vara huvudpersonerna i hans opera och eftersom operor måste vara tragiska så ser han till att pojken får en hjärntumör.
Pojken vill inte utsätta sig för operationen som kan ta bort hans tumör eftersom han då kanske tappar sin förmåga att skriva musik. Men efter att ha fått ett anfall på gatan så hamnar han på sjukhus och de utför operationen. 
Ängeln vill att han ska dö på operationsbordet men pojkens döda lillasyster (hon och hans operasjungande mor blev dödade av en rattfull bilförare som också dog och alla bor numera i himlen) ber Gud att låtan killen överleva. Gud hörsammar hennes bön och showen slutar med att killen och tjejen gifter sig samtidigt som en enorm citron kommer ner på scenen.
I kid you not!

Hur kunde detta inte bli en succé?
Mest för att det nog låter galnare och roligare än det var.  
Det var en minst sagt ojämn show med några bra bitar och många betydligt mindre bra.
Exempelvis så var de flesta av sångerna som framfördes i ”Himlen” kul medan alla sångerna som framfördes ”på jorden” sööööööög! Alltså, verkligen! De var menlösa, medeltempo soft-rockballader ibland med inslag av country och med sanslöst dåliga Hallmark-aktiga texter och alla lät exakt likadana. Hissmusik kan man nog kalla dem för.
I Himlen så sjöng man istället operaparodier och gjorde komiska Vaudevillenummer – mycket roligare.
Har tyvärr inte lyckats hitta något videoklipp på Youtube  så jag kan inte visa er nått av de bisarra himmelska numren som bland annat innehöll en pas-de-deux mellan ängeln och ett skelett han plockade fram ur en garderob… 

Jag tror verket hade kunnat fungera bättre om man bara sjungit i ”Himmelinslagen” och nöjt sig med talscener på ”jorden” för bitvis var det här en kul föreställning. Dialogerna mellan paret som hela tiden avbröts av killens hysteriska rimmande och användande av svordomar (hans tics) blev både lite rörande och framförallt komiska – på ett bra och inte förlöjligande sätt. Men deras många, långa och menlösa duetter sabbade flödet där och är en stor bidragande orsak till att stycket inte fungerar.
Sen så var det kanske några lager av bizarro för mycket och på tok för lite intrig och fördjupning. Och ska jag vara ärlig så brydde man sig inte om paret nämnvärt oavsett om de hade syndrom, tumörer eller skulle gifta sig. För mig var ängeln Winston bäst och showens största behållning. När han på slutet inte lyckas flyga och ber publiken att klappa händerna ”if you believe in fairies” så att han får tillbaks sina vingar tyckte jag var ljuvligt och en skön blinkning till Peter Pan.

Men säga vad man vill om showen – och många hade massor av, mest negativa, saker att säga om den – det var en snygg show. Scenografin och kostymerna var av absolut toppklass. Så showen var kanske en ”kalkon” men en jäkla snygg kalkon i alla fall.

Kuriosa:
Mannen som skrev musikalens musik, sångtexter och libretto, Joseph Brooks, var också dess regissör och producent.
Han berättade att delar av inspirationen till detta verk kom när han skulle få en pace-maker inopererad och man råkade punktera både hans hjärta och ena lunga under operationen. Detta ledde till att han ”dog” under en kort stund och de visioner han fick då låg till grund för en del av musikalens ”himmel-sekvenser”.

Efter att stycket massakrerats av recensenterna så la man ut över $1 500 000 på marknadsföring under ett par veckor. Mängder av tv-reklamsnuttar och en 3 helsidors (!)  annons i helgbilagan till The New York Times. Men det hjälpte inte. 

Joseph Brooks fick 1978 en Oscar, en Grammy och en Golden Globe för sången You Light Up My Life från filmen med samma namn . En film han skrev, producerade, skrev musiken till och regisserade själv. 
Sången låg tio veckor på första platsen på Billboards Hot 100 och sålde i över 5 millioner exemplar och blev den mest sålda singeln i USA under hela 1970-talet.

Han har också vunnit ett flertal priser för alla de olika jinglar han skrivit till olika företag. 2 av dem hörs i musikalen.

Brooks tog sitt liv 2011 efter att han hade blivit anklagad för 11 fall av sexuella övergrepp mot kvinnor som han lockat till sitt kontor eller hem med löften om roller i hans olika filmer (casting-couch rapes).

Brooks son Nicholas sitter i fängelse efter att ha dömts för att ha strypt sin flickvän.

Jonathan Groff (musikalerna Hamilton, Spring Awakening, tv-serien Looking m m), gjorde sin Broadway debut i denna show. Han var dance-captain, swing och understudy till den manliga huvudrollen.

Press:
Life turns on a dime. … In this world, you never quite get what you pay for. … In this time called life we are just players in the game. … Life is only a ride on the wheel; we fall off and get back on. … Where is the human in humanity? That hit parade of trite platitudes, plus a heap more, are stitched with jaw-dropping conviction into the megalomaniacal folly that is “In My Life.” An overblown soap opera framed by bizarre afterlife interludes and dripping with mawkish sentiment, this astonishing misfire will be a must-see for all the Broadway tuner-train wreck completists who still speak wistfully of “Carrie.”

In the end, maybe the irksome Vera sums it up best when she sings, “Who are all these people and what are all these songs?”
– David Rooney, Variety


Other people’s dreams are boring, I know. But please, for the sake of my sanity — and possibly yours — let me tell you about this one.

I dreamed I went to a Broadway show that was supposed to be madly eccentric and surreal, featuring a giant lemon, transvestite angel and a hero with Tourette’s syndrome. But then, in one of those head-spinning shifts of setting that occur only in nightmares, I found myself trapped inside a musical Hallmark card, a pastel blend of the twinkly teddy bear and sentimental sunrise varieties. And suddenly, as the breath was leaving my body, I realized I was drowning, drowning in a singing sea of syrup.
Hey, wait a minute. That was no nightmare. That was ”In My Life,”…

The gleeful advance word on ”In My Life” … suggested that finally the real ”Springtime for Hitler” had arrived in New York.

But the careering story line and its bizarre accouterments are merely an excuse to deliver inspirational messages that are commonly found on television movies of the week and to trot out one sticky boy-band-style ballad after another. The neurological and psychological tics of the show’s romantic leads rest upon them like lampshades on the heads of tipsy party guests.

Throughout ”In My Life,” the characters keep insisting, in song and speech, on how strange life is and how crazy they all are. They protest too much. ”In My Life” brings to mind that annoying breed of people who never stop talking about their quirks (”Yep, I collect dolls made out of seashells and eat gummi bears for breakfast — that’s how wacky I am”) because they are so afraid of being found out as the squares they truly are.
– Ben Brantley, The New York Times

Videosar:
Ben Brantleys New York Times recension som kort videosnutt
You Light Up My Life (coverversion med Whitney Houston)
Filmversionen av You Light Up My Life

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: